SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier och somalier, skriver Carsten Palmer Schale.
Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga.
Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.
Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.
Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.
Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän.
Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.
info@opulens.se
