Spretig rejvkaramell

Scen & film/Kultur
Foto: Njutafilms

SUBKULTUR. Behållningen med Beats är dess energiskt pumpande kärleksförklaring till hela rejvkulturen, skriver Karolina Bergström som sett Beats vilken har biopremiär ikväll.

 

 

Beats
Regi: Brian Welsh
Manus: Kieran Hurley, Brian Welsh
Medverkande: Cristian Ortega, Lorn Macdonald, Gemma McElhinney med flera.

Den av Steven Soderbergh producerade nittiotalsskildringen Beats är inte en film om dåtidens Thatcher-härjade Storbritannien, och inte heller en berättelse om landets explosiva rejvscen. Däremot är den svartvita filmen en elektrisk kärleksförklaring till dåtidens rejvfester, och framför allt en skildring av den rebelliska magi som år efter år lockade hundratusentals ungdomar till illegala rejv trots överhängande risk att bli arresterade och misshandlade.

Beats utspelar sig i skotska Glasgow under några dygn år 1994, vilket också råkar vara samma år som den bespottade brittiska lagen Criminal Justice and Public Order Act unisont röstas igenom som ett sista parlamentariskt försök att kväsa den upproriska rejvscenen. Lagen, som citeras i filmens inledning, gjorde det över en natt kriminellt att i större samlingar spela musik ”helt eller främst kännetecknat av ett utsändande av en följd av repetitiva slag”, ett beslut som föranledde nära femtiotusen rejvare att protestera på Londons gator under parollen ”Kill the bill”. Den nya lagen underlättade också för polisen att snabbt ta in och visitera misstänkta samtidigt som den försvagade den arresterades rätt att hålla tyst – med andra ord ett gyllene svärd för den Tony Blair-ledda new labour-regimen som gärna städade upp i leden av rebelliska husockupanter, ekoaktivister och crusties.

Två barndomsvänner, Spanner och Johnno, kommer snart att slitas isär på grund av Johnnos familjs flytt till ett finare område i staden, bort från den småruffiga förort där Spanners kriminelle översittare till bror dealar droger och där Johnnos polis till styvpappa inte ser någon framtid för sin nya familj. Men innan den ofrivilliga separationen satsar vännerna allt på en sista kväll tillsammans, givetvis på en lika magnifik som illegal rejvfest där vägbeskrivningen kommer bitvis genom kryptiska koder på en underjordisk radiokanal. Både knarket, spriten och ett soundtrack med namn som Orbital, Lee Scratch Perry och Leftfield flödar på vägen dit, liksom den obligatoriska romansen och Johnnos revolt mot styvpappans påklistrade utegångsförbud.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Även om miljöerna är skickligt skildrade och det svartvita fotot krispigt vackert, så hade manuset till Beats förmodligen mått bättre av några fler vändor. Nu är filmens styrka knappast dess handling eller persongalleri, även om Lorn Macdonald gör ett riktigt fint porträtt av den av livet tilltufsade Spanner, och även om miljöer som radiogurun D-mans högkvarter vittnar om en autentisk inblick i dåtidens alternativa ungdomskulturer. Ofta haltar den övertydliga dialogen mer än betydligt, och vissa handlingstrådar lämnas hängande lösa utan vidare förklaring.

Behållningen med Beats är istället dess energiskt pumpande kärleksförklaring till hela rejvkulturen, där filmens avslutande partyscen slår gnistor till technotoner bildsatta med videoartisten Weirdcores magiska visuals, och där ungdomarna dansar bort sin arbetslöshet, utsatthet och håglöshet om än bara för en natt. För att citera en sampling från revjpionjärerna Prodigys genombrottsskiva Music för the jilted generation – ”Fuck’em and their law”. Beats får en att vilja bli någorlunda ung igen om så bara för en natt och dansa järnet lika hårt som Spanner till technomusikens ”följd av repetitiva slag”.

KAROLINA BERGSTRÖM
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen