Hur många har en hembygd idag?

Debatt.
(Bild: Pixabay.com)
(Bild: Pixabay.com)

HEMBYGD. ”Om äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal är det den illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.” Det skriver Katrine Hamori i en kritik av Carsten Palmer Schales krönika i tisdags.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Carsten Palmer Schale drar en lans, eller ska jag säga slåss mot väderkvarnar när han skriver att man bör betänka det enkla faktum att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Med den logiken torde antivaxxare och anhängarna till teorin om att jorden är platt vara riktigt betydelsefulla och viktiga, en åsikt jag inte alls delar. Vidare skriver han att äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal. Vore så fallet är den äkta internationalismen illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.

Det går verkligen åt helvete med internationalismen om man betänker att en kommun som Dorotea på 50-talet hade ett invånarantal som närmade sig 6 000, idag har kommunen inte mer än 2 500 invånare. Om hembygden är den enda trakten för Schale, så är det många som saknar en sådan. Det är väl ganska ovanligt att man idag talar om just hembygd, inte enbart för att ordet som sådant fått en klang av nazistretorik där just ordet Heimat var ett hedersord, utan också för att det nog är sällan som någon uppvuxen och bosatt i Farsta eller Fosie benämner dessa orter som just hembygd. I dag har det ordet oftast en biton av förlöjligande och pinsam buskis.

De som skräms av Sverigedemokraternas framfart och drastiska minskningar av kvotflyktingar är ofta de som samtidigt försvarar bibehållandet av regionala språk och dialekter med näbbar och klor genom att hävda att det är viktigt att visa var man kommer ifrån. När jag då lite lamt frågar varför får jag aldrig något entydigt svar. Vad jag förstår så finns det en rangordning i dialekters status, där det till exempel inte anses lika viktigt att det ska höras att en person bosatt i Stockholm varit bosatt i västgötska Järpås fram till hen gick i nionde klass.

Det skojas ganska friskt i vissa kretsar om dem som uttalar i med ett spetsigt främre uttal, alltså förlöjligar man det förment snobbiga uttalet och säger sådant som ”Vi på Lijdinöö dricker vitt vijn till bisvijerna”. För de som håller fast vid det dialektala sättet att uttala vissa ord vill tydligen att det ska framgå att man är uppvuxen på en ort där bostadspriserna är bland de högsta i landet. Till skillnad då från till exempel Tomelilla där man fortfarande kan köpa en villa för en tredjedel av vad en tvårumslägenhet på Lidingö kostar.

Alltså vill jag hävda att Carsten Palmer Schale är helt fel på det när han skriver att den enda äkta internationalismen är regional. Jag vill påstå att det enda regionalismen innebär är att vara klassbevarande och i förlängningen kan den också vara destruktiv. Som belägg för mitt påstående kan jag till exempelvis visa på vad som hände när jag som historielärare i en niondeklass i Sjöbo rättade ett prov som eleverna haft. En elev skrev ”Andra Färskriget” i sitt prov. Det tog ett tag innan pengen trillade ner hos mig. Aha! Sjöbo ligger i Färs härad. Eleven hade alltså efter en hel termins historieundervisning inte förstått, eller velat förstå, vad andra världskriget stod för och vad det innebar för hela Europa och världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Ett annat klassiskt exempel på vådan av att alltför entusiastiskt hålla fast vid ett regionalt språk är när en annan elev skrev, i en uppsats om en studieresa, ”… sen gick vi till mossajomet.”

”Mossajomet”? Något sådant ord finns inte på svenska. Inte förrän eleven ombads läsa upp högt vad hen skrivit gick det att förstå vad ”mossajomet” skulle vara för ord. ”Mossajomet” är alltså så man uttalar museumet på regional dialekt. Den unge eleven skulle alltså med Schales resonemang vara en representant för något mycket betydelsefullt, det vill säga det fåtal som tycker det är helt i sin ordning att hålla fast vid den dialekt man talar i en ort i Skåne.

Visst kan jag förstå att det finns en längtan efter hembygden, det enkla livet i den röda stugan som står för trygghet och skönhet i motsats till att varje morgon stressa i tunnelbanan och svära över hissen i ens hyreshus som återigen är ur funktion och tvingar en att mödosamt ta sig upp för trapporna till sjunde våningen. För att därefter innanför hemmets dörr upptäcka att man glömt köpa toapapper.

Men vad man då gärna förtränger är kroppar söndervärkta av tungt arbete och tuberkulos som frodas i fuktiga och dragiga stugor där snoriga ungar gråter över vattvällingen. Där kvinnor tvingas föda barn som det knappt kommer finnas mat till. Där den idylliskt solblänkande sjön utgör en livsfara för små barn. Där ingen gick mer än några år i skolan och med nöd och näppe kunde stava sig igenom en tidningssida. Där man talade samma språk i alla stugorna runt omkring.

Det vill säga ett helt annat språk än det som talades i salongerna på herrgården.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
KATRINE HAMORI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr