Sommarnovellen: Goldie boy

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

SJÄTTE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På sjätte plats kommer Annamaria Olssons Goldie boyJuryns motivering: Den här novellen ger en inblick i en värld där begreppet familj får en annan innebörd än den gängse. Tredjepersonsperspektivet används på ett skickligt vis och det finns också mycket atmosfär och lokalfärg i texten. Utan moraliska pekpinnar skildras ett liv som tycks både hårt och glamoröst. Läsaren får själv dra sina slutsatser. En novell vi fann fascinerande. 

 

 

Annamaria Olsson, född 1984, är aktivist, skribent och författare. Hon är bosatt i Berlin sedan 2008 och hennes första bok Mitt Berlin kom ut 2014 på Karavan Förlag. 2013 grundade hon integrationsprojektet Give Something Back To Berlin som bland annat vunnit priser från Berlins stad, Europeiska Kommissionen och FN. Innan dess jobbade hon som skribent för svenska dagstidningar och magasin och Berlin-bloggade länge för ELLE och RES.

Lägenheten var som vanligt perfekt. Var än han kom i världen tycktes han alltid hamna i det rätta läget med de rätta människorna. Rätt för honom alltså. Allt var ju relativt. Det var säkerligen många som inte skulle vilja byta liv med honom, men det rörde honom inte i ryggen. Det var deras förlust. I ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på konceptet andra människor. Det kunde andra göra. Om de istället tänkt mer på sig själva och struntat i vad alla andra tyckte och tänkte hade de med största sannolikhet varit lyckligare. Men som sagt försökte han att inte tänka på det — det var slöseri med tid.

Han tog de tre trapporna upp till den höghusinramade öppna takterrassen, slog sig ned på en vit plaststol och tände en cigarett. Halsen skrovlade sedan han somnat vid den lokala poolen efter gårdagens natteskapader med alltför mycket Fernet-cola, kokain och cigaretter. Varenda muskel kändes uttorkad. Från en springa i plastfibertaket skyddande mot plötsliga störtskurar såg han ned på lägenhetspation. I taket hängde några marockanska glaslyktor i långa metallkedjor men eftersom ingen orkat byta lampor kunde de inte längre sprida sitt kalejdoskopiska nattljus. När han tänkte närmare på det hade han eventuellt aldrig upplevt det själv. Om han inte missminde sig hade lamporna varit trasiga ända sedan han flyttade in, men han hade ändå känslan av att han visste hur det såg ut. Terrassens alla skrymslen och vrån kände han utan och innan. Den stora vattensilon som brummade dovt när någon av grannarna spolade i toaletten. De metallvågiga krusiga taken; stekheta på dagen och kattspringande på natten. Han visste till och med vad de hette. Negrito, Patita och Luciana var de värsta löshaggorna. En rödvinsdrucken natt hade han stött in i barrions lokala kattanter på en graffitinedklottrad liten parkplätt där de över medtagna risrester pratat silkeslen mammalitospanska med de små odjuren. På sin nyanlända knaggliga spanska hade han försökt förklara hur de fräste, jagade och förde allmänt rövarliv om nätterna och inte alls var de mysiga kelänglar som de framstod som på dagen. Kattanterna som enligt egen utsago bodde i en annan barrio och inte behövde tampas med dem i dess nattliga naturtillstånd hade sett förmanande på honom men tog av någon anledning honom för bundsförvant nog att bjuda honom på middag till vad han misstänkte var deras lika kattkryllande hem. Dessvärre hade han glömt bort både tid och dag när han ännu en gång somnat vid poolen. Ett visst mått av dåligt samvete plågade honom nu och som någon slags hämnd tycktes katternas skrik bli allt gällare och han överlade nu desperat om han inte borde bjuda hem kattanterna på middag själv. På uteplatsen så de kunde höra allt deras oväsen? Kanske skulle de kunna tala odjuren till rätta? Be dem respektera hus och hem och människorna runt omkring dem? Om han råkade stöta på dem igen någon kväll skulle han helt klart fråga.

Han bläddrade förstrött i en samling Borges-noveller utifrån vilka han skulle skapa en dialog till teaterskolan. Uppgiften skulle vara färdig tills morgonen därpå men någon inspiration hade ännu inte infunnit sig. Hur svårt kunde det faktiskt vara att förstå att han ville skriva sina egna alster? Att det var utmaning nog att skriva på ett nytt språk. Visserligen ett uttrycksfullt sådant, värdigt hans stora känslor. Men ändå. Han var inte intresserad att skapa i relation till någon annan utan ville skapa fritt och utifrån sig själv. Just detta hade han förklarat för läraren som himlat med ögonen muttrande något på portenjo utav vilket det enda han lyckades uppfatta var män. Män! Man kunde hon vara själv för hon var säkerligen lesbisk. Inget ont med det men själv vägrade han kategorisera sig i sådana instängande fack och identiteter.

Lektionen efter detta intermezzo hade hon tryckt en bok i marxistisk teateranalys i handen på honom och sedan dess hade deras relation varit frostig. Upprörd hade han funderat på att trycka upp en t-shirt med texten ”Politik är mord. Konst är liv” att göra entré i på veckans lektion. Kanske kunde den scenen bli upptakten till dialogen ifråga? Han såg ut i den ljumma sommarnatten och försökte frammana sin kreativitet men rökskrovlet i bröstet tycktes blockera hans hjärtkanaler. Borde han hoppa av skolan för att satsa helhjärtat på sången istället? I så fall skulle det dock dröja långt mycket längre innan han var redo att stå på någon professionell scen. Dessutom kunde man inte uttrycka lika mycket med sång som med teater då hela instrumentet kroppen reducerades något och eftersom han ibland hade känslan av att vara kroppsligare än kroppen själv var frågan verkligen om bara sång var tillräckligt? I och för sig behövde det inte ena inte utesluta det andra. Kanske kunde han återuppta modellandet igen för att bekosta intensivstudierna på sångskolan? Måhända att hans föräldrar skulle ha lite svårt att gå med på ännu ett karriärbyte. I och för sig kunde han ju göra det utan att informera dem. Säga att han fortfarande gick på teaterskolan för att sedan omärkligt glida över till sången. Så stor skillnad var det faktiskt inte. Inte för dem i alla fall. Annars kanske hans farbror kunde låna honom lite pengar. Han förstod bättre än hans föräldrar att världen och möjligheterna var oändligt mycket större idag och att det kunde ta längre tid att hitta rätt än på typ 60-talet. Eller om det var på 50-talet hans föräldrar var födda.

Halvt övertygad spontanringde han sin agent på den lokala modellagenturen för att påminna om sin existens och fråga om uppkommande castings. Telefonsvararen tutade om inget svar när han insåg att klockan var 22.45. Han skickade ett glatt sms och bad bokaren ringa upp direkt nästa morgon. När han tänkte närmre på det kunde han behöva lite extrapengar eftersom han funderade på att åka och hälsa på sin brasilianska baby i Rio de Janeiro. Det hade blivit lite struligt där på slutet när han råkat somna smålullig vid poolen och inte hunnit säga hej då innan hon lämnade landet. En uppsjö av förlåtmail hade följt där han försökt förklara konceptet frihet och kärlek på spanska, något som eventuellt kunnat missuppfattas då hennes spanska var långväga sämre än hans engelska. De hade dock kommit överens om att hålla sig till spanskan då det var ett mer uttrycksfullt språk än engelskan och hans portugisiska inte på långa vägar var god nog för att förmedla något mer av värde än vägbeskrivningar och halvavancerade restaurangbeställningar.

Han tog trapporna ned till sitt fläktsurrande sovrum och började rota runt bland uppslagna diktböcker, lakan och skrynkliga skjortor. Rummet var bara några kvadratmeter men fyllde sin funktion då resten av huset var rymligt med både uteplats, innergårdspatio och balkonger vettande mot gatan. Det övergick därför hans förstånd hur man kunde tappa bort en dator i rummet. Han tittade under sängen, vecklade upp sängkläder och lyfte på söndagens El País, sjönk ned på madrassen och tände automatiskt en cigarett men började genast torrhosta. Han stillade hostningarna och greps av en hjärtskärande melankoli. Det var inte mening att det skulle vara så här. Att han skulle må så här. Han var en sunny-boy. Heart-boy. Lover-boy. Family-boy. Han skulle inte vara ensam. Han skulle varit här med Familjen. Med Natalia, Paula, Sony och Jeremy. Solen skulle strålat och de skulle smådansat till badvakternas alla powerrock-ballader vid den kristallgnistrande poolen, ledigt bytande mellan franska, engelska och spanska men talat samma språk. Hjärtspråket. Känslospråket där inget behövdes förklaras, allra minst varför just det språket talades medan andra hölls så långt borta det bara gick från deras sammansvetsade lilla Familj. Bara med dem kunde allt där ute vara korrupt utan att skada.

De hade haft en plan. För att de ville, kunde och Berlin-sommaren skulle vara för evigt trots att nätterna blev kallare. Jeremy hade citerat Richard Florida och pekat på den tilltagande gentrifieringen med stigande hyror, hippa butiker och turistöversvämmade klubbar. Paula, hans egen lilla dansös, verkade inte längre finna någon inspiration på stadens råa dansscener. Natalia var trött på den ständigt ringande telefonen och att ha blivit någon slags halvt ofrivillig sambandscentral för hela den gratisdrickande klubbeliten. Sony på att aldrig ha några pengar i stad byggd på en konstbubbla. Alla hade varit redo att söka sig vidare. Till platser där konventioner inte lagt sig som en kvävande ostkupa    och deras Familjs samlade styrka. Så här i efterhand kom han inte ihåg exakt hur diskussionerna gått men först hade de varit inne på Östeuropa. Belgrad var fortfarande under uppbyggnad efter krig och kollaps och Jeremy som varit där på ett arkitektutbyte talade sig lyrisk om hur öppen, formbar och redo för något nytt staden var. De hade diskuterat Bukarest men kom fram till att det var långt kvar innan staden skulle bli någonting att räkna med och Prag var sedan länge done, gjort, turistigt och passé. Kina och Shanghai kom de gemensamt fram till var alltför insnurrat i en själsdödande kombination av profithunger och kommunistisk och kapitalistisk känslolocket-på-mentalitet. Hans egen erfarenhet från sitt modellande där var allt annat än bra. Ingen riktig scen fanns och det skulle dröja lång tid innan kineserna förstod konceptet kärlek. Någonstans i alla dessa diskussioner måste de bestämt sig för Buenos Aires. Att Argentina bara för en tid sen gått igenom en av efterkrigstidens värsta finanskriser spelade in. Inflationen var på trettio procent per år och priserna löjligt låga. Folk blev öppnare, kreativare och tvingades tänka nytt. Lite mer ödmjuka inför livet.

Hela sommaren hade de levt i sitt Familje-rus. Vissa utomstående hade tillåtits dutta in med något flyktigt ben, eller en arm, hand eller ett könsorgan och accepterats som någon avlägsen släkting på kortare visit men allt som oftast var det bara dem. Dem med stort D. Juni blev juli och augusti och allt gick mot sin Picasso-snurriga upplösning, men de levde och överlevde med vissheten att de några planeringsmånader senare skulle återförenas i den nya världens melankoliska huvudstad. Med Ryan Air-plan och surrande vespor hade de spritts över det allt mer regntyngda Europa. På brusiga Skypemöten och nattchattar diskuterade de sina nästa erövringar. Regn blev snöregn som blev blixthalka och internetuppkopplingarna tycktes gå allt långsammare, meddelandena bli allt mer snabbskrivna. Paula blev erbjuden ett danslärarjobb på en akademi i sin hemstad vilket hon över sin döda kropp inte ville ta men dessvärre behövde hon pengarna för att betala upphävandet av ett spontangiftemål hon blixtförälskad ingått i USA för två år sedan. Han försökte övertyga henne om att det skulle vara hur enkelt som helst att finna dansjobb i tangons huvudstad varpå hon översvämmat honom med smileys och älskhjärtan. Jeremy skulle göra färdigt ett tävlingsprojekt för en arkitektbyrå och sen boka biljett så snart pengarna trillat in på kontot. Natalias förehavanden fick han mest reda på via hennes blogg och Facebook där hon uteslutande postade bilder på latinamerikansk konst och videoklipp med spanskspråkig gammal 80-tals-disco vilket han tolkade som att även hon förberedde sig och hade siktet inställt på nya äventyr på andra sidan Atlanten. Själv tog han sina teaterlektioner, åt sina veckovisa middagar med sina föräldrar och bokade sin enkelbiljett. Han skulle sondera terrängen innan de andra anslöt sig. Hitta det perfekta Familje-boendet för en spottstyver, höra sig för om dansjobb till Paula och plantera lite tomater och örter på balkongen.

Fem månader hade han nu bott i staden, fram tills nu helt utan sin Family. Nästa vecka skulle nu Jeremy komma. Tio dagar kunde han stanna, längre gick inte eftersom han vunnit arkitekttävlingen och blivit erbjuden ett skrytprojekt i Dubai. Via honom hade han hört att Natalia blivit trött på konceptet Internet och brutit kontakten med allt och alla. Paula kämpade med pengarna men lovade att komma så snart hon kunde. Ensam i den vackra sekelskiftesvåningen hade han erbjudit att betala hennes biljett men hon avböjde vänligen med bestämt då hon lovat sig själv att inte involvera sig ekonomiskt med någon man igen efter sin snurriga giftermålshistoria i USA.

Han stirrade tomt ut i luften. Det visslade till från bakom en kudde och han fick syn på sin laptop som stack fram bakom en springa mellan väggen och garderoben. Han rynkade konfunderat pannan och lirkade fram den. Den brummade överhettat när han slog upp skärmen och öppnade webbläsaren. Han blev sittande med laptopen i knät funderande över vad hans ursprungliga tanke med att leta efter den faktiskt varit. Förstrött började han titta på några roliga klipp med söta djur. ”Wicked Game”-videon med Chris Isaak. Lite porr. Lite bilder från sin gamla Shanghai-portfolio. Bilder på honom och Paula. Honom och brasilianskan. Honom och Family i Berlin.

Något brakade till på nedervåningen följt av ett utdraget kvidande. Han stängde av datorn och gick ned till hans inneboendes rum. Han stack in foten i dörren. Där inne låg William i en fullkomligt omöjlig kroppsställning med halva överkroppen i sängen och huvudet på en stor pastakastrull på golvet. Blod och svarta svettiga hårtestar klibbade i pannan och bland sängkläderna låg drivor med polaroider och urklippta tidningsannonser för exotisk frukt.

– Vad är det för tid i Europa? Nu alltså?

Han kved och smetade bort håret i ansiktet. Svett och blod rann i pannan.

– Jag har en deadline! Någon jävla katalog för någon gallerist jag låg med i London.

– Fyra timmar framåt. Fem på morgonen kanske?

Han kravlade sig mödosamt upp från golvet.

– Förresten — delade vi på en den där brasilianskan igår eller?

Hans hjärta kändes tunt som äggskal.

William gav ifrån sig ett rullande vroomljud vilket han avslutade med ett osmakligt tut-tut. Det fullkomligt vred sig i hans kärlekshjärta.

– Har vi kvar någon kola eller? Jag måste fan jobba.

Han nickade och fiskade upp plastknytet ur shortsfickan.

– Luca din gamle skojare — du är en riktig vän du.

Han hackade upp fyra linor och sög i sig två på direkten. Hans namn var inte Luca. Han hette Bernard.

ANNAMARIA OLSSON

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen