Sommarnovellen: Jag kommer från en plats bortom solen

Prosa & poesi/Kultur.

 

Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

FEMTE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På femte plats kommer Lis Lovéns Jag kommer från en plats bortom solen. Juryns motivering: En novell med schvung och klassperspektiv. Vi gillar den även om den innehåller vissa märkliga formuleringar och tycks skapad i ett spontant flöde. Eller så är det kanske just därför vi tycker om den. Detta bidrar nämligen till att ge texten en originell prägel som vi värdesätter. Därtill uppskattar vi den humoristiska tonen.

 

 

Lis Lovén bor i Växjö, är 64 år och förtidspensionerad. Mest har hon sysslat med poesi, men på senare tid försökt sig på att skriva noveller. Lis har studerat på universitet, bland annat på Plymouth University, och hon är tidigare publicerad i Emelie Kempes antologi Jul igen, Ariton förlags Över en regnbågsfika, i Linnéa Regnlunds Splittrade själar och i en undergroundtidskrift i England. Hon har även fått en novell publicerad i tidskriften Klass.

“Du måste vara aristokratisk på nåt sätt” sa min bästa väninna till mig en dag. Jag blev något perplex. Hon fortsatte dividerandet: “Men du har ju sagt att du har sicilianskt påbrå, inte sant?” Det är riktigt, och det var ingen lögn även om jag vuxit upp som smålänning i borgerliga Växjö. Allvarligt talat har jag arv från fiskare och sjömän och soldatknekter. Det ingav mig stolthet ibland. Det var mitt sätt att ha gett en uppercut till min pojkvän när han boxade mig i magen den där vårdagen. Jag hade ett sätt att ge igen på honom. Jag tjöt: “Du ska veta att din jävla bonnafamilj träffar inte jag. Dessutom har jag läst Suzanne Brøgger och begriper nog vad kärnfamiljshelvetet går ut på. Det ska du veta till sista blodsdroppen i ditt liv.” Han såg något hundlik ut på ögonen, axlarna sjönk ihop och gråten var nära. “Är det för att min familj är bönder?” frågade han sorgesamt. Jag röt:

“Kan du inte räkna med röven, karlslok?”

Det var just det. Mina band till fiskare och sjömän gav mig en arbetarklassfähig rakt-på-sak-stil som var obetalbar. Vid middagsbordet där hemma försökte mina föräldrar uppfostra mig. “Du är så hialös tös” försökte morsan påtala. Det ska gudarna veta att mina nerver kändes som bomull, min havsgröna blick utsöndrade dimma och dis och jag ville gråta. Helvete heller att jag nedlät mig till att bli uppfostrad. Dessutom hade mina föräldrar ett sätt att fisa vid matbordet som gjorde att jag tyckte att familjeetiketten kunde kvitta. Att bönder liksom hamnade högre i rang än mammas arv det fick mig att gå bananas. Till min pojkvän hade jag hittat på skällsord: “Du är inget annat än kobajs.” Sen var jag beredd att förklara att jag hade ju bara associerat till ordet cowboys. Det gick på ett ut. Kan någon läsare begripa att han stod ut i sjutton år?

Min pappa som kom från en släkt med soldatknektar på farfars sida hade ett minspel som skyldrade gevär. Jag var livrädd att våldet skulle gå i arv och var beredd att bli anarkist i min ungdom bara för att göra upp med all makt, särskilt kärnfamiljsmakten.

“Men du har ju sicilianskt påbrå och uppför dig så belevat, ” försökte min väninna säga där vi satt bland kaffekoppar och kanelbullar. Inför henne visade jag aldrig mina dåliga sidor. Jag ville inte att hon som kristen skulle bli inblandad i mitt livs misslyckanden. Men när jag hade studerat i England hade det varit andra tongångar.

Min lärarinna, Mrs Willfear, påtalade mycket tydligt och bestämt att min familj måste vara av arbetarklass, med tanke på hur jag betedde mig. Där och då nedlades en känsla hos mig att sjömän är släkt med vikingarna, mer så än folk inåt landet. Kusttrakterna var nedlagda i mina blodsband, även om ordet blod rent genetiskt var förbjudet i de flesta svenska läger.

Alltså? Vikingar seglar snabbt in vid kuststräckor och lämnar stället lika snabbt. Miljöpåverkan från hav och kust lägger en säregen doft i ens temperament. Att en kvinna, vars far var rektor kände sig manad att tala om för mig att hundra procent klass var lika bra som hundra procent klass det hade jag inte förstånd att få in i skallen. Vadå sjömän på bordeller. Alltså liksom kultiverad eller vadå? Hon såg milt på mig med en uppsyn som såg ut att vilja ge mig heder och ära för att jag historiskt sett var lägre i rang än henne. Eller rättare sagt hennes sätt att vara jämlik med mig, det retade mig. Sjönk hon ner på min nivå? “Piss” tänkte jag. “Kom inte hit och peta i mina klasstrukturer” ville jag säga till henne. Att hon var inget annat än pedagog kunde jag knappt tåla. Hennes sätt att sitta vid matbordet luktade hög rang lång väg och sedan retade det mig att hon liksom kom indansande i ett rum för att spela ungdomlig och naturlig. Då föredrog jag min egen morbror tio gånger om, som var sådan fantastisk mytoman att jag fick en mental skrattparoxysm som helade mig bit för bit. En pedagog hade aldrig kunnat göra det med mig. Men tillbaka till min väninna!

“Nej jag tror inte jag är aristokrat. Jag känner mig nog mer släkt med maffian i Chicago” försökte jag säga lite lamt och tamt. Min väninna verkade inte övertygad.

Att ha familjearv från sjömän ingav mig slutligen en känsla av att jag måste guppa på havet i månadsvis och sedan, då jag kommit i land, rusa in på närmsta krog för att supa bort arbetets tyngd och börda.

Det är sant att min sicilianska anmoder kommit till Blekingekusten, hitforslad av en svensk sjöman. Jag hade sett foton från den sidan av släkten. Det var som om farmor glodde bort mot horisonten i ett slags drömlikt tillstånd för att leta sig hem till sina rötter igen. Jag blev likadan. Drömde mig hem igen.

Många och långa år av blod svett och tårar tog det mig innan jag kunde förlikas med mitt arv och min miljö. Det var när jag insåg gåvan jag fått från min släkt som jag började försonas.

Sicilien gav mig konst i överflöd. Soldatknekten i mig fostrade mig till att slipa vapen efter vapen. Och humorn är mänsklighetens största vapen, alla kategorier. Finns det något bättre alternativ med tanke på tillståndet i världen just nu?

Mina hav är nerplastade och jag är flygrädd. Min syrra är dominant likt en boss med kaptensgener. Det är soldaten i mig som får skrämselhicka om jag inte förmår upprätthålla disciplinen i täta led. Så säger syrran bryskt: “Du begriper väl att vi måste hålla koll på klimat och miljöpåverkan”: Så känner jag som soldatättling att någon petar mig i ryggen med ett farligt gevär. Min farfars mor som var mycket religiös dyker upp i mitt huvud och påtalar sanningen: “Jo, men, man måste väl leva sunt, ordentligt och rättskaffens” För mitt inre ser jag alla plastpåsar jag bär med mig från affären. Ja, jag är syndare likt resten av jordens befolkningen. Förresten, vet ni vad? Låt mig berätta!

Om man som jag har flera släktdrag tillbaka i tid blir tillvaron ibland något skev och man vet inte vilken familjemedlem man ska utvälja till favorit. Och mammas sentimentala ord smeker mig lugnt och stilla: “Vi älskar er barn liiika mycket. Precis allihop.” Vid min gud, får man inte lov att bli bäst och expert på att favoriseras? Jag glor bort mot syrran och tänker slugt att hon nog trots allt utsågs till den charmiga sorten medan jag fick bli intelligensmaffian. Alltså ska jag skjutas.

Att min pappa var borgarpack finner jag något komiskt idag. “Om kommunisterna kommer hit skjuter dom pappa!” röt mamma bryskt med hemskheter i attityd och tonfall som fick mig på fall. Nej, de sorterna kan man inte ha hit. Jag rusade upp i pappas famn, jag var ju trots allt sexton och och grät sorgset: “Pappa de får inte skjuta dig, jag lovar. Jag ska vara på din sida intill sista blodsdroppe.” Någon form av humor måste det ge att ha vuxit upp med en far som var egen företagare. Och att han bara var så fel så  det faktum att vi alla har familjeband bakåt till Olduvai i Afrika. Att bönder står för matproduktion är väl okey, men i min fantasi fiskar jag plast i haven och genmanipulerar bakterier så att de en dag ska lära sig att äta upp plasten. Lite stänk av geni måste en sjömanssläkting ha. Tänk själva!

Jag navigerar sju kontinenter och hatar imperialismen för den utkonkurrerar mig och min svenska släkt. “Engelsmän,” tänker jag och undrar vad jag ska göra för att sluta älska tonfisk. Var det mitt fel att valarna gick under, jag menar: Va?

Ensam i egen säng bläddrar jag i böcker med härkomst, historia och antropologi. Jag läser böcker som får mig att räta ut paradoxerna i mitt arv. “Jaha,” tänker jag…”Så kan det ligga till”

Och min bror, vet ni vad? Hans sicilianska påbrå gör honom till mästare på att få barn på gott humör. Jag avundas honom denna läggning och tänker att han är en bra svartskalle trots allt, om man bortser från hans oförmåga att sluta fisa vid rätt tillfälle. Han plockar upp cigaretten och jag tjuter: “Brorsan, tänk på sin stroke, för guds skull tänk på din stroke” Han glor lite lagom på mig och avslutar diskussionen med en bister sanning: “Vi ska alla den vägen vandra”. Då vänder jag min blick ut genom fönstret, stirrar på blåvita moln som stryker himlafästet. De smeker sakta horisonten, min sicilianska farmors horisont och jag begrundar faktum. Alla släktingar i tio led hitan och ditan, de vandrade till ett ställe bortom solen. Jag ser dom inte rent fysiskt, men ändå. Kvar i mitt blod rinner deras gärningar som en kristen arvsynd.

Men vänta bara! Familjestrukturerna är inte slut än. Inte än.

Min kusin på pappas sida var rent ut sagt ännavänd i beteendet som barn. Var hon kosack eller? Hon kunde dricka spenvarm mjölk från en häst. Hade det varit från en ko hade jag förlåtit henne. Hennes soldatarv var helt enkelt tvunget att agera utåt, och så var naturligtvis hennes mamma utbildad i psykologi. Jag drämde till min kusin med knytnäven: “Man beter sig faktiskt inte på det sättet, det ska du veta!” Hon tjöt som en slagen jag-vet-inte-vad och rusade hem för att skvallra för den församlade släkten. Vad jag inte begrep var varför barns beteende ibland kunde framkalla ilska och ibland glada skratt. Min pappa blev arg och sa att vi fick inte slåss. Men jag hade nog svar på tal: “Jo, men ni slåss ju. Och förresten har ni sagt att faster Agda är elak mot sitt barn” Just i det ögonblicket var det som om Fantomen härskade i Bengalen. Och min faster gav upp ett gapflabb. Jo, hon fick nog medge att hon gjort ett och annat dumt i sitt liv. Då blev hon min älsklingssläkting, näst efter min kusin Hilda som hade en farsa som söp. Vi pallade körsbär och sov i tält. Då förstod jag Sverige redan som barn: Endast Sverige svenska krusbär har. Den devisen levde kvar i mig. Sa jag förresten att mitt soldatarv hade anor från Polen. Dricker kosacker vid östra gränsen av Polen spenvarm hästmjölk? Vad vet jag. Jag kan nog förmå mig att leta i historieböckerna för att ta reda på saken. Och är inte min berättelse sann så vet jag inte vad annat jag hade kunnat förtälja. Men nu vet jag ett.

Aristokratin äger härskarmakt för att de känner sina släktled och ristar sina totem på vapenhuset. Det var nog just det min bästa väninna i all välmening avsåg med sin fråga. Fast ärligt talat tror jag att soldattjejen i mig böjer huvudet djupt mot marken för att lära sig disciplin. Och när fiskarjäntan i mig rusar in om morgnarna för att supa tre koppar kaffe då skockar folk omkring mig: “Ska man inte säga godmorgon först? Kan man få lite artighet, eller?” Då har jag lust att dräpa med ord och låta associationerna stegra sig likt en hingst på ett militäriskt fält. Det är ju krig för bövelen. Krig i mitt blod. Krig i min dadaistiska ådra, sade Klux till Klax och ströp deckardrottningen i min syrras alla böcker. Hon måste, min syrra alltså, läsa om dråp för att få fast brottslingen och ge honom ett vidrigt straff. Min äldre syster däremot ser brottslingar överallt och då svarar jag henne: “Jo, men nu är det så att maffian flyttade till Chicago. Själva fick vi komma hit som en släkt utan jantelag” Hon hummar vasst och säger att om jag stjäl mer klänningar så ska hon visste det ringa till polisen. Jag svarar: “Polisen? Vad har de med en klänning att göra. Dom mutar jag med min havsgröna blick, nu hajar du vem jag är va?” Och polacken i henne blir något förvirrad av allt trams och säger: “jo jag hajar, men nästa gång du öppnar trynet kan du väl bete dig normalt. Som en svensk ungefär.” Jag knycker på nacken och tänker att fan tro´t. Ska jag? På allvar? På fullaste allvar? Och molnen går förbi där ovan, långt bortom min egen sfär. Solen får duga som blickfång under tiden. Sen undrar jag stilla hur många hitvandrande folk som bär med sig skrönor som en dag ska visa på samband mellan arv och arv. Inte för att det alltid hjälper, men det duger gott och väl på färden.

LIS LOVÉN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr