FILOSOFI. För Lena Andersson är det primära filosofi och existens, inte sociologi och politik. Det krav som ställs på var och en av oss är att förbättra sig med hjälp av den tradition som sedan försokratikerna finns. Jag känner sympati för det. Samtidigt inser jag att en sådan syn inte är, och med den bildning som bjuds bara sparsamt finns, för gemene man. Det kommer alltid att finnas en plebs. (Att man är fattig och obeläst behöver inte betyda att man tillhör plebs.) För dessa kommer allt som har att göra med självförbättring vara en diskussion för filosofer.
Men även bildade kan se Lena Anderssons upptagenhet av existens och moral som – det ligger nära till hands för den som tänker primärt i sociologi och politik (många i 68-generationen) – ett sätt att inifrån en moralisk bubbla, där idéer lever mer än människor av kött och blod, betrakta, eller snarar misstänkas för att inte betrakta, människor med låga löner eller fattigpensionärer som inte får pengarna att räcka till.
Ett fönster i den bubblan kunde få Lena Andersson att se dessa människor, och tänka att den som vill moraliskt förbättra sig också måste kunna tänka sociologiskt och politiskt.
Gunnar Lundin
