Novell: Vem sandar en grusväg?

Prosa & poesi
Foto: Mats Danson

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna

Vem sandar en grusväg? är det segrande bidraget i Opulens novelltävling Sommarångest. Linus Lekander, bosatt i Jönköping, är gymnasielärare och en ännu outgiven författare. Han har skrivit så länge han kan minnas och tycker särskilt mycket om noveller. Även om hans skrivfokus har skiftat mellan romaner, dikter, barnböcker och spelkritik genom åren är det alltid novellformatet han återkommer till. I övrigt tycker han att en bra berättelse lika gärna kan rymmas i en roman som i en låttext, ett fotografi eller ett datorspel.

När jag åker från stan är jag omringad av ljud. Jag inbillar mig alltid att några av dem smiter med mig in i bilen när jag sätter mig där. Att jag ofrivilligt drar med dem ut till platsen där de inte hör hemma. Men stugan låter sig inte påverkas. När jag väl kliver ur bilen igen är det som vanligt alldeles tyst, så när som på knastret från katalysatorn. När även den har svalnat är de enda ljuden som hörs de som jag själv orsakar. Ljuden av ensamhet. Bildörrarna och bagageluckan som bara låter av att just jag öppnar och stänger dem. Fotstegen på gruset och gräsmattan som inte kan tillhöra någon annan än mig. Skvalpet från dricksvattnet i dunken jag bär på. Vi brukade alltid säga att vi borde köpa en till så att vi inte behövde köra till macken och fylla på så ofta. Det blev aldrig av. Och nu är det bara jag kvar.

På väg över tomten stannar jag och startar pumpen. När den fungerar har jag rinnande vatten i stugan. Det är inte drickbart men duger till tvätt och disk. Åtminstone om man använder det sparsamt. Det har aldrig varit ett rakt igenom pålitligt system.

Jag låter vattendunken stå kvar vid brunnslocket så länge och vankar omkring en stund. Inte så mycket för att inspektera ägorna som för att helt enkelt ta in åsynen av dem. Vårt sommarställe omgärdas av blandskog i så gott som alla riktningar, bortsett från vyn mot grusvägen. Den tar slut där, vägen. Vill man ta sig ner till sjön kan man däremot fortsätta en bit i samma riktning till fots, längs en öppning i skogspartiet som nog aldrig kommer att bli så upptrampad att man kan kalla den för en stig.

Jag behöver inte besöka utedasset än, men öppnar det ändå för att se om där har flyttat in några djur sen sist. Det har det inte. Bara de sedvanliga klotspindlarna bakom fågelaffischen på väggen. I redskapsboden intill hittar jag heller inget utöver det vanliga. Det har jag aldrig gjort, men jag måste ändå titta efter. Det är en del av den orubbliga rutinen när man anländer hit.

Jag går tillbaka efter dunken igen och tar den med mig in i stugan. Dörren kärvar som vanligt när man försöker att öppna den utifrån. Det går lättare från insidan när man samtidigt kan sätta ett knä i den och trycka till. Inte heller här inne möts jag av några objudna gäster. En snok hade bosatt sig i köket ett år, men jag blev aldrig klok på vad den hade överlevt på eller var den hade tagit sig in. Kanske hade den bara uppstått.

Min rutinmässiga kontroll fortsätter med elen, värmen, vitvarorna och packningarna i kranarna. Allt verkar vara i sin ordning. Jag startar kylen och frysen så att de ska hinna bli kalla innan maten i min kylväska blir varm. Jag har inte varit och handlat än, men har så att jag reder mig de närmaste dagarna.

Ytterdörren får stå öppen och vädra ut obeboddheten under tiden som jag hämtar resväskan i bilen. Jag skakar och hänger ut mattor och täcken och lägger mina kläder i garderoben i sovrummet. Den luktar av gammalt trä och lavendel från en doftpåse som Felicia hängt in där en gång. Jag har längtat efter att få känna den igen.

En annan sak jag behöver ordna är att gå och sätta upp brevlådan. Posten levereras av förklarliga skäl inte fram till varje tomt i ett så här avlägset och glesbebyggt område, utan brevlådorna står samlade i en grupp där grusvägen övergår i asfalt. Det är ett par kilometer dit, så jag brukar kombinera det med min första promenad här ute. Jag vet inte varför vi aldrig har låtit den sitta uppe året om. Kanske har vi varit rädda för att den ska bli stulen. Eller att den ska rosta mer än vad den redan har gjort. Oavsett vilket hör det till, på något sätt.

Det är betydligt senare på sommaren nu än när jag brukar åka hit. Det märks inte minst på att solen redan är på väg ner. Dessutom är löven på träden betydligt mer mörkgröna nu. Inte alls samma kontraster mot granarna runtomkring längre. Här och var kryper trötta humlor omkring i gruset. Längre fram på min runda har fallna bigarråer lämnat svarta oljefläckar efter sig på asfalten. Antalet bilar som passerar mig är försvinnande få. Inga turister på väg till en bad- eller campingplats i närheten. Alla har åkt hem nu. Även jag.

Det är om kvällarna allt kommer tillbaka. Det är då jag tillskriver de allra minsta och egentligen mest obetydliga sakerna en orimligt stor betydelse. Saker hon har ägnat sig åt. Rena tidsfördriv. Det ligger ett olöst korsord på soffbordet som jag ibland kan titta på i timmar och beröras av de ord hon har skrivit. Jag tror inte att hon hade kunnat föreställa sig att något sånt skulle få mig att sakna henne mer.

När jag vaknar är det för att det har blivit ljust i rummet. Det var jag beredd på. Jag ställde inget alarm när jag gick och la mig eftersom jag vet hur svårt det är att somna här den första natten. Det är en säng som aldrig har en chans att bli min istället för vår. Inte när jag vistas en så liten del av året som jag gör här ute.

Men klockan är inte så mycket än. Och rullgardinen lyser av ett sken som brukar vara förbehållet en annan årstid. Dessutom fryser jag. Det stämmer inte. Jag har aldrig känt av något liknande här ute. Ruggighet, visst, men inte kyla. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag stiger upp för att se ut genom fönstret, men det osannolika finns alltid med mig som en möjlighet.

Och det visar sig vara precis vad jag får se.

Det är ett vinterlandskap där ute, med snö nästan hela vägen upp till fönsterkarmarna. Min första, fullkomligt irrationella tanke är att jag har fått sova betydligt längre än jag bad om. För ett ögonblick accepterar jag verkligen att det är det som har hänt, som om någon har kastat en filt över mig och när jag tar av den igen har flera månader passerat. Det är en känsla som stannar i kroppen även om mitt huvud försöker resonera annorlunda.

Lyckligtvis förvaras det ett ordentligt förråd av koftor och raggsockor här. Jag sätter på mig det varmaste jag hittar och går omkring och vrider upp alla elementen till maxtemperatur. Jag tittar på vattenbehållaren och frågar mig själv om vatten kan bli dåligt. Om jag nu verkligen skulle ha sovit mig igenom både sensommaren och hösten, går det överhuvudtaget att avgöra om det har hunnit bli gammalt under tiden? Jag tappar upp ett glas, men att det luktar och smakar precis som det ska säger mig egentligen ingenting.

Almanackan som hänger på väggen bredvid spisen ger mig precis lika lite att gå på. Nog för att en almanacka kan fungera som en fast punkt i tillvaron, men den är värdelös utan en människa som håller räkningen på dagarna.
Då kommer jag istället att tänka på min mobiltelefon. Den må vara gammal vid det här laget, men den kan åtminstone visa datum och tid. Det känns av någon anledning som en lättnad att få bekräftat att jag inte har sovit ända till vintern. Det har bara kommit en meter snö under en av årets sista sommarnätter. Och det snöar än.

Jag sätter på radion för att få veta vad det kan bero på, men där finns inte en tillstymmelse till mottagning på någon av kanalerna. Det låter precis som det ser ut utanför fönstret. Jag tänker att det kan göra detsamma, att jag inte behöver agera än. Men det är innan min blåsa gör sig påmind. Hur ironiskt är det inte att det är först då som det slår mig hur besvärlig situationen verkligen är? Jag är bara en människa trots allt. En insnöad människa, som inte längre har någonstans att uträtta sina behov. Spaden står i redskapsboden. Redan hungrig och orkeslös innan den första koppen kaffe rotar jag fram en serveringsbricka ur köksskåpen och ger mig i kast med att skotta en någorlunda framkomlig väg till uthusen. Efter frukost har den redan snöat igen.

Felicia blev gammal redan vid unga år. Det var aldrig tal om någon vanlig ålderskris som jag först trodde, utan en ständigt tilltagande depression över ungdomens förgänglighet. Att hennes oundvikligen var förbi. Trots att hon, så vitt hon visste, eller åtminstone borde ha vetat, fortfarande hade merparten av livet framför sig. Men det var inte en fråga om hur länge till hon skulle få leva. Det var just ungdomsåren hon inte stod ut med att ha förlorat och som kanske, om man ska tro några av dem som vi kände då, var det som i slutändan påskyndade hennes åldrande ytterligare.

När hon fyllde trettio hade hon redan tappat allt sitt hår. Det var också då som orkeslösheten kom över henne. Somliga dagar gjorde hon inget annat än att sitta eller ligga och återuppleva den tid som för alltid hade gått henne förlorad i tankarna. Åtminstone tror jag att det var det hon tänkte på. Hon pratade inte så mycket den sista tiden.

Hennes ständigt tilltagande depression. Jag förstod den aldrig. Jag delade den, i hennes sätt att möta livet varje dag, men jag kunde aldrig förstå den. Jag frågade mig (inte henne) varför det alltid är just ungdomen som blir föremål för sorg och ånger, när det förflutna är det enda man kan vara säker på att ha fått uppleva. Jag frågade mig varför hon istället inte riktade sin ängslan åt det andra hållet, mot dagarna vi tvärtom inte var garanterade tillsammans. Jag frågar mig fortfarande varför det inte är den betydligt mer osäkra ålderdomen vi människor uppmanar varandra att ta till vara på istället.

Efter bara en dag av upprepade skottningar till och från utedasset har det lämnats rejäla avtryck i matförrådet hemifrån. Det slår mig att det inte kommer räcka långt ifall jag fortsätter så här. Ju mer jag ligger i desto mer mat fordrar jag. Att försöka gräva ut bilen kommer inte ens på fråga. Den skulle ändå aldrig gå att köra någon vart på vägen nu. Snön är lika hög där, och så vitt jag vet är det ingen annan än jag själv som har ansvar för att underhålla den. Hur jag än vrider och vänder på det är mitt handlingsutrymme begränsat till att försöka rida ut det här.

En månad åt gången. En gång om året. Längre än så har vi aldrig bosatt oss här ute. Ändå har det aldrig rått några tvivel om att det är detta som är vårt egentliga hem. Det är allt det andra som har varit ett uppehåll från vistelsen här, inte tvärtom. Allra helst för Felicia.

Jag sitter och tummar på stuvbitarna hon har samlat i en korg bredvid den ena fåtöljen. De har samma inverkan på mig som korsordet i köket. Hon brukade sitta här. Inte i fåtöljen, men bredvid. På golvet. Så länge hon var frisk var fåtölj nummer två alltid överflödig. Ändå är det den som är mest nedsutten nu.

Utanför fönstret snöar det igen. Glesare nu, men med snöflingor stora som näsdukar. Jag vet inte hur länge jag blir sittande och betraktar dem, väljer ut en individ i mängden och följer den på vägen ner, för att sen börja om på nytt med nästa. Efter hand får de samma färger och mönster som tygerna jag håller i händerna, ett tecken på att drömmen inte har kunnat bärga sig tills dess att jag träder in.

Jag håller mig vaken i den så länge jag förmår.

Nästa gång jag öppnar ögonen ser de bara på mörker istället. Belysningen här inne är släckt och vägen utanför har aldrig haft någon. Därtill är det alldeles mulet. De enda ljuspunkterna som syns på himlen är de statiska skenen från omgivande samhällen. Och så är det snön. Efter att ha rest på mig och ställt mig vid fönstret kan jag se vilken egendomlig inverkan den har på omgivningen. Även utan något att reflektera kastar den ett kyligt ljus över allt i dess närhet. Som en utkavlad måne. Det är ett fenomen jag aldrig har bevittnat i sin fulla prakt tidigare.

Jag ser på termometern hur kallt det är och tänker att skaren kanske kan ha blivit hård nog för att bära mig. För ett ögonblick ser jag mig genomföra företaget att vandra härifrån på den, orienterar mig efter stadsljusen istället för stjärnhimlen. Som ett vinterspöke i tystnaden. Men bara för ett ögonblick. Längre tar det inte innan jag rycks tillbaka till mina betydligt mer närliggande behov. Det är detta, blåstrycket, som slutligen förmår mig att öppna dörren mellan mig och kylan.
Men den sistnämnda låter mig inte.

Jag vet inte om dörren har frusit fast eller blockeras av för mycket snö, men den går inte längre att öppna. Varken med ett eller två knän till hjälp. Och nu är det inte läge att ta mig ut genom ett fönster och försöka ploga upp en ny väg. Dessutom inser jag att jag gör mig själv en otjänst varje gång jag öppnar och släpper in ytterligare några minusgrader. Det är nu jag börjar finna på medel för att uträtta mina behov här inne istället.
Och därmed är den sista kontakten med världen utanför bruten.

Det vore lönlöst att försöka somna om just nu. Det är på natten ensamheten blir som mest påtaglig och också då som jag inte kan undgå att tänka att det inte hade behövt vara så. Att det kunde ha varit fler än jag kvar.

Innan hon drabbades hade vi samma föreställningar om vad som var att vänta av vårt gemensamma liv. Vi skulle hålla ihop till slutet. Vara vi. Och tids nog inte bara vi. Vi pratade också om barn. När vi träffades var vi båda på det klara med att vi så småningom ville bilda familj. Kanske inte nödvändigtvis med varandra, så tidigt, men överhuvudtaget. Det var en syn på framtiden vi delade och som senare fick oss att måla upp scenarion i olika skeden av livet som en hel familj.

Saker vi påtalade för varandra i stunder av särskild tillgivenhet.

Flera år senare ändrade hon sig.

Fram tills dess hade vi båda konstaterat att vi inte behövde hasta. Vi tyckte oss vara rationella då, som väntade in det rätta tillfället när inkomster och bostad var säkrade. Och tids nog kom vi verkligen dit, till skedet då vi båda hade sagt oss vara beredda att ta nästa steg. Men det var också i samma skede som hon började hävda att hon hade blivit gammal. Inte bara äldre än vad hon önskade att hon var, utan för gammal för att skaffa barn. Rent medicinskt hade det inte varit något hinder, vi var båda under trettio än, men hon ville bara inte längre.

Till en början kunde jag inte ta det på allvar. Den Felicia jag kände var självironisk och bekymmersfri. Visst hade vi båda haft våra motgångar, men hon hade alltid haft ett sätt att hantera dem direkt när de dök upp, för att sen försöka återgå till det vanliga. Hennes första nedsättande kommentarer om sin egen ålder bemötte jag därför med en slags klapp-på-axeln-attityd. Jag sa kanske aldrig ”ryck upp dig” i ord, men det var onekligen det jag kommunicerade. När hon förde det på tal i samma andetag som vårt föräldraskap påpekade jag istället att hon skulle skärpa sig, återigen med mitt sätt att vara snarare än med faktiska ord.

Men hon menade det verkligen. Hon ville inte att barnen skulle ha en gammal mamma, sa hon. En mamma som kunde dö ifrån dem medan de själva ännu var unga. Det var något hon stod fast vid oavsett vad jag försökte säga till henne.

Jag tror inte att jag klandrade henne för det. Åtminstone hoppas jag inte att jag gjorde det. Hur skulle jag kunna tvinga någon att sätta ett barn till världen för min skull? Däremot visste jag inte hur jag skulle hantera det. Att min partner sen många år tillbaka plötsligt hade ändrat sig helt i en fråga som alltid hade varit avgörande för hur jag ville leva mitt liv. Vore det skäl nog att lämna någon man älskat så länge? Jag vet att det framstod som det vid en del tillfällen, men jag kunde aldrig förmå mig till att låta det bli avgörande för vår relation. Så jag fanns där. Jag var kvar när allt blev värre och tills det inte längre var. Men jag frågar mig fortfarande om den primära anledningen egentligen var vad jag inte kunde uppbåda, snarare än vad jag verkligen ville.

Det är nu det börjar tryta. Min mat, mitt vatten, min ork. I viss mån antar jag att det går hand i hand, men jag ska inte förringa effekten som sysslolösheten har på mig. Avkoppling i sig är sällan avkopplande nog. Det krävs att man har gjort något av dagen dessförinnan, som att räfsa löv eller skrapa stentrappan ren från mossa. Hur fridfullt är det inte att på kvällen sitta och se ut över sitt dagsverke? Var det detta Felicia upplevde när hon inte längre kunde anstränga sig? Tristess?

Tids nog har jag behövt inse att snön som omger mig också är vatten. Jag skopar upp den med ett litermått genom fönstret, från de områden som ser renast ut. För säkerhets skull låter jag den inte bara smälta av sig själv utan kokar den på spisen. Sen låter jag den svalna igen och ställer in den i kylen. Det känns, av någon anledning, kontraproduktivt.

När snövattnet nu är allt jag har kvar finns det inte längre något som lockar mig ur sängen på morgonen. Jag blir kvar. På samma sätt som jag bara blev kvar förut.

Jag tröstade henne aldrig så mycket som jag kände att jag borde. Jag tänkte ofta tanken att jag hade velat finnas där i en annan mening än bara den fysiska, vara den självklara tillflykten för henne. Jag hade velat vara en klippa när hon pratade om mig inför andra. Men det finns en gräns, åtminstone fanns det det för mig, för hur mycket man kan se sin nästa gå ner sig innan det börjar bli föremål för frustration. I slutändan var det det som stod i vägen mellan henne och mig. En från min sida tilltagande frustration över hela vår situation tillsammans, över att aldrig få se henne glad. Över att aldrig kunna tillåta mig själv att vara mindre uppgiven än vad hon för tillfället var. Det är detta som har pågått inom mig medan jag i andras ögon alltid var den beundransvärde, som stod ut och förblev henne lojal. I efterhand är detta en av sakerna som har visat sig vara allra tyngst att bära: det dåliga samvetet, kännedomen om hur jag har framstått i relation till hur jag egentligen har varit.

Har jag alltså gett upp till sist? Genom att bara ligga här, med alla lager av kläder och filtar, och inte göra något annat än att titta upp i taket? Jag tycker inte det. Nu liksom då är det inte en fråga om uppgivenhet. Bara ett tillstånd av att inte agera, som en naturlig följd av att inte veta hur. Och nu liksom då är det så jag i slutändan tar mig igenom alltsammans. Som om saker och ting har sin gilla gång oavsett hur jag beslutar mig för att agera, där resultatet alltid bara varierar med min egen efterföljande själsro eller ånger beroende på hur mycket eller lite jag har bidragit till händelseförloppet.

Det börjar som ett för landsbygden karakteristiskt motorljud i fjärran.

Där ljudet av en traktor är ljudet av att allting ordnar sig.

LINUS LEKANDER

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.

Ögon

LYRIK. Else-Britt Kjellqvist är en välmeriterad poet och författare. Här presenterar vi

Högstadiet

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld.
Gå till Toppen