DIKTER & ESSÄER. Musikern och designern Anders F Rönnblom har med stort behag läst vår medarbetare Bengt Erikssons nya bok med dikter och essäer.
Rönnblom konstaterar också att ”Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö” är en bok genomströmmad av poesi.
Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö
Dikter och essäer om resor, platser och ögonblick
av Bengt Eriksson
En behaglig känsla av igenkännande infinner sig nästan omedelbart när jag börjar läsa Bengt Erikssons reseskildringar i form av essäer och poesi. Jag blir påmind om mycket. Vi är ju båda två uppväxta och uppfostrade på ett likartat sätt, kan jag tro. I ett slags medelklassformat och under en kreativ tid, sent 50-tal/tidigt 60-tal, då drömmar om kärleken, livet och världen stod högt i kurs. Och en tid då rock- och popmusiken blev som en revolution för alla som då närmade sig 20-årsåldern.
I dag håller vi till runt 80-årsstrecket och allting är naturligtvis annorlunda. Men också så lika. Det slår mig när jag börjar bläddra i boken. Det är en bok om resor och platser. London, USA, Paris, Reykjavik, Tokyo… Ja, vi har båda varit på dessa ställen. Vi har båda minnen, även om de skiljer sig åt. Åh, alla dessa resor. Alla dessa intryck.
Och så är det poesin, naturligtvis.
”Vart man än i världen kommer så finns där en poet
som förklarar världen för en den yttre och den inre”
Jag ser poesin strömma genom hela boken, genom hela Bengts resa från ungdomsåren och den starka påverkan från de amerikanska beatförfattarna, vidare tillsammans med Dylan och in i den svenska poggvärlden och politiken – ”Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten” är ett gruppnamn jag inte kan glömma.
Jag sa väl att det var en känsla av igenkännande. Vi tycks ha haft samma idoler och hjältar även i barndomen. Bengt droppar namn som seriefigurerna Kapten Miki, Windy och Salasso. Jag blir även påmind om Hopalong Cassidy och hästen Topper. En hockeymatch mitt på gatan, avblåst när en bil passerar. Träna vänsterskott på fotbollsplan. Elgitarr och förstärkare. Beatles och popdrömmen.
Bengt vid Sofielundsplan, Enskede. Jag på norra sidan av stan, vid Gärdet och Östermalm. Han berättar om en tid som inte många känner till längre. En tid då Sverige började utvecklas till välfärdsstat. Klassamhället som var så tydligt då. Klassresorna som man kanske kunde göra. Flytten från ett område till ett annat. Resorna upp till ett bättre liv.
”Tiden rinner och försvinner
det som då var nu har nu blivit då”
Allt detta igenkännande, allt detta som vi har haft gemensamt, känns först lite märkligt, tänker jag. Men är det inte kanske så att många i vår generation har växt upp i en tid då kulturyttringar var lätta att dela och samlas kring, variationerna var få jämfört med dagens explosion i sociala medier. Jag tycker mig förstå att Bengt tycker om att ha varit med om denna tid. Att som ung och i den mest kreativa fasen av ens liv ha fått uppleva ungdomsrevolutionen. Många av oss formades under denna tid. Vi formades av konsten, litteraturen och musiken. Vi formades också av resorna ut i världen.
Bengt blev journalist. Jag blev grafisk formgivare. Musiken hade vi gemensamt. Bengt skrev om den. Jag blev musiker. På äldre dar har jag flyttat till södra delen av stan och lever nu ett lugnt liv i Gröndal. Jag är säker på att Bengt kan känna att ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö också är ett bra sätt att leva.
info@opulens.se
