PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi äran att publicera en novell av Anne-Sofie Nielsen.
Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Sedan början av sjuttiotalet är hon bosatt i Stockholm där hon då gick på Teaterstudion samt en utbildning i att skriva dramatik på Dramatiska Institutet. Nielsen debuterade med romanen Underläge på Albert Bonniers 1978 och har sedan dess gett ut ytterligare några romaner, bland annat Det förlängda ögonblicket (2014). Hon har även medverkat med en essä och noveller i olika nättidskrifter, skrivit dramatik och radiopjäser, skådespelat och regisserat själv.
Nielsen skriver främst om kvinnor, ensamma kvinnor, lite utanförstående och missförstådda – och utnyttjade. I Opulens har hon tidigare varit publicerad med novellen Jag blev en varg. Nu har vi den äran att publicera ytterligare en novell av Nielsen, en berättelse som passar utmärkt i dessa midsommartider.
CAROLINA THELIN
Hennes sista ord
– Snälla du …
Nu är hon väldigt stressad.
Hon vet ju att hon inte har lång tid kvar.
Aldrig att hon har vädjat till mig så här förut.
– Du, jag är väldigt trött. Jag skulle vilja gå och lägga mig, svarar jag i alla fall (och mycket riktigt ögonblickligen hatar mig själv för de orden).
– Jag ber dig. Jag har så kort tid kvar.
– …
För att tänka på något annat reser jag mig från stolen och börjar duka av bordet. Det är onödigt att de smutsiga glasen står där ända till i morgon bitti, så Kristin, den utarbetade slaven, ska se dem som det första hon gör när hon vaknar.
På utbredda handdukar står filbunkarna prydligt uppradade i små blåblommiga skålar, dem som hon tillredde innan hon gick och lade sig i pigkammaren igår kväll. (Det ska bli gott. Dem ska vi äta som efterrätt i kväll med socker och ingefära). Inte greven förstås. Han ska bara ha sina katrinplommon i olika anrättningar. Som kräm, som puddingar och ofta vill han ha ett extra litet fat bredvid så han kan ta ännu fler katrinplommon om magen så skulle kräva. Det är olika anrättningar alla veckans dagar och vi andra fogar oss och hukar oss inför det grevliga humöret som man aldrig i förväg kan veta hur det är. Jean mest av alla förstås, men även min fröken som annars inte är den som underkastar sig någon i första taget. (Jag är aldrig rädd, för jag står ju utanför så att säga).
– Pionerna, de där nerblodade bondpigorna, sväljer regnet, har du sett? fortsätter hon med en knyck på nacken ut mot trädgården och vätan som ligger som en grå halsduk över växtligheten.
– Ja, det har börjat regna…
– Sväljer glupskt.
– Ett milt midsommarregn, säger jag själv och ser mig om efter en trasa att diska av glasen i diskbaljan med.
– Milt midsommarregn! Det är ju oväder. Grinden står ju och slår, säger hon och himlar med ögonen..
– Ja, det är det visst, säger jag och kastar en förströdd blick ut genom fönstren på den vita grinden som står och skallrar som glappande löständer i vinden.
– Och syrenerna är alldeles svarta. De kommer att riva dig i ansiktet, om du går för nära.
– Jag tänker inte gå ut.
– Nej, varför skulle du gå dit ut. Du tillhör de levandes skara och kan fortfarande bestämma själv vad du ska göra och inte göra, säger hon och går bort från dörrarna.
– Så nu har jag diskat upp… Så slipper Kristin se det här i sitt kök i morgon bitti, säger jag glatt. Och nu måste jag faktiskt gå och lägga mig, fortsätter jag och tänker gå fram och ge henne en sista kram. I morgon är det en ny dag.
Men det sista säger jag inte högt. Det är knappt så jag ens vågar tänka tanken.
Men Herre Gud, jag kan inte lämna henne så här!
Jag måste komma på något mer att säga för att övertala henne att låta bli.
Det måste bli ett annat slut.
Det här blir för…
– Ja, jag vet att du ska gå och lägga dig, säger hon och frigör sig från mina försök till en sista omfamning, knuffar undan mig ganska så bryskt. Men du… säger hon, allt för att vinna tid.
– Jag är väldigt trött. Jag behöver sova, säger jag och ser på henne.
Men inte i ögonen. Blicken stannar någonstans i halsgropen vid den vita kragen med hålsöm.
– Jag har knappt en halvtimma kvar i livet och du måste sova!
– …
– Du skulle ha sett hans min! Han blev alldeles blodig. Till och med sidenkravatten, säger hon ivrigt, tar tag i min arm och drar ner mig på stolen igen.
– Ja, men varför? Gjorde han sig illa på något sätt?
– Ja, på mig! utbrister hon och börjar fnittra hejdlöst.
Och jag kan faktiskt inte låta bli att fnissa själv. Fastän jag inte är riktigt säker på vad fröken åsyftar och vad det är vi har så roligt åt.
– Ja, men hur då?
– Och sedan hela den här tjatiga klasskampen. Vad har ni fått den ifrån? Är det den berömde Karl Marx? kommer det oväntat.
Och så byter hon samtalsämne helt tvärt.
Precis som det passar henne.
Klasskampen!
Hur kan hon hinna bry sig om den nu?
– Ja, i vilket fall som helst så anser drängen mig vara sjuk. Degenererad, sa han. Var han nu har lärt sig så fina ord.
Och nu är rösten tillbaka i sitt gamla överlägsna tonfall, van att befalla och van att bli åtlydd.
– I Schweiz förmodligen, försöker jag.
– Ja, det måste väl vara det. Under hans fransktalande vistelse i Schweiz, vilket ju för övrigt är helt befängt. Vad skulle han där och göra? Han kommer ändå aldrig att få användning för sina surt förvärvade kunskaper, fortsätter hon, ser frågande på mig och jag nickar beskäftigt, mycket väl medveten om att det här inte är den riktiga fröken. Just nu säger hon vad som helst bara för att få mig att stanna kvar. Drängen, har hon någonsin intresserat sig för honom förut.
Hon måste bara hålla samtalet igång.
Bara för att skjuta upp ögonblicket när hon måste gå.
Och själv skulle jag kunna säga vad som helst för att få henne låta bli. Men jag vet. Strindberg har skrivit sin berömda pjäs för nästan hundra år sedan. Det går inte att ändra på slutet hur som helst. Det är nertecknat, läst och tryckt i hundratals upplagor världen över. Det är bara fröken Julie, jag själv och förmodligen många andra könsmedvetna kvinnor som är missnöjda med det här tragiska slutet.
– …
Om jag bara fann de rätta orden.
– Jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter hon och stirrar ut genom glasdörrarna mot köksträdgården som hon snart ska gå igenom, förbi vagnslidret och sedan vidare bort till logen. Folket vet vad som har hänt, Kristin vet, så då vet alla. Han menar att det gör de inte. ”Det veta de icke, och de kunna aldrig tro något dylikt!” säger han.
– Kan du inte försöka tala med din pappa!
– Han skulle slänga ut mig.
– Det skulle han väl inte.
– …
– Jag tycker du ska försöka i alla fall… Du har ju inget att förlora.
– …
– Alternativet som du har nu… Det finns ju inget värre… än det!
Men hon lyssnar inte.
Hon är som en kloroformerad fjäril som långsamt och patetiskt vacklar fram över golvet i ett herrgårdskök som är fyllt av ondska. Hela hon darrar och ur munnen forsar ord som inte är till minsta hjälp.
– Jag kände mig så äcklig efteråt… Ville bara dö… Jag ville… inte…
– Nej, jag förstår det… Men du… Jag kan hjälpa dig… Efteråt… Om han nu skulle kasta ut dig, menar jag. Du kan bo hos mig och…
– Jag vill att vi ska rymma tillsammans, han och jag.
– Vi går upp till dig och tvättar av dig först och främst. Kristin får komma med varmt vatten. Hon borde vara vaken vid det här laget, eller hur? Klockan är snart fem. Och sedan ska vi se om inte din pappa…Vi passar på i kväll efter middagen när han sitter där med sin cigarr och konjak… Då brukar han ju må ganska bra.
– Det var hans förslag från början, detta att rymma, men han ändrade sig. Han menar att det skulle bli en skandal, fröken rymmer med betjänten, så jag kan inte resa… och jag kan inte stanna… Jag är så trött… Jag vill att han ska hjälpa mig. Tänka åt mig. Befalla mig att göra något. Jag skulle gå upp på mitt rum, klä på mig och sedan gå ner och bryta upp pappas chiffonjé och ta respengar. Vi skulle åka till Schweiz och starta ett litet hotell. Jag ville att han följde med mig upp på mitt rum! Då sa han att jag var galen igen.
– Ja, men du… Vad hjälper det att gå tillbaka i texten? Du hamnar i alla fall vid det oundvikliga slutet, hur du än beter dig.
– Men jag vinner tid.
– Ja, det gör du visserligen… Men du…
– Försök hålla dig vaken lite till. Jag ber dig.
– …
– För min skull.
– …
– Undrar du inte hur han blev så blodig?
– Jo.
– Jag har mina dagar!
– Va? Låg du med honom när…
– Ja! Kul, va?
– …
– Han våldtog mig ju!
– Men… Du bjöd väl in dig själv till hans rum?
– Det kanske jag gjorde, men det var inte meningen att det skulle gå till på det viset, säger hon och nu gråter hon till och med och jag går fram och håller om henne.
– Nä.
– Det var bara rätt åt honom.
– Kravatten också… Den ljusblå. Blev den också alldeles blodig?
– Ja, det sa jag ju.33
– Jesus!
– Ja, den lär inte Kristin få ren. Hur mycket hon än kommer att gnida, tillägger hon med ett kort skratt. Men också mina handskar tyvärr.
Hon drar fram de vita handskarna ur fickan på sin klänning och kastar dem på bordet.
– Hade du handskar på dig när du låg med honom?
– Ja, det är väl klart. Jag ville väl inte ta i honom, fattar du väl, säger hon med en grimas. Han är ju en dräng.
– ???
– Ja, du…
– Som jag ser det, så finns det ingen ursäkt för hans handlande, säger jag efter att en stund ha stått och sett ut på regnet och i ett försök att nu lägga an ett förnuftigt tonfall. Han är en egoistisk streber från början till slut. Med lite tjusiga förmildrande nyanser som författaren tilldelat honom, kanske bara för att ge karaktären ett trovärdigt intryck, säger jag och börjar rätta till frökens hårknut, så hon inte ska se så slarvig ut.
– Jag vill inte behöva ta fram den där vämjeliga rakkniven och…
– Nej, jag förstår det… Det förstår jag verkligen.
– …
– Men du, egentligen är det ju inte verkligt, säger jag tyst.
– Jo, för mig.
Och rösten är skarp.
– Ja, för dig.
Och jag retirerar ögonblickligen.
(Som om jag hade fått en örfil).
– …
– Det är det som är skillnaden mellan oss.
– Jag ska ju dö.
– Ja…
– Om bara några minuter nu…
– Ja, jag är verkligen ledsen.
– Det är inte du som ska dö! säger hon, lösgör sig och vänder sig sedan med plötslig hätskhet mot mig efter att en lång stund ha stått och stirrat ut mot logen.
– Nej, jag vet…
– Ja, det är klart.
– Det finns liksom inga ord som kan göra det hela fattbart.
Och nu har jag själv tårar i ögonen, medan hon som ska dö nu verkar fullständigt nollställd.
– Nej.
En stund är vi tysta igen.
Ganska länge faktiskt.
– Men du… Måste du verkligen? försöker jag igen. Det är inte första gången som…
– Ja, det måste jag, klipper hon av. Alla kommer att få veta.
– Skulle det vara så farligt då?
– Har du glömt vem jag är? fräser hon.
– Nej, men…
– Då så!
– Men varför sa du inte till honom att du inte ville?
– …
– Va?
– Hur tror du det är att dö? säger hon så med väldigt låg röst, nästan bara som en viskning.
– Ingen aning. Men du… Du brukar väl inte ha svårt för att säga ifrån precis. Van vid alla underlydande.
– Jag vet inte… Det blev så pinsamt alltihop.
– Pinsamt!
– Ja, faktiskt… Det var lika bra att få det överstökat, säger hon med en grimas.
– ???
– Hade jag börjat skrika och väsnas hade ju halva gården kommit rusande.
– …
– Och hittat mig där… I hans rum.
– Ja, ja… Men så här blev det ju inte mycket bättre.
– Det gick inte att få stopp på honom.
– Hm.
– Han var som en skenande galt.
– …
– Och lika illaluktande.
– Jag börjar nästan tycka synd om honom.
– Men han får i alla fall behålla livet.
– Ja.
– Medan jag…
– …
– Först var det bara dumt…Men sedan blev jag rädd.
– Jag fattar.
– Han var ju inte sig själv.
– Nä.
Så är vi tysta igen. I en evighet känns det som.
Detta att han verkligen gjorde det.
Jag har så svårt för att ta in det.
– Men hur tror det känns?
– Vad då?
– Att dö?
– Det måste ju göra väldigt ont… På det här sättet, säger jag tyst och sätter försiktigt för att inte göra henne illa dit den sista hårnålen i hårknuten som börjat lossna igen. Jag vill att hon ska vara fin, när hon ska dö… När de hittar henne…
– Ja, det är jag beredd på, men tar det lång tid innan jag förlorar medvetandet, vad tror du? säger hon, ställer sig rakt framför mig , tar tag i mina axlar och ser mig rakt i ögonen.
– Jag vet inte, säger jag och undviker hennes blick.
Jag vågar knappt höja blicken från golvet och den färggranna trasmattan. Jag skäms utan att egentligen veta varför. Det är ju inte jag som har skrivit pjäsen och det är inte jag som har förgripit mig på henne.
Jag skäms väl för att jag får fortsätta leva.
Men inte hon.
– Det tar nog flera minuter, säger hon och stirrar på en kaffefläck på Kristins broderade köksduk som nog undgått henne, denna hennes rival om Jean, innan hon gick och lade sig, annars hade duken nog blivit utbytt.
– Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig…
– Det är väl som när man skär halsen av kalvarna.
– …
– Och det tar tid innan de slutar sparka, jag lovar dig.
– Ja… det gör det väl.
– Man måste vara stark för att kunna göra det.
– Ja, men det är du ju!
– Ja, men jag hade aldrig trott att det var det här jag skulle använda min styrka till, fortsätter hon och skrattar till ett dämpat litet skratt. Jag som skött om hästar och kor och till och med hanterat en grepe i potatislandet om hösten. Det var ju så hon uppfostrade mig, min mamma, för att jag skulle bli starkare än vad hon varit, Jag är stark. Jag är så stark att det ibland känns som jag knappt orkar bära min egen råa styrka, säger hon och reser sig och går bort till glasdörrarna igen, står där och ser bort mot logen som tornar upp sig som en oceanångare i morgondiset.
Nu är vi tysta igen.
Hon är ju uppvuxen på en herrgård i slutet av artonhundratalet där hon varit helt hänvisad till sig själv, förutom de två guvernanterna som hon för övrigt aldrig hann lära sig särskilt mycket av, innan det gick upp för greven att det här nog var i dyraste laget. Dels med tanke på gårdens läge mitt inne i mörkaste Småland och dels på elevens kön. Trots allt skulle hon ju bara gifta sig med sonen till Hummerklo i gården intill. Och till det behövdes inte någon större bildning.
– Kom och sätt dig här igen, säger jag själv och klappar på stolsitsen bredvid mig.
– …
– Du…
– Du får det här,säger hon och tar av det lilla guldhjärtat runt sin hals. Det kommer bara att vara i vägen när jag ska… Du vet.
– Nej! Du… Jag vill inte ha det. Du…
– …
– Hör du? säger jag och skjuter tillbaka hennes hand.
– Han tog struptag på mig… Och det gick nästan av, det här lilla hjärtat.
– !!!
En stund faller regnet mjukt där utanför, köksklockan tickar sin fjättrade gång, grevens stövlar, fulla av dynga, står där de alltid står i väntan på Jean och hans beskäftiga borstar. Nu står de där förgäves, drängen har glömt dem, så har hon ställt till det, husets härskarinna.
– Vad gjorde han, sa du? kommer det i alla fall till slut ur min kruttorra mun.
Det var så ofattbart.
Det var…fullständigt otänkbart.
– Ja!
– Va?
– Du hörde mycket väl vad jag sa.
Att Jean…
Jag kan inte…
– Hur vågade han!
– Han visste ju att jag aldrig skulle våga tala om det för min pappa, svarar hon tyst och borstar bort lite skräp från den minimala turnyr som hon trots allt anammat som en gest att gå tidens mode till mötes (även om man bor i mörkaste Småland).
– Du…Vi tar inte det här slutet. Vi ändrar på slutet. Det är vi inte dom första att göra i teaterhistorien, säger jag bestämt och vänder mig till henne.
Men hon är inte kvar.
Hon har redan gått.
Det är för sent.
(Något åt det hållet skulle min rolltolkning ha blivit, om jag själv fått bestämma den dagen jag äntligen fick stå på scenen som fröken Julie efter avslutad genomgång på Stockholms dramatiska högskola).
info@opulens.se
