Prosa: Bagoutofbox

Prosa & poesi
Collage: Opulens.

CORONA. Det är med glädje vi inleder 2021 med en tragikomisk novell om coronaångest, författad av Linus Lekander.

Linus Lekander, bosatt i Jönköping, är en gymnasielärare som ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva. Särskilt förtjust är han i novellformatet. Opulens har tidigare publicerat två av hans noveller, båda med sommarstugor som skådeplats. För Vem sandar en grusväg vann han 2018 års sommarnovelltävling som hade “sommarångest” som tema.

I Bagoutofbox återvänder Lekander än en gång till denna miljö för en ögonblicksbild från sommaren 2020. Två bröder isolerar sig släktens sommarstuga. De har dock andra problem att ta itu med, som inte sätts på paus bara för att det pågår en pandemi.

Vi är mycket glada att få inleda det nya året med Lekanders tragikomiska novell om coronaångest, kontaminationsskräck och intrikat syskonkärlek.

CAROLINA THELIN 

 

Bagoutofbox

Det ligger en baginboxpåse på golvet. Den gav ifrån sig ett ljudligt ”klafs” när jag slängde den mellan oss. Jag har svårt att ta in hela situationen, svårt att föreställa mig honom smyga runt och sutta på den, sätta munnen till kranen som med en nappflaska. Han är min storebror och den största bebisen. Han är andfådd efter utskällningen. Det droppar från hans haka. Min puls dunkar i nacken. Det stör mig att han kan se det på utsidan.

*

Två veckor sen.

Han står och väntar på mig utanför biltvätten, på ett mycket behörigt avstånd. Det är hans bil jag tvättar. Han ringde mig efter att en byggnad hade rivits alldeles intill parkeringsplatsen. Han lät mig förstå att han inte ens tänkte gå nära bilen. Vem vet vilka material det där byggdammet kunde innehålla. Det var ingen fråga. Han behövde bara sätta ord på ångesten som redan börjat gnaga i honom. Jag uppmanade honom att tänka rationellt, försökte låta myndig om saker som aldrig kunnat övertyga mig. Vi vet båda två att det lika ofta är ombytta roller. Varje gång jag googlar mig sjuk är det han som försöker tala vett med mig.

Cancer i öronnäsahalsområdet är min fixering för tillfället. Utbrottet av coronapandemin gjorde inte precis den saken lättare. Nu vågar jag inte söka vård heller. Så jag söker på internet istället. Går runt och känner efter. Harklar mig trots att jag inte har något i halsen. Snarkar trots att jag är vaken. Det är bara inför honom jag kan göra det ohämmat.

– Försök tänka att dammet skingras i vinden, uppmanade jag. Du behöver ju inte starta fläkten det första du gör.

Jag fyllde tystnaden med ett av mina snarkande läten.

– Hallå? sa jag efter att han fortfarande inte hade svarat på en stund.

– Jag försöker bara tänka efter, sa han.

– Om vad?

– Jag kan inte minnas ifall jag lämnade fläkten av eller på när jag parkerade.

Ny tystnad. Hans harklingar. Mot byggdammet som han garanterat redan kände i halsen.

– Jag funderar på att låta dig hjälpa mig, sa han till slut.

Det var inte heller en fråga. Han har ingen annan som helt säkert vidtar de rätta försiktighetsåtgärderna. Om någon hade startat den där fläkten av misstag hade det varit tack och adjö med den här bilen. Också.

 

När han skjutsar hem mig efteråt berättar han om sina planer på att sluta ta sina mediciner. Fläkten är fortfarande av när han säger det. Jag vet att han inväntar ögonblicket när det känns bra att starta den. När vinden har blåst faran över.

– Jag mår jättemycket bättre nu, säger han.

Det får mig att undra var han har varit de senaste timmarna.

– Tycker du verkligen det? frågar jag.

– Ja och man vill ju inte hålla på och ta tabletter hela livet, svarar han som om han ätit dem i tiotals år och inte bara i några månader.

– Men alkoholen tycker du det går bra att medicinera med, påpekar jag.

– Nej men jag kanske kan dricka något glas ibland. Det måste man ju få göra.

Jag känner igen ”det måste man ju få”. Det är ursäkten folk har tagit till när de har struntat i uppmaningarna till social distansering under våren. Även han, råkar jag veta. Han bryr sig inte lika mycket om sjukdomar och jag delar inte hans kontaminationsskräck fullt ut. Man kan säga att vi kompletterar varandra.

Vid det här laget har han både hunnit starta fläkten och stänga av den igen. Bilen framför använde spolarvätska och det luktade in. Hans reflexer är imponerande snabba.

– Det är fjärde gången du pausar medicineringen, säger jag.

Han svarar inte. Kanske försöker han räkna efter om det stämmer.

– Kommer du ihåg det där uttrycket från terapin? fortsätter jag.

– Din eller min?

– Min.

– Då får du påminna mig.

– ”För detta dig i din värderade riktning?”

– Du kan ha nämnt det ja.

– Gör det det då?

– Beror väl på vad min värderade riktning är. Om jag har ändrat den till att kunna dricka med måtta.

– Du kan inte dricka med måtta.

– Då får jag väl lära mig.

Jag har inget svar på det. Han fortsätter:

– Jag vill i alla fall kunna dricka under semestern. Funkar inte det så tar jag tabletterna igen så fort jag börjar jobba.

– Både du och jag vet redan hur det kommer gå.

– Jag hör vad du säger.

– Och jag hör när det är du och när det är missbruket som talar.

Vi blir tysta igen. Den här gången verkar diskussionen ha gått i stå. Det måste finnas något mer jag kan göra än att tjata. Det måste finnas ett sätt att hålla honom borta från alla de sociala tillställningar som han annars kommer behöva dricka sig igenom. Jag kommer att tänka på stugan. Det är en stökig säsong där ute, så mycket i görningen att ingen av oss planerar att vara där. Sara har anlitat hantverkare för första gången sen jag vet inte när.

Det är ett litet, sjönära torp som har gått i arv på pappas sida av släkten. Generationen före honom gjorde en del moderniseringar, som att dra in sjövatten och installera en enklare dusch i ett av uthusen, men efter det har arbetsinsatserna varit begränsade till de allra mest nödvändiga. Ändå har vi aldrig kunnat göra oss av med stället, har väl aldrig kunnat acceptera tanken på att stugan garanterat kommer jämnas med den långt mer åtråvärda marken ifall vi någonsin säljer.

Skulle jag kunna få alla syskon att sammanstråla där, under förevändningen att fortsätta hantverkarnas arbete medan de har semester? Knappast. Men kanske som en skenmanöver. Om jag lägger ut en dimridå av familjesammanhållning skulle jag säkert kunna locka dit honom för någon veckas isolering. Bara han och jag. Ingen alkohol, inga sociala kontakter. Ingen corona whatsoever.

 

Han står och väntar på mig vid tågstationen. Jag har orimligt många minnen av honom stående långt borta. Den här gången håller han i en väska. Den är tung. Han vill inte ställa ner den på marken. Han hinner byta hand ett par gånger innan jag har stannat bilen. Det ser uppgivet ut när armen med väskan hänger så utsträckt längs sidan av kroppen. Som någon av Magrittes anonyma kostymmän, fast med ett munskydd istället för ett äpple för ansiktet. Det är jag som har bett honom ha på sig det under resan hit. Det är som om vi aldrig har träffats förut och att det är vårt hemliga tecken för igenkänning. Så gott som ingen annan använder det.

Vi kramas inte. Det är oklart vem av oss som avstår mest. Jag kan ha något på mig som jag bara inte tänker på, men i så fall avslöjar han det inte. Det är jag som ställer kontrollfrågorna. Frågor som omärkligt, fast inte för honom, glider över från hur resan har varit till om han har behövt sitta jämte någon och slutligen till det som jag drar mig lite för, men ändå måste få sagt.

– Och du har inga förkylningssymptom?

– Du behöver inte fråga, svarar han. Du kan lita på mig.

– Det gör jag, försäkrar jag, men säger emot mig själv redan i nästa andetag: Jag tycker bara det är skönt att fråga. Så kan jag koppla bort det sen.

Detta har han inget svar på. Han ser ut genom bilrutan på sin sida. Solen och det skiftande landskapet flimrar i hans ansikte som på en projektorduk. Vi lämnar stadskärnan på ett ögonblick. Det är en del av magin med den här platsen. De korta avstånden mellan civilisation och landsväg – och de långa mellan människor.

– Har någon av de andra kommit? frågar han.

– Sara var här först, svarar jag och tänker att jag inte ljuger.

Hon var trots allt först med att åka hit för säsongen. Startade upp allt. Projekterade. Det är oftast hon. Trots att hon saknar intresse av att överta stället är det hon som har tagit det största ansvaret för att det inte ska förfalla. Enkla men tidsödande saker som att tömma vattenledningarna inför vintern, rensa hängrännor, lägga takpannor till rätta. Vädra och vårda. Det är lika bra att erkänna det. Utan en syster hade torpet blivit lämnat åt sitt öde.

Stugan uppenbarar sig när vi kör över det sista backkrönet. Det är en objektivt vacker ridå, som går upp i det ögonblicket. Stugan. Stenmuren. Sjön. Björkarna. Inga andra bilar. Trots att det sistnämnda bidrar till idyllen märker jag tydligt att det bekymrar min bror. Nya skuggor uppträder i hans ansikte.

– Tog Sara också tåget, insinuerar snarare än frågar han.

Jag väntar med att svara tills våra väskor är ute och bilen låst.

Jag sa aldrig att han kunde lita på mig.

– Det blir bara du och jag, erkänner jag.

Han stannar till, utan att sätta ner väskan på den här marken heller.

– Okej, säger han utan att se på mig. Det kunde du väl ha sagt?

– Då hade du inte kommit hit, konstaterar jag.

– Vi hade väl i alla fall kunnat prata om det? Vi kan ju prata om allt, du och jag.

Nej, tänker jag. Vi kan prata om allt inom ett välsignat område.

– Hade jag vetat detta hade jag inte gått med på att lämna alkoholen hemma, fortsätter han.

– Är det jobbigare att avstå tillsammans med mig än med de andra?

– Ja, nu är jag ju ensam om det.

– Jag dricker ju inte heller?

– Nej, men det gör du ju aldrig. Med de andra hade jag i alla fall inte varit den enda som tvingades avstå.

Det förvånar mig att han ännu inte har vänt om. Han är så envis att han mycket väl hade kunnat gå de timmar som krävs för att ta sig tillbaka till tågstationen. Nu begär han bara att vi går långsamt fram. Eller han säger vi, men syftar på mig. Hantverkarna har gått på semester i tron om att ingen planerar att bo här under tiden. De kan mycket väl ha lämnat saker i stugan som det inte är tänkt att man ska vistas där samtidigt som. Alltså behöver vi vara på vår vakt inför inträdet i varje nytt utrymme, hålla andan när vi sticker in huvudet första gången. Man vet ju aldrig.

 

Efter grundligt rekande ger han klartecken om att packa upp, och redan då börjar friktionen mellan oss att göra sig påmind. Vi klarar inte att installera oss i stugan utan att hålla varandra under noggrann uppsikt, med våra respektive rädslor i åtanke. Vad vi rör, var vi sätter oss, var vi lägger saker. Vi börjar bråka om ett par medhavda arbetshandskar som jag har råkat lägga tillsammans med dem som redan fanns här ute. Jag frågar om han tror att han kommer skita ner sina på något annorlunda sätt. Han ifrågasätter varför en större hög med handskar skulle vara bättre än två mindre. Efter det vet jag inte vad jag ska säga, oförberedd på att behöva lära honom vad städning är. Säkert är det denna struntsak som utlöser min lika olägliga som bestämda uppfattning att han behöver tvätta av sig efter tågresan. Så jag svarar honom det istället:

– Jag vill att du går och badar.

– Jaha? Varför?

– För tåget. Jag vill inte ta några risker med coronan.

– Jag sa ju att jag inte har suttit jämte någon.

– Du kan väl bada ändå? Det är fint väder.

– Jag badar inte i insjöar.

– Tänk på hur många som gör det.

– Det är precis det jag tänker på. Alla som använder den. Tänk på alla utsläpp som blir bara av båtarna. Jag kan känna lukten av diesel lång väg när någon åker förbi.

– Precis som jag kan se coronan på dig då.

– Om jag måste tvätta mig vill jag använda duschen istället.

– Det är bara sjövatten där också du vet.

– Mm, men ändå. Vattnet har ju gått genom en pump och den har väl ett filter.

– Mot småskröfs ja. Den filtrerar inte bort någon diesel om du tror det.

– Jag gör det för att det känns bättre, okej? Du om någon borde veta att det inte är rationellt.

– Jag tror inte att vattensystemet är igång ens.

– Du får lösa det.

Jag vet inte varför jag går med på det, men snart kryper jag omkring bland rören med Sara som telefonsupport. Det går så mycket enklare att prata med henne. För att vara en familj med fyra söner har vi aldrig varit särskilt bra på broderier. För Sara faller sig småpratet naturligt, även under tiden som jag behöver koncentrera mig svettig för att hålla reda på alla muttrar och kranar, var det finns risk för läckage, var hinkar av varierande storlek behöver placeras ut och dessutom vad som är direkt nödvändigt och vad man egentligen bara behöver göra för att få ro i själen. Jag ser till att göra vartenda moment lika grundligt oavsett vad. Jag tar tacksamt emot all själsro jag kan få.

 

När han kommer ut ur duschen sitter jag nere på badtrappan och försöker läsa något annat än pandeminyheter. Det var min egen tilltänkta detox. Därför känner jag till en början bara en stor lättnad när jag ser honom komma gående i morgonrocken. Den sista påminnelsen är bortskrubbad, sista hotet oskadliggjort. I själva verket har han inte duschat heller. Han skakar på huvudet redan innan han börjar prata, som för att förbereda mig på kärnan i det han vill framföra, oavsett hur det kommer ut. Och det som kommer ut är:

– Jag gör det inte.

– Nähä, svarar jag, med en ton som är anklagande men ett ordval som håller ryggen fri.

– Du kunde ju ha sagt att hantverkarna håller på där med.

– Det är ju inte duschen de renoverar.

– Nej men rummet utanför, där varmvattenberedaren sitter. Jag måste ju passera där. Både innan och efter jag har duschat.

– Är det så farligt då?

– Har du sett på skivorna de har bänt bort från väggen?

– Jag har inte tittat så noga nej.

– De är i alla fall fulla av mögel.

Jag vänder mig bort. Min puls syns mycket tydligt i nacken när jag börjar tappa fattningen. Han borde veta bättre än att leverera nådastöten precis då.

– Allt det här visar bara hur ego du är.

Jag ställer mig upp. Vattenståndet i sjön når precis så högt att badtrappans nedersta sten blivit hal av skvalpet.

– Ego? Jag har krälat bland rören i timmar för att du ska få rinnande vatten.

Av någon anledning pekar jag på sjön när jag säger ”vatten”. Han tar ett par steg närmre den.

– Fast du vet lika bra som jag att det inte var för min skull, säger han. Du vill som vanligt bara kontrollera mig.

Han står längst upp i trappan nu, farligt nära ur smittskyddsynpunkt. Så fort han kommer inom armlängds avstånd kan jag inte längre svara för konsekvenserna. Jag agerar i immunförsvar när jag tar tag i morgonrocken och drar ner honom till det sista, hala trappsteget. Efter det följer en envis kraftmätning mot en kropp som kan förefalla självständig men som i högsta grad angår mig också. Han ska i vattnet om det så blir det sista jag gör.

Jag ryser av stänket när han bryter genom vattenytan. Trots solen känns sjön inte särskilt varm. Mitt dåliga samvete kommer över mig så fort jag ser gestalten i den blöta badrocken resa sig igen.

– Vänta, säger jag. Du ska få något torrt att ta på dig.

Jag skyndar in i stugan för att hämta ett av badlakanen som alltid ligger i garderoberna här. Jag unnar honom något av de lite nyare, ungefär i mitten av högen, och sticker in handen där. Det är slumpen, fast ändå inte, som låter mig röra vid något helt annat mellan handdukarna, något jag först associerar med en påse donerat blod. När det klarnar för mig vad det faktiskt är jag håller i förstår jag plötsligt hur han har tänkt att han ska klara sig med bara en väska. Han packar platt, den jäveln.

*

Min baginboxpåse ligger på golvet, så tekniskt sett en bagoutofbox. Eller bara en …bag.

Jag har läst att förklaringen till att vi äcklas av saker är att de befinner sig utanför sitt rätta element. Avföring utanför kroppen. Hår som har lossnat från den. Blod. Kanske gäller detsamma för saker som mögel – svampar utanför skogen. Inte konstigt då hur jag äcklas av påsen som ligger utanför sin låda nu.

Min lillebror vill inte heller gärna se åt den. Han har vänt ryggen åt både påsen och mig. Jag tittar på hans tjurnacke och tänker att jag känner den alltför väl.

LINUS LEKANDER

 

Det senaste från Prosa & poesi

Sju korta dikter

HAIKUINSPIRERAT. Idag är vi glada över att få presentera dikter av Love