CLARK. Jesper Nordström reflekterar i korthet över fenomenet Clark Olofsson. En man som möjligtvis var Sveriges sista bov, innan gangsternätverk tog över.
Så gick då vår sista klassiska bov från folkhemmet ur tiden. Ja, just bov, för det är det ord som passar bäst på Clark Olofsson, i stället för att sätta den kliniska etiketten ”kriminell”. Clark Olofsson var inte speciellt smidig och kall alla gånger och inte heller psykopatisk som exempelvis Foxtrot-nätverkets aktörer. Kort sagt inte någon iskallt kalkylerande och på det viset skrämmande person. Med det sagt var hans persona nog mer av det duperande slaget, som en sol och vårare, snarare än genuint trevlig. Jämte Christer Pettersson är Clark Olofsson en av vårt lands mest romantiserade brottslingar och jag aktar mig för att spä på den bilden.
Vad som driver en brottsling är komplicerat men jag tror att vi, i Clark Olofssons fall, kan avskriva ett slags ideologibaserat hat mot samhället. Nej, här var det snarare en kicksökande strulpelle som till viss del fick samma nimbus som brottarstjärnan Frank Andersson. Måhända är det en drastisk jämförelse men jag har ofta funderat på hur brottslighet ändå kräver så mycket i form av kreativitet och ork. Minst lika mycket som krävs av en idrottare. Om den energin och de drivkrafterna bara hade kunnat kanaliseras till något konstruktivt så vore mycket vunnet.
Kan vi föreställa oss cancerforskaren Clark Olofsson? Tanken svindlar! Men journalist utbildade han sig faktiskt till medan han avtjänade straff i slutet av 70-talet. Tyvärr blev det inte så värst mycket journalistik från hans sida. Hur mycket värdefullt skulle han inte ha kunnat skapa, i stället för brottsoffers lidande, om all kraft inom honom hade riktats rätt?
