Kulturer ska blandas

Krönikor/Samhälle
Foto: Monisha Pushparaj

ANTIRASISM. Liberaler har ofta problem med antirasismen. Isobel Hadley-Kamptz funderar på hur det kan komma sig.

Jag höll nyligen ett föredrag om rasism som en av liberalismens blinda fläckar och försökte reda ut både varför det är så, vad man kan göra åt det och hur en liberal antirasism skulle kunna se ut.

Jag tror att det finns flera anledningar till att liberaler ofta har problem med att identifiera och aktivt bekämpa rasism. En handlar om historien. De liberala tänkare som formulerade de ursprungliga idéerna om universella fri- och rättigheter må ha sagt att ”vi håller dessa sanningar för självklara: att alla människor är skapade lika”, men det menade de ju inte. Eller de räknade helt enkelt inte in alla män i begreppet människor, och de räknade definitivt inte in kvinnor.

Den amerikanska självständighetsförklaringen, som meningen är hämtad från, minner om det djupt självmotsägande i det faktum att USA som stat grundades på glasklara liberala värderingar samtidigt som det också grundades på det mest avgrundsdjupa förtryck. Slaveriet stod inskrivet i grundlagen; de medborgerliga rättigheterna omfattade rätten att handla med slavar.

Här finns otvetydigt en inneboende konflikt inom liberalismen. Hur ska vi kunna förklara och förhålla oss till detta? Vissa låtsas inte om den, medan andra, som den amerikanska paleolibertariansmen (som i dag står nära Donald Trump) aktivt bygger vidare på dubbelheten. De är för frihet för vissa grupper.

I Sverige ligger mycket av avogheten också i att många liberaler uppfattar antirasism som vänster. Och man är ju emot vänstern. Alltså kan man inte vara antirasist. Historiskt har detta varit en vanlig liberal hållning även gentemot feminism. Liberaler har helt enkelt så svårt att förhålla sig till kollektiv att man inte ens klarar av att analysera problem som direkt uppkommer för att människor särbehandlas utifrån grupptillhörighet. Eftersom man själv ”inte ser” kön, hudfärg etc. kan man inte ens se problemen.

Jag förstår att vissa varianter av antirasism i dag skaver för liberaler. Idén om kulturell appropriering bygger till exempel på en kulturell essentialism som är lika antiliberal om den formuleras av antirasister som när den av sverigedemokrater beskrivs som en kulturell nedärvd essens. Kulturer ska blandas! Inne i människor, inne i nationer, inne i konstverk. Det fantastiska med människan är att vi hela tiden skapar nytt utifrån gammalt. Att våra många tusentals små beslut och val hela tiden skapar nya resultat, nya vägar, nya mönster.

Givetvis finns kulturella gemenskaper, men de förändras hela tiden av alla de människor som ingår i dem. Människan formas av sin historia och formar i sin tur om den till kommande släkten. För en liberal är det detta som är skönheten.

Det här är det ena benet i min liberala antirasism och antifascism. Det andra benet är insikten att demokrati är mer än majoritetsstyre. Utan individuella rättigheter, utan rättsstat, utan maktdelning, blir demokrati bara pöbelvälde och den starkes rätt. Utan yttrandefrihet finns ingen fri åsiktsbildning inför de fria valen. Utan oberoende rättsväsende, fria medier och tjänstemän fristående från politiken finns ingen som kan hejda politiker från att införa tyranni i demokratins namn.

Vi ser det hända i Central- och Östeuropa, kanske till och med i USA. Det finns partier i Sverige som önskar ta oss ditåt. Här måste liberala antirasister och antifascister alltid alltid stå i vägen.

ISOBEL HADLEY-KAMPTZ

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen