FILM. Ingela Brovik fascineras av den bioaktuella actionfilmen ”F1” med Brad Pitt, men har också passat på att se en exakt hundra år gammal filmklassiker i en unik biovisning.
Den här filmkrönikan handlar om män, pengar och makt. Pengar, två ensamma män och frågan om vad de skall göra åt sakernas tillstånd är nämligen en gemensam nämnare för de två filmer som jag nyligen sett i högsommartid. Det rör sig om den färska actionfilmen ”F1” samt den hundra år gamla klassikern ”Guldfeber”.
En film om bilar, pengar och hypermaskulinitet
I förra veckan var det alltså Filmstaden-premiär för ”F1” i regi av Joseph Kosinski. Det är en amerikansk actionfilm om Formel 1-tävlande där enorma summor står på spel. Hollywoodstjärnan Brad Pitt återfinns i huvudrollen som den åldrade racerföraren Sonny Hayes. Brad Pitt gör sin roll med återhållen mimik under den påkostade tävlingen som arrangeras i Saudiarabien.
Brad Pitts rollkaraktär är en tuff man i likhet med alla i det så kallade stallet. Sonny Hayes ler charmigt och har hög status, trots att han bor i en husbil på en parkeringsplats. I någon mening blir han alltmer gåtfull, ju längre filmen pågår. Detta i viss kontrast till de mycket skickligt gestaltade tävlingsscener som utspelas när bilarna körs med högsta möjliga fart.
Det är en på flera vis fascinerande actionfilm med fokus på bilar, pengar och hypermaskulin identitet. Följaktligen är det fråga om en värld där kvinnor inte får något större utrymme. Ja, det är ur ett genusperspektiv på gränsen till satir. Men filmen förmedlar också Formel 1-tävlingarnas medryckande kraft. Därtill skildrar filmen med skärpa hur manliga maktstrukturer genomsyrar motorsporten.
Chaplins stumfilmsklassiker
För en vecka sedan var jag på Filmstadens biovisning av en stumfilmsklassiker, nämligen ”Guldfeber” med Charlie Chaplin i huvudrollen. Han var filmens regissör, manusförfattare, musikmakare med mera. Detta var en visning för att fira att Chaplins ”Guldfeber” fyller hundra år. Således en unik visning på bio år 2025, men det bör förstås nämnas att denna filmklassiker när som helst kan streamas på SF Anytime, med flera sajter.
”Guldfeber” börjar med en oändligt lång kö i en backe i snöigt bergslandskap där män står och väntar på att få komma upp till en plats där det kan finnas guld att gräva fram. En av alla dessa frustrerade män är Charlie Chaplins ensamma rollfigur med tajt kavaj, stora skor och vemodig blick.
På bergets topp finns ett litet hus där han knackar på och får komma in till en annan frustrerad man, som inte har någon mat hemma. När Charlie Chaplins rollfigur, som kallas för den lille mannen, inte hittar något att äta, fattar han ett egensinnigt beslut. Han tar av sig en av sina skor och lägger skon i en gryta på spisen, börjar koka den – som vore den ett livsmedel.
En annan man som inte heller bor i huset, får halva delen av den kokta skon serverad på en tallrik, blir förvånad och arg. Men Chaplins luffargestalt sätter sig på andra sidan av det lilla slitna bordet och börjar äta av sin skosula och skosnöret blir till ett slags spagetti. Detta är en av de mest surrealistiska scenerna i den tidiga filmhistorien. Det är en scen som stannar kvar för alltid när man sett den. Det är en tidlös gestaltning av hungersnöd, mat och fattigdom.
En drastisk och poetisk film
Ändå behåller ”den lille mannen” sin lågmälda stolthet och vandrar vemodigt vidare in i den lilla staden där det finns en restaurang med till synes trevligt folk. Han fastnar för en vacker kvinna. Och det blir dans men snart också en konflikt med en ilsken herre som själv vill dansa med kvinnan och bestämma allt. Men det slutar inte så. Det allvarliga mixas med lekfullhet och surrealism i en stämning som tycks få tiden att stanna upp. Därefter går allt åt ett annat håll i en av Chaplins mest egensinniga filmer.
”Guldfeber” är en film där drömmar om pengar, kärlek och rättvisa gestaltas drastiskt och poetiskt. Kort sagt annorlunda med svart humor i dubbel bemärkelse. Och däremellan uttrycks ett brett känsloregister i filmiskt starka bilder.
info@opulens.se
