Var är överklassens Tjuvheder?

Samhälle

KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.

Jag är inte säker på att han var den förste; innan honom var kristendomen, hur moraliskt korrupt religionen än blivit sedan den allierat sig med Roms kejsare, ett livsfarligt sprängmedel att använda som fundament för ett klassamhälle. Gång på gång fanns det risk att någon skulle ta Jesus ord på allvar och kräva att rikedomarna fördelades mer jämnt, och att de fattiga skulle ärva jorden.

Nu för tiden är ”blicken underifrån” ofta en given utkikspunkt. Åtminstone inom konst och kultur. Vi har filmer och böcker som frossar i hur samhället faller sönder underifrån – ”Tjuvheder”, ”Svinalängorna”, ”Lilja 4-ever”. Den gamla aristoteliska konstordningen där endast komedi får behandla ”vanligt folk” är sedan länge raserad.

Underligt nog har den ordningen ställts på sitt huvud, snarare än raserats: om överklassen behandlas så är det endast med en komisk lätthet, en PG Wodehouse-inspirerad pastisch över deras fåfänga, som i Solsidan. Men var är överklassens Tjuvheder? Vem har sagt att socialrealism endast ska handla om arbetarklassen? Snarare än förståelse så skapar det en skevhet – för dom där nere måste alltid kompletteras med sin antagonist, dom där uppe.

Jag förstår risken med detta, naturligtvis. Risken är att vi får hundra variationer av Citizen Kane: multimiljardärer som torkar sina tårar med silkeshanddukar i gigantiska, tomt ekande palats. De rika har det minsann svårt de med! Det är ensamt på toppen. Sociologen C. Wright Mills skrev en gång att föreställningen om den olycklige miljonären endast är lönearbetarens sätt att förlika sig med kapitalismens verklighet. Nej, det är inte vad jag eftersöker.

Det som eftersöks är en socialrealism som kan visa vad politiken sedan 80-talet har inneburit, vilken sorts överklass vi har skapat. Scorseses Wolf of Wall Street porträtterar visserligen en patologisk rovdrift, men dess nihilism visar inte varför finanskapitalet blivit så livsviktigt för värdeskapandet. Den nyliberala tidsålderns mest iögonfallande drag är ofantlig rikedom för vissa i kärnan; rakbladsstängsel, svält och död för de i periferin. Vi på vänsterkanten talar ofta om medlidande. Vi vill stå emot ”avhumaniseringen”. Det är nödvändigt, men det går inte att bygga så mycket politik kring det. Vi behöver mer vrede. Varför kan vi inte förfäras över de rika?

Den smärtsamma sanningen är att rikedom gör en lycklig. De lever längre, deras barn mår bättre, och de är omringade av skönhet. Varenda nyck tas på allvar, och Securitas håller avundsjuka människor på behörigt avstånd. Den som trodde att den sociala ingenjörskonsten är död har helt missuppfattat sakernas tillstånd. Att förbättra samhället för arbetarklassen genom storskaliga reformer är dött, ja, men överklassens rätt att planera och lägga världen under sig är högst levande.

Så var finns är konsten som kan skildra detta? Var är de moderna vinnarnas Homeros? Den snuskiga sanningen om de äckligt rika är att de kan se smutsen som underklassen lever i, och ändå är de lyckliga. Smutsen är deras rikedoms villkor. Och vad kan vara mer realistiskt och förfärande än det?

AMRA BAJRIC

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Amra Bajric

 

Amra Bajric är skribent och debattör född i Bosnien. Hon har studerat american studies i Nederländerna men bor idag i Stockholm där hon arbetar som bibliotekarie. Amra går för tillfället Aftonbladets ledarskribentsutbildning och är politiskt aktiv.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen