NYORD. ”Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans”, skriver Erik Cardelús.
Köandet sägs utmärka det svenska. Men de välfärdslösningar som gjorde det rationellt att köa är länge sedan söndervittrade, skriver Nathan Hamelberg.
FRAMTIDSRÄDSLA. Valåret 2018 är symbolmättat i Sverige. Hundra år sedan demokratins genombrott 1918. Femtio år sedan idéernas utmaning mot idyllen 1968.
”Det är våra traditioner som gör oss till svenskar. Men makteliten vill ta dem ifrån oss”, sa Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i sitt tal i Sölvesborg i lördags. Hur är det möjligt att SD trots sina opinionsframgångar fortfarande lyckas framställa sig själva som underdogs?
LAGOM. ”Mrs. Åkerström hävdar att begreppet kan härledas till vikingarnas solidariska dryckesseder. Mjödhornet gick laget runt, ingen drack för djupt, ingen fick för lite, till alla lagom mycket, ingen blev utan”, skriver Ivo Holmqvist.
Jag tror många tänkte samma sak när de såg rapporter om flaggviftarna på Medborgarplatsen som skanderade ”ut med packet”, ”inga afghaner på våra gator” och i något fall hoppades att de sittstrejkande skulle bli våldtagna.
GRATULATION. Jag är en flykting. Att flytta till ett demokratiskt land från en diktatur, är inte alltid lätt. Frihetens chock är troligen större än den som en albansk fåraherde som från en dag till en annan hamnar i Las Vegas skulle uppleva.
ESSÄ. Vad är det som ruvar i vårt svenska mörker?
