UNDERGÅNG. I ett apokalyptiskt samhälle efter ett totalt sammanbrott av det ekologiska systemet kan vi stå i ett läge där jakten på färskvatten, bytesdjur, åkermark och energi är det enda livet handlar om. En burk med 50 milliliter hudkräm till ett pris på 400 dollar har då värdet noll, skriver Lars Thulin.
Livet, kanske till med meningen med livet, handlar i slutänden om möten. De möten vi gjort med andra personer, med platser, med kulturer. Det är dessa som utvecklar oss som individer och våra samhällen. Som ensamma individer kan vi i princip inte utveckla något alls.
Förändringen av kommunikationerna har gjort betydligt fler möten möjliga och det är detta som fört världen framåt, Först den fysiska: hästen, seglet, ångmaskinen, järnvägen, cykeln, förbränningsmotorn, jetplanen. Och sedan den elektroniska: telegrafen, telefonen, radion, televisionen, internet.
Vad gäller fysisk kommunikation har inget varit så revolutionerande som det kommersiella flyget. När Jules Verne 1873 skrev boken ”Jorden runt på 80 dagar”, sågs den korta tiden som en utopi. Idag klarar vi turen på drygt hälften så många… timmar.
Jag älskar, för det mesta, ny teknik och nästan förutsättningslöst all kommunikation. Så därför borde jag älska flyg och flygplatser. Svaret är ett litet ja. Och ett stort nej. Varför nej?
Därför att miljön runt det mesta av flyget är så plastig, så utslätad, så trist. Så oerhört osexig och doftlös. (Även om flygfotogen luktar illa). Idag förenar flyget det bästa och på sätt och vis det sämsta med kommunikation.
Värst är storflygplatser. Att komma till dessa är som att luftlandsättas i vilken McDonalds som helst i världen. Allt är utslätat, rent och snyggt. Därmed helt utan identitet. Är man förvirrad och trött är det omöjligt att säga om man är på Arlanda, i Frankfurt, Singapore eller Sydney.
Käket är urtrist, ölet svindyrt. Värst är alla butiker. En del av flygplatserna känns som shoppinggallerior där det som extra bonus ges tillfälle att resa med flygplan. Det är det ena osannolika och patetiska lyxmärket efter det andra. Rolex, Patek Philippe, Omega på klocksidan, Gucci, Prada YSL på damklädessidan, Mont Blanc på pennsidan. Så allt smink där jag inte orkar lära mig märkena. Men som kännetecknas av att kostnaden för det som finns i de löjligt små burkarna förmodligen står för mindre än fem procent av det pris som tas i butikerna på världens flygplatser. Samt att ingen vetenskaplig undersökning någonsin kunnat påvisa att krämerna verkligen tar bort rynkor.
Som före detta ekonomisk journalist försöker jag ofta göra kalkyler på verksamheter jag besöker. Det vill säga: vilken hyra betalar den där butiken, vad kan personalen kosta och vad har man för intäkter? Med andra ord: ungefär hur mycket måste säljas per dag för att aktieägarna ska bli glada?
Kalkylen kan göras för ett kebab-hak på Möllan i Malmö. Och för en Rolex-butik på Heathrow-flygplatsen i London. Skillnaden är att kebabkillen i Skåne måste kunna räkna hem sin verksamhet varje dag. Rolex-butiken behöver inte det. Affärerna på flygplatserna är skyltfönster. För hur många som byter plan 21.30 en söndagskväll på Chek Lap Kok i Hongkong slinker in och köper en Breitling-klocka för 149 000? En som tål vattentryck ner till 200 meter. Trots att köparen förmodligen inte har dykcertifikat. Ingen badstrand i Thailand eller hotellpool på Hawaii är ens 10 meter djup.
Vid väntetid på de stora flygplatserna roar jag mig att kika in i alla dessa butiker. Och för statistik över hur många som är tomma, har en kund inne i butiken som tittar, respektive de där det verkar ske ett faktiskt köpavslut. De tre grupperna ser ut så här: grupp ett 90 procent, grupp två nio procent, grupp tre en procent. En annan spaning är att i princip all säljpersonal i dessa butiker har näsorna i sina smartphones. Det är väl enda alternativet till att somna på jobbet.
Dessa butiker står därför för ett av världens stora, växande och brännande problem – sanslös överkonsumtion där dyrbara och ändliga resurser används till meningslösheter. Det som köps är inte bruksföremål utan markörer av klass, inkomst och grupptillhörighet. Det viktigaste är att andra lägger märke till ägandet. Inte innehavet i sig.
Vansinnet är en av anledningarna till att vår nuvarande civilisation kämpar för sin överlevnad med odds som försämras varje vecka om vi inte på allvar ifrågasätter den livsstil som manifesteras av dessa butiker.
Samma gäller en stor del av resorna som företas från dessa shoppinggallerior. För utvecklingen av kommunikation betyder att samtal med bild kan ske elektroniskt och sekundsnabbt till i princip ingen kostnad alls. Det gör en stor del av affärsresorna onödiga. Kvar blir semesterresor och fysiska möten med släkt och vänner. Men vilken prislapp ska vi sätta på de resorna?
I ett apokalyptiskt samhälle efter ett totalt sammanbrott av det ekologiska systemet, en gigantisk naturkatastrof eller ett förödande tredje världskrig, kan vi stå i ett läge där jakten på färskvatten, bytesdjur, åkermark och energi är det enda livet handlar om. En burk med 50 milliliter hudkräm till ett pris på 400 dollar har då värdet noll. Precis som Gucci-väskan för 4 000 dollar. Flygfotogen behövs bara för att tända lägerelden.
Vad ska vi då använda de gigantiska shoppinggalleriorna/terminalerna till. Regnskydd?
lars.thulin@opulens.se
