Litterär klaustrofobi

Litteratur
Bild: Caroline Andersson

SCENISKT. ”Både i sina pjäser och i sina romaner befinner sig Dahlström i ett slags litterär gråzon mellan psykologisk skräck och scenanvisning, där rummets betydelse för händelseutvecklingen ofta är helt avgörande.” Michael Larsson recenserar Magnus Dahlströms roman Hemman

Hemman av Magnus Dahlström
Albert Bonniers förlag 2018

En bil med ett par tre passagerare väntar på att få rulla ombord på den skyttelfärja som förbinder ön med fastlandet. Innan färjeoperatören fäller upp bommen till bildäcket försöker han gissa sig till vad främlingarna kan ha för ärende där på andra sidan vattnet, men det tycks inte finnas något tillfredsställande svar: de är uppenbarligen inte släkt med någon på ön, det är fel säsong för såväl bärplockning som turism, ingenting ska säljas eller hyras ut, ingenting är i behov av utomstående inspektion. Då och då flimrar det till för hans synfält som av bländande fotoblixtar och armbandsurets minutvisare tycks stå still vid två minuter för avfärd.  Hur lång tid har egentligen förflutit där på kajplatsen? Minuter? Timmar? ”Det förekom i naturen”, funderar han senare, ”djur som paralyserade bytet.”

Väl på ön återfinns bilen övergiven i ett skogsparti. Förare och passagerare är spårlöst försvunna. Samtidigt är det som om en osynlig farsot sprider sig mellan gårdarna i bygden, och i efterdyningarna av främlingarnas ankomst äger en rad egendomliga saker rum. Grannar och syskon vänds plötsligt mot varandra, föräldrar och barn blir främlingar för varandra, folk försvinner och tappar förståndet. Underliga humanoida former och ljusfenomen siktas i trakten. Den enda som tycks ha klart för sig vad som sker är änkan Majvor, en kvinna som under berättelsens gång alltmer antar formen av en schamanistisk portalgestalt i ett gränsland mellan människa och natur som successivt luckras upp. I ett apokalyptiskt slutskede som påminner om såväl Lars Jakobson som Uppenbarelseboken tycks själva naturen skaka i sina grundvalar. Utan att avslöja alltför mycket kan man säga att Hemman, Magnus Dahlströms senaste roman efter den trilogi som avslutades 2014 med Psykodrama, bjuder på en fullständigt spektakulär läsupplevelse.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

Jag påminns om en av Roland Barthes många essäer om den franske författaren Alain Robbe-Grillet. Barthes menar att Robbe-Grillets prosa grundar sig i en övertygelse om att tingens rumsliga förhållanden är viktigare att återge än de egenskaper författaren kan ge dem. Med le nouveau roman, ”den nya romanen”, såg Barthes med förtjusning hur den klassiska litteraturens gestaltande ersattes av ett strikt visuellt, närmast ödsligt berättande mer i linje med ett fragmentariskt 1900-tal än med Balzac och Flauberts adjektivstinna sekel. I stället för att skildra världen som ett dunkelt något poeten hade i uppgift att synliggöra, fick ting, i romaner som Les Gommes och Le Voyeur, helt enkelt förbli ting. I den mån en berättelse tog form var det inte så mycket författaren som läsaren som gjorde det kreativa arbetet.

Så långt, eller programmatiskt, vill jag verkligen inte påstå att Magnus Dahlström tar sitt skrivande, men det finns likheter som slår mig när jag läser Hemman. I vad som blivit ett av Dahlströms kännetecken skildras till synes helt vardagliga ting, omgivningar och situationer med en utmattande detaljrikedom som inte tycks stå i någon rimlig proportion till deras funktioner. Med återgivandets maskinella exakthet uppstår en för läsaren klaustrofobisk och hotfull känsla. Men det skapar också en filmisk stämning av rymd och rumslighet, som om det vi läser äger rum på en scen eller avbildas i ett fotografi. Det skulle lika gärna kunna vara Dahlström Barthes beskriver när han säger att  ”beskrivningen envisas: i det ögonblick då man väntade att den skulle ta slut, då föremålets brukbarhet färdigbehandlats, dröjer den kvar, håller ut … och förvandlar förbrukningsartikeln till en rumslig företeelse”.

Liksom Robbe-Grillet även arbetade med film, där han kunde vidareutveckla sin litterära teknik, har steget mellan Dahlström och dramatik aldrig varit särskilt långt. Både i sina pjäser och i sina romaner befinner sig Dahlström i ett slags litterär gråzon mellan psykologisk skräck och scenanvisning, där rummets betydelse för händelseutvecklingen ofta är helt avgörande. Särskilt tydligt blev det i ovanämnda Psykodrama, där berättelsen endast undantagsvis avvek från ett kvavt och sterilt patientrum på en psykologmottagning.

Att skriva utifrån en stängd eller isolerad plats där intrigen inte har någonstans att ta vägen och där själva begränsningen utnyttjas som språngbräda för fantasin har ju något av klassisk skrivövning över sig. Detsamma kan för övrigt även sägas om dramatikerkollegan Magnus Florins experimentella romaner Ränderna och Syskonen, där böckernas inledande situationer i någon mening aldrig framskrider, utan endast upprepas och varieras som vore de omtagningar av en obeslutsam regissör. Men om Florins romaner ofta fastnar i ett slags lekfulla Måndag hela veckan-övningar, skapas ett helt annat existentiellt djup i Dahlströms kvardröjande och detaljrika narrativ.

Därför är det första och kanske mest uppenbara som slår mig just det avskurna ösamhälle Dahlström låter Hemman utspela sig i, en miljö han utforskade redan för trettio år sedan i debutromanen Fyr. Men om Fyr var en ung dramatikers bristfälliga försök att ta sig an romanens mer djuplodande berättarform, blir det tydligt att Hemman är produkten av en författare som behärskar sitt hantverk fullt ut och inte räds att ta ut svängarna. Hemman är inte bara Dahlströms allra skickligast komponerade roman, utan också hans hittills mest ambitiösa. Om tidigare romaner koncentrerat sig på en eller två huvudkaraktärer, har personregistret i Hemman närmast tolstojska proportioner utan att för den sakens skull kännas överväldigande.

Diskreta tidsmarkörer – ett cellofanskydd med ålderdomliga anvisningar, en bilmodell med SAAB:s gamla logotyp, en skepsis mot elektricitet bland de äldre – antyder att romanen utspelar sig under sent 1940- eller tidigt 1950-tal, en välbekant och politiskt nostalgisk brytningstid i svensk historia. Det är förstås alltid vanskligt att försöka läsa in ”budskap” i en roman, i synnerhet i en roman som lämnar så mycket åt läsaren, men jag har svårt att skaka av mig den konflikt som cementeras redan i inledningen och som sedan genomsyrar allt, nämligen kring det yttre hot som smyger sig in i den bräckliga gemenskapen och förtär den inifrån. På frågan om vari hotet består eller kanske mer intressant vari gemenskapen består står läsaren ensam med sina svar.

MICHAEL LARSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Michael Larsson är översättare och frilansande litteraturkritiker bosatt i Malmö. Har tidigare jobbat med litteraturplattformar som Ordkonst och Malmötxt.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen