KULTURKANON. ”Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.
HEMBYGD. ”Om äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal är det den illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.” Det skriver Katrine Hamori i en kritik av Carsten Palmer Schales krönika i tisdags.
SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt.
VELIGHET. ”Nato är som kärnkraften. Vi ansluter. Och ansluter inte. Men hoppas ändå att vi är anslutna och får hjälp när det behövs”, skriver Lars Thulin.
ANTISEMITISM. ”Det borde vara en smula besvärande för partiet vars främsta strategi de senaste åren varit att oja sig över orättvisa brunsmetningar och som tjatat om hur Israelvänliga de är.” Myra Åhbeck Öhrman skriver om Sverigedemokraterna apropå Israels avståndstagande från partiet.
SEGREGATION. Vad kostar det att bli sedd som svensk? Svar: 90 miljoner. I alla fall om man får tro den nya Viaplay-komedin ”Suedi”. – Jag har saknat en film där vi kan skratta med varandra, inte åt varandra, säger regissören Manuel Concha.
NYORD. ”Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans”, skriver Erik Cardelús.
Köandet sägs utmärka det svenska. Men de välfärdslösningar som gjorde det rationellt att köa är länge sedan söndervittrade, skriver Nathan Hamelberg.
FRAMTIDSRÄDSLA. Valåret 2018 är symbolmättat i Sverige. Hundra år sedan demokratins genombrott 1918. Femtio år sedan idéernas utmaning mot idyllen 1968.
