DOKUMENTÄRFILM. A Glitch in the Matrix ger en fascinerande inblick i simulationsteorins grunder, och detta med hjälp av visuella effekter som slår det mesta på fingrarna, skriver Karolina Bergström, som ändå inte är odelat positiv till filmen.
”Om du tar det blå pillret vaknar du upp i din säng och tror det du vill tro – men om du tar det röda pillret stannar du kvar i Underlandet”. Citatet från scifi-klassikern The Matrix har inte bara kommit att omfamnas av konspirationsteoretiker, utan även av den växande skara personer som menar att hela vår tillvaro och existens helt enkelt är – en gigantisk datorsimulation. Nu försöker dokumentärmästaren Rodney Ascher bena ut den så kallade simulationsteorin i en visuellt slående och popkulturellt betingad dokumentäressä, A Glitch in the Matrix.
Med debutfilmen Room 237, som presenterar en rad mer eller mindre trovärdiga teorier om Kubricks The Shining, lade Ascher grunden för det suggestiva berättande som kommit att bli hans signum. Den skräckbetonade sömnparalysskildringen The Nightmare fick i sin tur denna skribent att börja vrida och vända på sitt livs enda sömnparalys, i hopp om att filmen trots allt inte skulle väcka den demon som sover.
A Glitch in the Matrix, vars titel syftar på de avvikelser i vardagen som anses kunna bidra till teorin om tillvaron som datorsimulerad (tänk samma svarta katt som Neo ser två gånger i The Matrix), fortsätter i samma stil men blir tyvärr snart både för pratig och effektspäckad för sitt eget bästa. Det hindrar inte att filmen ger en fascinerande inblick i simulationsteorins grunder, och detta med hjälp av visuella effekter som slår det mesta på fingrarna.
Filmen tar sitt avstamp i en föreläsning som scifi-författaren Philip K. Dick höll på en science fiction-festival i Frankrike 1977, där författaren inför en överraskad publik lade ut texten om den simulationsteori han såg som roten till sitt författarskap. Philip K. Dick skrev under sin livstid en rad romaner som kom att adapteras till sinnesutvidgande filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report, och det är inte svårt att dra paralleller mellan dessa filmer och de teorier som presenteras i filmen. Med hundratals andra filmiska referenser som poppar upp filmen igenom är det heller inte svårt att börja reflektera över vad som är ägget och hönan i det här fallet – skapas filmer som dessa på grund av simulationsteorin, eller är det i själva verket de som utgör grunden till simulationsteorin?
Tyvärr finns det grund för det senare påståendet, vilket tragiskt nog visar sig mot slutet av filmen när den livstidsdömde Joshua Cooke ger en skrämmande rakt på sak-redovisning av hur han influerad av The Matrix skjuter ihjäl sina föräldrar som 19-åring. Parat med de andra män som filmen genom lägger ut texten om sina egna erfarenheter av livet i ”the matrix”, klädsamt dolda av mystiska avatarer, väcker A Glitch in the Matrix nog med frågor kring genus och besatthet av teorier för att fylla en hel film till. Tacksamt nog får namn som filosofen Nick Bostrom stå för en mer sansad sida av teoribygget, vilket gör att filmen trots sin visuellt stackatoartade inledning ändå stannar på plus, med en vilja att veta mer.
karolina.bergstroem@opulens.se
