När Sverige var framtiden

Krönikor.
Det var konstnären Kalle Lodén som skapade den första versionen av dagens tunnelbanesymbol med bokstaven "T" i en cirkel.
Det var konstnären Kalle Lodén som skapade den första versionen av dagens tunnelbanesymbol med bokstaven ”T” i en cirkel. (Montage med svenska flaggan i bakgrunden: Opulens)

SORGESÅNG. ”Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle de det. Och så hade vi tunnelbanan”, skriver Vanessa Gustafsson i denna elegi över ett samhälle som fanns inte allt för länge sedan.

Klockan är mycket. Kan inte sova.Och så kommer jag över det här SVT-reportaget från 1979 om Stockholms tunnelbana.

Alltså, jag känner sådan våldsam kärlek till det här Sverige som jag ju så oförblommerat är kommen ur. Ett helt annat Sverige. Sett genom en Stockholmstjejs minnesfilter dock.

Detta är i mångt och mycket vad man vuxit upp i. Snö, regn, mörker, blask och tunnelbanor. Tunnelbanor hem. Tunnelbanor ut. Stadens kroppspulsåder, som man ofta uttrycker det. Dramatiskt.

Finns det något mer svenskt än tunnelbanan?

Tunnelbaneresenären i detta reportage och i mitt minne. En gubbe, givetvis. Med hatt och rock. Något slags ingenjör. Socialdemokratisk. Snäll och rättvis men sjudande av något under ytan. Melankoli och tystnad präglar honom. En total känslomässig återhållsamhet, som plötsligt under vissa betingelser förbyts I explosionsartad passion, till exempel under alkoholens inverkan. Eller som i form av storbandsorkester som tar plats, mitt i rusningstrafiken i filmen och som fullkomligt spyr ut grälla toner över hatt-å-rock-resenärer vid Hötorget. Eller – som kraften i dåtidens socialdemokratiska totala och passionerade, trosvissa anspråk på rättvisa, på jämställdhet. På kollektivets kraft. Yeah! På Sverige.

Idag hade en storbandsorkester i tunnelbanan lett till totalt trafikkaos och trängsel. Arga resenärer. Etcrtera. Hot och hat på internet. Men då fanns det utrymme för sånt. Är det någon Stockholmare som kommer ihåg ”Rebell-Robban” som spelade för slantar på T-centralens perrong? Vilka t-banerebeller finns nu? Inga.

Det finns inget utrymme vare sig för rebeller eller för musik. Den spontana musiken var en del av SL. Nu är den upphandlad.

Tystnaden på tunnelbanan var omtalad då jag växte upp. ”Här sitter vi”, hann man tänka medan man såg sig omkring på tricken. Då. Det fanns en ärlig vilja att bryta sig ur den där ingenjörskänslan på T-banan. Och livet som följde med den känslan. Det ordnade livet.

Ingen åker tunnelbana som en svensk.

Tunnelbanan har alltid varit en allegori över Sverige. Åtminstone över en svensk huvudstad. Tänker på Noices låt. ”Du och jag, vi passar inte in här” i låten ”En kväll på tunnelbanan”. Då slogs ungdomen mot det moderna stadslivets materialism och själlöshet, översatt till ett evigt tunnelbaneåkande till och från jobbet. Så liten var världen. Att man trodde att där fanns något mer, utöver det ständiga blodomloppet I stadens underjordiska kroppspulsåder.

Nu är vi väl glada om tågen går någorlunda i tid. Om de som går, går. Om de som finns, kommer.

Ebba Grön, mina tonårsidoler, placerade sig också på tunnelbanekartan, genom hemmahörighet i Rågsved. Råggan. På Gröna linjen.

Jag minns faktiskt när jag första gången åkte från Skanstull till Hornstull. Över hur jag plötsligt förmådde connecta röda och gröna linjen. Det var inte bara ett kaosartat nät i olika färger, utan jag bemästrade det plötsligt, fann en väg ut – i vuxenlivet. Minns hur stolt jag var.

Tunnelbanan knöt ihop dessa två världar. Dessa två vitt skilda planeter. Dessa två tullar: Högalid och Katarina. Sen Rågsved, med mitt Skärholmen, T-Centralen med Hötorget stadens nät lade sig tillrätta i mina vener. Jag blev hel.

Den här tiden innehöll på något vis många fler livsbitar än det vi lever av idag. Det var enklare att få ihop vardagen då. Man fick leka och drömma. Man fick tro på jämställdhet och på att ge sig hän då och då.

Jag kommer på mig själv att undra om barn drömmer om en bättre framtid. Om de känner hopp. Idag?

Min uppväxt var i alla fall kantad av hopp.

Ja, Sverige var fullt av hopp under denna tid. Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle det det. Och så hade vi tunnelbanan och allt som utspelade sig på den.

VANESSA GUSTAFSSONinfo@opulens.se
VANESSA GUSTAFSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr