LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi nöjet att presentera en nyskriven dikt av Ilya Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.
Ilya Kaminsky föddes 1977 i Odessa i dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. Som tonåring flyttade han med sina föräldrar till USA där han sedan fick sin utbildning.
Efter att ha publicerat dikter i tidskrifter gav han ut debutdiktsamlingen ”Dancing in Odessa” (2004) som utgjorde ett storslaget genombrott. Hans andra diktsamling, ”Deaf Republic” (2019) bekräftade bilden av en stor poetisk profil och en oväntad förnyare av den engelskspråkiga amerikanska lyriken. Båda samlingarna har utkommit i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Kaminskys poesi har för övrigt blivit översatt till mer än tjugo språk.
Vid sidan av det egna författarskapet har Kaminsky översatt och introducerat andra poeter och inte minst redigerat den stora årsboken Poetry International. För närvarande innehar han en professur i kreativt skrivande vid Princeton, New Jersey.
Sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 har han flera gånger rest runt i Ukraina för att förmedla hjälp till sina landsmän. Han har också vältaligt drivit den ukrainska frågan i sitt nya hemland och i övriga västvärlden.
Lars Gustaf Andersson har, förutom Ilya Kaminskys diktsamlingar, bland annat översatt poesi av de amerikanska poeterna Carolyn Forché och Sandra Lim.
I Opulens har han tidigare också presenterat enstaka dikter av Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med Dikter 2017 – 2020 på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen Repetitorium på Ellerströms förlag senare i vår.
Nu känner vi oss hedrade över att få presentera en helt nyskriven dikt av Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.
Den ingår alltså inte i någon av Kaminskys diktsamlingar.
Fotot på Kaminsky är taget under Världspoesidagen i Malmö 2023 där han framträdde tillsammans med Carolyn Forché som syns vid hans sida.
CAROLINA THELIN
Psalm för de en aning sneda
Det här är inte
ett bra år.
Men det har
sina vittnen.
När du ser dem protestera mot de mäktiga,
eftersom ingen annan gör det,
står de upprätt
som flaggstänger utanför domstolen
efter nordosten.
De kom hit med
fel skor på fötterna
för revolution.
Men
de kom hit.
Trösta, Herre,
deras kroppar –
var och en ett frågetecken
som tjänstgör
som rockhängare
för lånade kläder.
De är din här
av böjda skedar.
De är de enda som
steg fram –
med sin ortopediska stil.
Jag såg mitt folk luta sig –
inte mot hoppet men mot varandra.
De mässar i otakt
och menar det.
Det här är mitt folk:
Inga tårar – bara
ånga från en gryta
som aldrig riktigt kokar.
I tider som dessa, glöm oss inte:
De sneda,
de som häftar vid varandra
som fuktiga pocketböcker
som lämnats kvar där ute på trappen –
Ingen öppnar dem.
Men de fortsätter att
hävda berättelsen.
Trösta oss som står upp –
halvt fågelskrämmor,
halvt gnälliga saxofoner.
När stelheten blir officiell politik,
trösta oss som sitter –
i det sammanbrott som kallas lugn.
Under året kommer de efter oss
se då mitt folk
göra protestsplakat
av gamla pizzakartonger.
Se –
det finns inga tråkiga människor
oturligt nog.
Du tänker kanske att rent statistiskt
borde vi ha åtminstone några –
människor med bara en växel och
med bara så trista saker att göra.
Men ingen av dem är tråkig.
Var och en –
en resväska
sammanhållen av
silvertejp.
Dessa är era kaffefläckade helgon,
vilka reser sig inte till trumpeter
utan med Advil-tabletter.
De står upp
och väntar
skrynkliga som kartor
över ett land
som inte längre finns.
(Översättning: LARS GUSTAF ANDERSSON)
info@opulens.se
