Lärare bör hålla isär privatliv och yrkesliv

SKOLAN. Jesper Nordström är starkt kritisk till att vissa lärare gör sitt privatliv offentligt i sociala medier. Här förklarar han varför.

Det torde vara ett tecken i tiden att man knappt höjer på ögonbrynen längre när en högstadielärare – en person satt att fostra unga människor– gör sitt privatliv till en offentligt sänd sorgeopera. Det senaste exemplet, som dök upp på sociala medier-plattformen Threads, är emellertid av en sådan natur att även en härdad samtidsbetraktare, som undertecknad, blir förfärad.

Här har vi alltså en kvinnlig pedagog, sannolikt med akademiska meriter och fast anställning, som dagligen låter allmänheten ta del av en kakofoni av fylleri, ångest, skilsmässodramer, dildo-sex, atarax-tabletter och självrannsakan modell dagboksutkast i gråten efter midnatt.

Det är gränslöst. Det är tarvligt. Men framför allt är det djupt olämpligt – och i grunden ovärdigt den roll hon är satt att axla.

Lärarens uppgift

Låt oss icke hymla. Lärarens uppgift är inte att vara ”relatable”, ”sårbar” eller en influencer i halvpsykotiskt tillstånd. En lärare ska vara bildad, samlad, korrekt och ja, jag vågar använda det förhatliga ordet: auktoritär. Inte i bemärkelsen diktatorisk, men i ordets klassiska mening: en som bär auktoritet. Den som inte förmår bära sitt eget liv med visst mått av diskretion, bör inte heller bära ansvaret för att leda andras barn.

Det har i vår tid vuxit fram en märklig idé om att “äkthet” – det vill säga offentlig självutlämning, självömkan och gränslöshet – i sig utgör ett slags moraliskt högre tillstånd. Det är naturligtvis nonsens.

Människor som ständigt torgför sina trasigheter är inte nödvändigtvis modiga – ofta är de bara ovilliga att utöva den självdisciplin som vuxenlivet kräver. Och när dessa människor dessutom verkar i yrken som kräver omdöme, diskretion och föredömlighet, blir saken allvarlig.

Lärare förr och nu

Den lärare som förr visade sig berusad offentligt, som skröt om sin sexualitet eller som släppte in främmande i sina psykologiska vindskontor, hade gjort sig själv omöjlig. Inte för att vederbörande var ”dålig människa”, utan för att man förstod att en viss återhållsamhet – en professionell mask, om man så vill – var nödvändig för yrkets värdighet.

Men i dag? Nu applåderas känsloutbrott och ångestskov som vore de skulpturer på Moderna museet

Den pedagog som skriver om sitt sexliv får följarhyllningar. Den som lägger upp selfies i tårar får kärleksbetygelser. Alltmedan unga elever tyst noterar detta och kanske lär sig att vuxenvärlden inte är så trygg och avgränsad som de innerst inne hade hoppats.

Dubbla roller håller inte

Låt oss säga det rakt ut: Det går inte att på en och samma gång vara auktoritet och självutnämnd känslotrubadur. Man kan inte både stå i klassrummet som en vägledare och samtidigt vräka ur sig sitt inre mörker på Threads, eller någon liknande plattform. Därtill ackompanjerat av håglösa bilder på sängbord med vinflaskor, medicinkartor och begagnad moral.

Vi behöver färre pedagoger som ser sig själva som performancekonstnärer – och fler som förstår att vuxenlivet, särskilt när det levs i offentlig tjänst, kräver viss värdighet och ibland, om jag får vara så fräck: knäpptyst självkontroll.

Att tyst lida, att bära sitt privatliv utan att vädra det i offentligheten, är inte ett tecken på förtryck. Det är ett tecken på civilisation.