Den neutralt stolta nationen

Krönikor.
Collage: Opulens.

VELIGHET. ”Nato är som kärnkraften. Vi ansluter. Och ansluter inte. Men hoppas ändå att vi är anslutna och får hjälp när det behövs”, skriver Lars Thulin.

Jag skäms inte för att vara svensk. Har aldrig gjort det, tvärtom är jag stolt och tacksam för att vara född och medborgare i ett land som brister till trots är ett av de bästa att bo i. Det visar alla internationella undersökningar.

Ändå finns frågetecken. Detta märkte jag då jag bodde och arbetade i Asien. Där ingick jag i ett sällskap med utflyttade västerlänningar. Flera av dem sade samma sak till mig.

”Vi förstår inte dina landsmän. Det finns inget folk som ni som är så besatta av att snacka skit om sitt eget land. Vi var övertygade om Sverige var bra och folket hade det toppen. Så varför uppträder ni då så?”

Jag har funderat på det. Inte hittat många svar. Ett kan vara att utflyttade svenskar tror att de är internationella och världsvana när de säger att Sverige är en förbannad ankdam (men alla länder är ankdammar). Samt att skatterna är fruktansvärda och dödar folket. Att föräldraförsäkring och att undervisning och sjukvård i princip är gratis nämner de inte. Trots att detta får exempelvis jänkare att tappa hakan. Men att nämna fördelar med vårt samhällssystem hade stört bilden av Sverige som ett riktigt skitland.

Kanske är det denna ambivalens som leder till något annat typiskt svenskt. Veligheten. Tron att vi kan äta upp kakan och behålla den. Och ett klart beslut i en svår fråga är livsfarligt. För då kan någon bli kränkt. Vilket är det absolut värsta man kan råka ut för i Sverige.

EU var till en början läskigt.

Som beslutet om kärnkraft 1980. Vi skulle bygga ut. Och lägga ned. På samma gång. Allt skulle vara klart på några decennier. När tiden gått ut har vi knappt byggt ut eller lagt ned. Vi vet 42 år senare inte vad vi ska göra. Men vi vet att strömmen håller på att ta slut.

EU var till en början läskigt. Med nästan minsta möjliga marginal valde vi ändå att bli européer. Fast givetvis ändå inte fullt ut. Inget klart beslut för euron, nej det skulle vi inte ha.

Så kastade sig Corona-viruset över oss. Sverige valde en unik väg. Medborgare skulle vidta åtgärder mot smittan som hotade lamslå samhället. Men det gick bara att föreslå åtgärder. Personligt ansvar var viktigt. Ingen fick kränkas, ingen fick tvingas. Äta upp kakan och behålla den. Omsorgen om de 15 procent som valde att inte vaccinera sig var i princip viktigare än omsorgen om de 85 som blivit stuckna. Allt annat var övergrepp.

Det märkliga var att vi 1967 faktiskt bestämde att alla måste köra på höger sida vägen. Idag hade motsvarande beslut blivit svårare, kanske omöjligt. Anti-högrare hade skrikande fyllt torg och insändarsidor. Ingen skulle få hindra den som vill köra till vänster att göra det. De som körde till höger fick väl väja.

Så frågan om Nato. Vi vill vara med. Vi vill att pappa USA ska rycka in om vi hamnar i ett vidrigt läge där vi inte klarar oss på egen hand. Därför väljer vi partnerskap istället för medlemskap. Vi övar fullt ut med världens största krigsmakt. För att vi ska känna till deras system och kunna anpassa vårt försvar till dem. Vi låter Natos styrkor öva hos oss för att de kunna hantera vår terräng och klimat.

Men självklart är vi HELT neutrala. Vi har absolut inte valt sida. Även om Natos huvudmotståndare tidigt fattade att vi valt sida. Det begrep även vi som gjort militärtjänstgöring. Efter en vecka i uniform förstod alla att neutraliteten var ett hyckleri. I alla övningar betecknades fienden med rött. Och alla anfall kom österifrån.

Nato är som kärnkraften. Vi ansluter. Och ansluter inte. Men hoppas ändå att vi är anslutna och får hjälp när det behövs. Fast ändå ska vi självklart inte vara anslutna.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Vad beror detta monumentala velande på? Jag har två gissningar.

Den ena stavas bortskämd. Vi har som nation i modern tid sällan pressats, ställts inför ultimatum, tvingats att snabbt agera för att överleva. Därför kan vi kosta på oss lyxen med både hängslen och livrem. Vi vill noga väga för och emot för att sedan äta upp kakan och behålla den. Med syfte att ingen får bli kränkt.

Det andra är att en följd av att vara bortskämd kan vara feghet. För EU och Nato bygger på samma grundläggande princip: en för alla, alla för en. I EU:s fall att acceptera saker som kanske inte är optimala för oss, men bäst för Europa. Vi måste hjälpa varandra. I Natofrågan vill vi bli skyddade och få högsta potens av försvar om det behövs. Men det innebär också att vi kan tvingas skicka stridande trupp till exempelvis Polen eller Baltikum. Vi måste hjälpa varandra.

Nej, det är läskigt. Kriga, usch. Vänsterpartiets inställning till pansarskotten var väldigt svensk. Visst ska vi hjälpa Ukraina. De måste få försvara sig. Men vi ska absolut inte hjälpa till med vad de främst behöver. Det måste väl ändå Ukraina förstå och acceptera. Äta up

Om veligheten bygger på ren feghet och ovilja att ”ta en kula för laget” i EU eller Nato – då är min stolthet att vara svensk naggad i kanten. För jag vill vara stolt. Men ändå inte. Var finns mittenalternativet? Neutralt stolt? Oberoende stolt? Alternativt stolt?

Välkommen till Sverige. Mellanmjölkens land.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr