De står i hallen

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

NOVELL. I höstas hade vi en novelltävling med temat Vinterresa. Många av novellerna var väldigt bra men bara tre valdes ut som vinnare. Därför vill vi publicera en av novellerna som inte vann, såhär i efterhand. Fredrik Eriksson har skrivit en underbar liten historia om ett stressigt familjeliv med vardagspanik, svett och bråkiga ungar. De står i hallen, på väg någonstans med packning och sopor. Lägenhetshusets självpåtagna kontrollant har ögon i nacken när pizzakartongerna åker ner i sopnedkastet i stället för att återvinnas i miljöhuset. Frågan är om de lyckas komma iväg överhuvudtaget…

 

Fredrik Eriksson är född 1985 och arbetar som ämneslärare och skrivpedagog i Malmö. Han skriver helst om omedvetet osympatiska karaktärer i verklighetsnära miljöer. Eriksson jobbar för närvarande på en novellsamling. Dessutom har han tidigare publicerat noveller, essäer och recensioner i tidskriften BIS samt en novell i antologin Isbrytning (2017).

De står i hallen

De står i hallen. Skorna, barnen, väskor och tygkassar, föräldrar, soporna.

De står i hallen nu och det skulle kunna vara en seger. Det är bara det att skorna har åkt av igen. Och overallen sitter vid fotknölarna. Barnet, det yngre av de två, tråcklar av sig mössa, halskrage och slänger overallen ifrån sig på hallgolvet. Hon skriker ÖPPNA DÖRREN och menar att barnet, det äldre, ska öppna toalettdörren så att hon kan kissa innan de går. GÅR INTE ropar det äldre tillbaka och menar att kylväskan, matkassen med chips och frukt och hon själv står i vägen för dörren och inte bara kan flyttas hur som helst. Den yngre systern blir frustrerad men saknar verktyg för att uttrycka sina känslor utan våldsamheter och dänger därför till den äldre med knuten hand i revbenstrakten.

Den ena föräldern, den tålmodigare av dem, har sedan länge använt upp allt sitt tålamod och sitter gråtande i yllekappan på golvet. Den andra föräldern biter ihop käkarna och nävarna och flyttar med en svepande rörelse kylväska, overall och matkasse från golvytan framför WC-dörren. Ut rullar fyra clementiner. Den äldre dottern flyttar sig självmant medan den sammanbitne föräldern lyfter upp det våldsamt jabbande, mindre barnet och placerar henne på toalettsitsen. Det har redan kommit kiss i trosor och tights. Overallen tittar han inte ens i. Den äldre dottern börjar skala en clementin. Den gråtande föräldern får en klyfta och torkar sakta tårarna. Den sammanbitne säger stöddigt att den yngre dottern kunde kissat INNAN hon tog overallen på sig, men ångrar genast att han sa något eftersom han vet att den typen av kommentar provocerar både den tålmodigare föräldern och det yngre barnet. Nu kommer den gråtande föräldern behöva påbörja en längre process av lugnande åtgärder.

De står i hallen med ytterkläderna på och väskorna omkring fötterna. De har diskat men inte dammsugit. De har slutat bjuda hem folk till lägenheten. Ibland slinker ändå någon in, en mormor eller farfar, en granne eller en förälder till någon kompis. Då ursäktar de sig och skäms över högarna av saker, över oavslutade projekt som brer ut sig över golven och borden, över fönstren som aldrig någonsin blir tvättade. Den sammanbitne föräldern kan då synas putsa ugnsluckans glas, eller försvinna in på toaletten. Den tålmodigare verkar inte lika besvärad.

De står fortfarande i hallen och väskorna flyttar inte sig själva. De är i vägen för varandra. Väskorna. Barnen. Föräldrarna. Sommarskorna som aldrig blev upplagda på vinden. Den med nävarna knutna föräldern slänger kissvåta trosor och byxor i tvätten och hämtar nya i garderoben. Han ger dem till det yngre, provocerade barnet i badrummet och försöker att framhäva deras positiva egenskaper, trosornas gulliga rosett, byxornas roliga mönster. Barnet ger honom en lång blick och bestämmer sig för att klädvalet ska ses som ett hån av aldrig tidigare skådad dignitet. Sådan blir reaktionen. Hon greppar efter allt, vadsomhelst inom räckhåll och kastar det i raseri emot honom. En matta. En ruta toapapper. En rulle. Den tålmodigare föräldern suckar och reser sig för att bryta in men den äldre dottern hinner före, talar lugnande till sin syster. Det har fungerat förr, men inte nu. Den sammanbitne föräldern ser från sin position hur det yngre barnet, utom sig av ilska, greppar efter nästa objekt, toalettborsten, får tag i dess skaft och svingar mot sin syster. Han kastar sig då fram som en fotbollsmålvakt för att om möjligt förhindra katastrofen och han lyckas så till vida att borsten inte träffar systern. Istället klatschar det av toalettvatten fuktiga borsthuvudet rakt in i fotbollsförälderns kind och borstar i fallet genom hans skägg. Det blir för ett ögonblick alldeles tyst.

De står i hallen. Igen. På köksbordet ligger fyra tomma pizzakartonger. Fyra fulla burkar pizzasallad ställs in i kylen. Den sammanbitne är nyduschad. Han ser mer avslappnad ut än tidigare. Den gråtande har slutat att gråta. De båda barnen skojar med varandra, de verkar ha glömt alla tidigare oförrätter. Nere på gatan står bilen packad med alla väskor och tygkassar. Soporna är slängda, sånär som på pizzakartongerna. Barnens vinterskor sitter på rätt fötter och de rör sig ut i trapphuset, alla fyra rör de sig. Den nyduschade balanserar de tomma pizzakartongerna medan den före detta gråtande skyndar efter barnen nerför trappan. Kartongerna är av kartong och borde återvinnas, men ingen har väl lust att gå över vägen till miljöhuset. Barnen och den åter tålmodiga föräldern är redan nere vid entréplan, deras röster ekar. De låter glada. Den nyduschade viker pizzakartongerna på mitten och öppnar sopnedkastet för att göra sig av med dem. Han trycker till dem för att de ska gå ner men avbryts av toffelsteg i trappan. Han behöver inte vända sig om för att se vem det är, det finns bara en som håller koll på husets allmänna utrymmen. Åtminstone bara en iförd träskor. Den nyduschade fortsätter att pressa på i sopnedkastet, det finns ingen återvändo, men kartongerna viker upp sig och fastnar en bit ner i röret. Fort stänger han luckan, men det är för sent. Den träskoförsedda grannen undrar om det är några problem, om det är någon idiot som slängt fel typ av sopor, dåligt paketerade sopor, rent av opaketerade sopor i sopnedkastet igen? För om det är så har hon inget annat val än att anmäla det till hyresvärden och det ska hon säga, att det kommer att ge dryga böter, för det är minsann inte det lättaste att rensa sopnedkasten i ett 40-talshus. KÄFTEN! vill han skrika men harklar sig mest och trycker sig förbi den närgångna trappkontrollanttanten. Den nyligen duschade svettas när han springer ner för de sista trapporna. Uppifrån hörs ekot av klampande träskor.

De är ute på gatan. Alla fyra. Bilen är packad. Barnen springer fram och tillbaka mellan parkeringsskyltarna på trottoaren. Båda är snabbast. Om den före detta gråtande hade varit rökare skulle hon suttit i framsätet med öppen dörr och slutna ögon med en cigg i mungipan. De båda löparna springer emot den nyduschade. De springer rakt in i honom. Först den ena, sedan den andra. Båda kom först. Alltså vill båda sitta i framsätet. Den före detta gråtande röker inte men vill helst också sitta fram. För illamåendet. Är det här en strid att ta? Det tycker det äldre barnet som hela eftermiddagen gjort uppoffringar för att det yngre inte ska spela ut sitt fulla våldskapital. Nu vill hon ha sin belöning, hela hennes tillvaro hänger plötsligt på om denna rättvisa uppfylls eller inte. Så framstår det för föräldrarna som vet med sig att en upptrappning är på gång, att inget av barnen självmant kommer att ge sig. Så de tar till sitt näst sista vapen: mutan. Hotet är det sista. Eller egentligen är de jämbördiga, det beror mer på var man startar. HALSTABLETT! vrålar den nyss nyduschade. Den som sitter bak får en egen ask. Men den som sitter fram får också smaka, lägger den äldre systern till. Schysst, ja det är klart, viskar den icke-rökande föräldern. Och till allas förvåning fungerar mutan som tänkt.

De tar plats i bilen och låter sig spännas fast. De rullar ut från parkeringsfickan och sätter igång familjens bilåkarplaylist på högsta telefonspeakervolym. De är superteamet som älskar varandra. De är de ostoppbara konstnärstokarna som står så långt över trapphuskontrollanter, hyresvärdstroll och andra hatare att de knappt tillhör samma värld. De är förlåtna. Allt är förlåtet, för de är på väg, på väg, på väg och visst låste de väl dörren

De låste dörren, det är de helt säkra på. Åtminstone är bilföraren helt säker på att någon av dem låste dörren. Den icke-rökande föräldern, som har en tendens att må illa av stadskörning, är inte lika säker, men hon brukar bli osäker om sådant. Därför vågar hon inte lita på sin magkänsla. Dessutom har magen börjat röra på sig nu och hon behöver sitta stilla och inte prata eller vrida på huvudet. De stannar vid ett rödljus. De stannar vid ett till. Sedan börjar den äldsta dottern gråta i framsätet. Hon tänker på tjuvar och olåsta dörrar och alla saker som hon lämnat framme i lägenheten, på plånboken med födelsedagspengarna i. VI MÅSTE VÄNDA OM! Den nu definitivt åksjuka föräldern håller med dottern och tycker att de ska köra tillbaka, för säkerhets skull. Osäkerheten sprider sig i bilen och inte heller bilföraren lyckas vid närmare eftertanke frammana någon bild av hur han med pizzakartongerna i famnen skulle ha låst dörren efter sig. De gör en U-sväng vid nästa rödljus.

De står i hallen nu. Den yngre och den äldre systern, de båda föräldrarna. Den en gång sammanbitna, nyduschade, bilförande föräldern stannar upp en stund. Han minns en annan hall där ljuset flödade in. Han försöker minnas alla hallar han någonsin stått i, fullt påklädd, på väg. Han räknar efter hur många det kan röra sig om sedan han träffade henne, sedan barnen kom, hur många timmar av påklädd väntan. Han tappar räkningen. Tankarna går långsammare och långsammare, rör sig runt, runt i cirklar och behandlar allt mindre relevant information. Han vill minnas den bästa hallen han upplevt. Han blundar och svettas och minns, ingenting. Han minns ingenting mer, så han öppnar ögonen.

De står i hallen. Dörren hade naturligtvis varit låst hela tiden, även om ingen minns vem som gjorde det eller hur det gick till. Den illamående har i alla fall fått kräkas på toaletten. Det äldre barnet har kissat. Det yngre har vägrat. Den svettiga passar på att ta ett glas vatten. Han sväljer en huvudvärkstablett, och lägger en annan i jackfickan för senare bruk. Nu lämnar de lägenheten igen. De kontrollerar att dörren är låst. De dubbelkollar, rycker i handtaget båda två.

De hör en annan dörr öppnas. Ljudet av träskor som klapprar mot stengolvet. Föräldrarna tittar på varandra. De ler.

HALLÅ! ropar trapptanten, men de lyssnar inte. Istället tar de varsitt barn i handen och springer ner för trapporna. De flyger fram. De skrattar. Dörren är låst. Bilen är packad. De är det ostoppbara superteamet. De älskar varandra. De är på väg.

FREDRIK ERIKSSON

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen