LYRIK. Thomas Almqvist har läst Bengt Bergs nya diktsamling ”Allt tar vägen” och konstaterar att det är en njutning att läsa dessa dikter som berör i det innersta.
Allt tar vägen: dikter av Bengt Berg
Heidruns
”Allt tar vägen” är Bengt Bergs 26:e diktsamling och just i år firar han 50 år som poet. Han debuterade 1974 med ”Där drömmen slutar”. Hans diktargärning uppmärksammades av Torsby bibliotek en vecka i mars med utställning, föreläsningar och filmvisning, allt under rubriken ”50 år som handelsresande i nordiskt vemod”. Veckan avslutades med boksläpp av just ”Allt tar vägen”. Förra året belönades han med Selma Lagerlöfs litteraturpris.
Bengt Berg är fortfarande fast och självklart rotad i den värmländska myllan, vilket inte hindrar honom från att ha ett globalt perspektiv också. Han har rest mycket i världen och läst dikter på stora festivaler. Av den anledningen finns det stora kontraster i hans diktning.
Berg är definitivt en handelsresande i nordiskt vemod men förenar samtidigt ett stort socialt patos med en ganska självklar solidaritet med samhällets och världens utsatta.
Den här gången experimenterar han med att skriva ordknappt och till synes enkelt, men hans dikter måste alltid läsas långsamt och med eftertänksamhet, då mycket står mellan raderna.
Den nordvärmländska miljön finns naturligtvis med också här. Det är ju där han bor och rör sig, det är där han vandrar i landskapet och iakttar naturens och årstidernas växlingar.
Provinsiellt och universellt
Här finns också vardagsfilosofiska tankar och känslor, som blandas med tyngre livsfilosofiska resonemang och reaktioner på vad som händer i samhället och i världen.
Glesbygden och människorna där är hans eget inmutade poetiska område. Hans författarskap är provinsiellt men på samma gång universellt. Här finns också en avdelning dikter som tillägnas poeter och författare, som han gillar och som han påverkats av. Vännen Stewe Claeson får sin rättmätiga hyllning.
”/…/Just nu är mycket länge sedan.
Just nu är ingenstans alls.
Dessa rader var nog det som öppnade
dagen för mig när jag gick där
med min nyss avlidne vän
i tankarna, utmed älven
vars mörka vatten sakta glider fram
genom detta tysta vårvinterlandskap
som jag envisas med att kalla mitt.”
Medmänsklig värme
Det är mycket medmänsklig värme i det mesta som han skriver och jag blir både varm och glad i hjärtat, när jag läser dikter av honom. Och även lite vemodig.
De enkla, de till synes glanslösa orden är viktigare för honom än de högstämda. Han ser de stora skeendena genom de små detaljerna och i de små människorna.
Alla överdrifter i språket undviks, då varje ord ska ha en äkthetens prägel och jag upplever Bengt Berg som en mycket ärlig poet. I hans poesi är vi alla lika mycket värda, hög som låg. Ett annat centralt tema i hans poesi är tiden och tidens obönhörliga gång, som också fyller honom med vemod.
”FRÅGA
Om tretton år
fyller jag 90.
Undrar
hur många år
jag varit död
då?”
Vemod och allvar
Det finns som sagt mycket vemod och allvar i hans dikter men kanske ändå mer av värmländskt gemyt och livsglädje. Hans dikter rör mig och berör mig i mitt innersta och så har det alltid varit. Jag riktigt njuter, när jag får en ny diktsamling av Bengt Berg i mina händer och jag njuter om möjligt ännu mera, när jag får höra honom själv läsa på sin trygga, oefterhärmliga värmländska.
thomas@opulensforlag.se
