DIKTVERK. Nu publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den första delen.
Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.
Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalver men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.
Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.
Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.
På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!
Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.
CAROLINA THELIN
Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld
Del 1
Spända i väntan sover brännässlorna mot öster ännu en hel kvällning före skymning, då ännu kyssar av ljus svept sina slöjor mot mörker. Från havet inåt landet når små gläntor av ljus stränderna och allt mindre blekhet ges an mot dygnets svärta, i natt, ur natt, av natt. Mot byarna inåt landet hörs vindarnas sång. Fler dagar skall komma födda av gryning, vakna av dagsljus, värkta av liv. Före kvällningar och skymningar som sytt en klänning av förväntan och hopp.
Ännu en del av en evighet till höstens utbrända löv, vackra i sitt skönhetsblod av kylan, daggfrost och klorofyll. Och nog såg vi vintern som sprang och försvann, säg flydde den fortare i år än i fjol? Ännu en hel kväll och ljusöglorna likt knystande i mörkret, de som falnar och försvinner bort, falnande ljus i mörkret. Ljuslockar i natten som svirande bryts bort av brott likt små skum mot klippors block. Tystnaden som blir med stillhetens frid. Det är en tystnad av vänlighet och fred. Ett fredat land är ett enat land. Ett fritt land är aldrig ett förlorat land. Tyst, mörk natt över norden.
Ur natten och ur nattens flod skall en gryning komma och en ny dag födas, det skall dagas över oss, en sommardag ur tidsblocket, det av ljus och fägring gjort, ja vad annars är sommaren till? Än det som dagas för oss. Vi sommargossar 12 och 13 år på väg från barndom mot ett ungdomsland.
Bakom oss fanns en vår med kyla, ljus och rosa himlar som också den förlorades tills en ny kommer åter men aldrig samma vår, aldrig samma stunder. Nyss vårkyla och ljus, nu en framtid av en hel sommar. Tyst! Viska ej något om att den skall tas ifrån oss och förloras, det är allt för tidigt och vi vill väl inte vet allt heller, inte bry oss. Vi är unga, lekfulla, oskuldsfulla sommargossar burna av rop, lust och lekar. Ändå när vi sover sjunger nattens sorgeänglar en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.
Vid mina fötter falnar marken till nedtrampad hage och hed, vid mina ben står den svenska jorden. Förstummad och tyst över sommarsyrsornas och fåglars lockande ljud vakar hon, natten. Viskningar såsom av vingar från dagsländorna och nattsländorna som lever blott en kort, kort stund på jorden. Nyss kyla men ljus, så mycket ljus och snart, snart också värme. Ja och om den vårkyla som nyss gick bort och förlorades av vunnen värme. Här i bleka Norden, här i vackra Skandinavien, här i Sverige och som om vi hade något egentligt val, nu när vi är födda här. Först ljus, sen ljus men ändå frost och kalla dagar sedan ljus och åter ljus men ändå fortfarande denna nordiska kyla. Skandinaviska frostblommor i ett tempel som inte syns. Ändå vet vi väl eller våra själar vet eller lär sig veta, en majblommedag i taget. Vet vadå? Att vi är födda här i landet upp i norra, där vårljuset brister i mars och där snöflingor kan komma i början av maj för att sedan någon vecka senare brista ut i nästan sommar. Våra själars kamrar äger en del av detta landet som vi föddes ur.
Och innan sommaren böljar fram och börjar vräka ner sina värmetungor åt oss likt honung och ljus från himmelens väldiga gom. Vi hungrar honungen, värmen och tungorna. Också långt innan den kommer till oss, vilken tunga? Värmetungan av tungor. Vi hungrar också varandets hemkomst och nuet. Varandets nu i en hel hemkomst. Och dessa sommarlika värmetungor.
Efter vårljusets rosa himmel och himmel färgar rosa solnedgången, ljuset, norden. I brotten av ögonblick kunde vi älskat Sverige med en klarhet men vad vet vi om fosterländsk kärlek, om djupa skogar och av fjäll, vi är ju blott ännu dess barn, sommarpojkar på väg genom språng. Vi som ännu småbråkar om lösgodis, bollar, hopprep och pingisracketar. Vad skulle vi annars ta oss till?
Över landskapet ses solen stiga och resa över oss, förbi oss, runt oss vi är här med den svenska sommaren. En skatt, ett öga, en värld av förlustelser och lek. Hinnor av våra drömmar här i våra pojkhänder. Vi sommarpojkar med våra småfötter fram och blickarna mot landet. Fingrarna och handflatorna ut som små vingar i luftrummet. De rum, ljusrum, värmerum åt oss gossar, små universum bland dygnsströmmarna, en värld av sommar. Fåglar, bär, buskar, rötter, lövkronor, tåg som rullar förbi stationer, kafferep och kyrkböner. Solstrålar guldmynt, tidskatter med gyllende fötter, skatt av skratt och jamande.
Och om ljusets årstid och om den svenska skönheten kan sägas att hon rör sig i fagra vakendrömmar runt om som smekningar runt knutar och vid klippor och vid häll. Runt våra sinnen, vår närvaro, medvetenhet som växlas ut bland värmestrimmor och milda vindar. Så värme i ljus och värme ur ljus, ljuset ur värmen som kommer. Bakom ängar och hed, bortom hagar och näs står våra sjöar och skogar. Så oändliga vackra i sin sommarskrud. En opera av ljuskörer, en balett med dansande dagsbrudar. Före skog och sjö innan havet.
Mellan trädglipor, hage och äng. En för en skogsglimt och en för en sjöglipa, hand av vacker hand. Skogarna som viskar, darr i lövverken, några gossar på väg mot brygga och bad. Det är vi som är, vi som kommer i den svenska sommaren. Ögonen våra mot en sommarvärld som öppnat sig. Såsom yror och skörd och en yrsel mitt i skörden på ängen, på fältet. Sommaränglar över gräset och några fåglar som reser i skyn. Vad vore vårt land utan sommar, halvt, ej helt, borta, försvunnet, förlorat? Ja som om den svenska sommaren var en saga skriven av änglarna i himmelen en lyckans dag på jobbet. Tänk att allt detta skall erövras, fångas, vinnas, förloras och försvinna bort. En seger och en förlust i samma andetag, några ögonblick bort mot världen. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld
Tyst och stilla vaktar en ny varm sommarnatt ännu över oss sommargossar en liten stund, vi som ännu inte fått vuxenjagens tvivel och spärrar. Nej, inga bojor för oss, vi är ännu unga i lek och frihet och vår frihet i en sommar bär inga gränser, vilka skulle de vara? Småbråk om lekar och kort. Brännässlorna som står en bit bort från ån och som ingen bonde velat klippa ner. Huggormarna som kan smyga fram ur stenröset och som man skall akta sig för, just därför så spännande att krypa lite intill och söka glutta. Men tillräckligt avstånd för att kunna hoppa bort för en slingrande sommarorm ur gräs och rös. Vildrosor, vackra men med snår och tagg. Vita nattvioler nere vid kärret.
Natt, natt, vackra sommarnatt med äventyr, sagor och mystik i sitt rum, sin kropp. Man kan sitta på verandan och titta bort mellan nattsyrsor och svart himmel och lyssna till sångerna, höra sagorna och en berättelse som drar sig ur nattalltet, rummet och sticker iväg, går sin egen väg. En förundran tillkommer, vi sitter kvar.
Och innan dagen kommer sker gryningen åt oss, mot oss, för oss, det är för vår skull det just skall börja dagas i sommaren. Bland oskuldens frihet och lekar. Varför spelar och leker inte de vuxna och gamla? Varför dansar de inte vid häck och gran? Nu seglar vi in i andra timmar och allt bortom oss är förtvivlat längesen, såsom senhöstens frost, vinterns kalla ängder och vårens kyla, ljus och rosa himlar. Allt är så långt borta, så länge sen. Här ljusnar åker här ljusnar äng.
Nationaldag och våra flaggor vajar för vinden. Här välver molnfri himmel över havsvikarna och midsommarstänger som reses över jord. En varm sommar, en sommarvärld. Den som lockar oss, snuddar oss, den som faller fort förbi.
Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.
Försvunna och förlorade i ögonblick av nyss, går dagarna förbi av sommaren, vi söker ändå vinna den trots att den flyr oss. Av tid och ur tid. Ur våra kroppar från våra kroppar, händer som nu värms av sommarens ytor och vind. Ändå våra händer som fångar stunder, mitt i yrbloss och varma drömskikt som blir till verklighet. Gnistrande ljus och ljusflagor, kyssar, ljusstormar och lugna briser. Ljus och åter ljus hos våra drömdimmor och vakna blickar.
Segrande i klarhet kommer dagarna ur natt mot ljus och gryning. Allt så nära, allt så länge sedan. Rusigt men klart går dagarna loss mot våra ömma själar, dagar som passerar våra vinglika händer. För stränder, om strand till strand. Varje hel dag som en egen värld. Det är klarhetens rusighet som stegrar. Varje ögonblick, sekund, en timma slagen. Vi med våra vinglika händer och ömma själar ut mot sommarens allt, sommaralltet. Vi vill ha värmen och vi vill att dagarna skall stanna hos oss. Inte fly bort, sedan förlorade för alltid. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.
info@opulens.se
