Tusentals sjuka faller mellan stolarna

Krönikor/Samhälle
Annika Strandhäll, socialminister. Foto: Flickr.com

SJUK POLITIK. Tusentals sjuka människor i Sverige får inte det stöd de behöver. Crister Enander efterlyser konkreta förändringar snarare än språkliga dimridåer.

Annika Strandhäll, vårt lands socialminister, har vid upprepade tillfällen uttalat sig ytterst tydligt om att ingen längre ska riskera att ”falla mellan stolarna”. Ändå fortsätter tusen och åter tusen svårt sjuka människor att just falla mellan socialministerns tre ”stolar”. Det handlar självfallet om Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och A-kassan.

Ibland, om omständigheterna slår sönder såväl ekonomi som hela familjer, tillkommer en fjärde ”stol”, nämligen de sociala myndigheterna.

En kvinna, till yrket avancerad sekreterare på ett stort företag, insjuknar akut. Varningstecken har funnits där, men har alltid förklarats bort med tillfälligt ökad stress och stor arbetsbörda. Hennes symptom är dock klassiska och nästan övertydliga, och ingen av de läkare som Jenny träffar ifrågasätter eller ställer sig tvekande till att hon lider av svårartad och långt gången utmattning.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Hon är med tydligare ord ett vrak. Så enkel och hård är sanningen. Hennes yrke innebar stort ansvar. Varje kväll tog hon med sig hem många av problemen på arbetet. Hon var aldrig ledig.

Nu kan Jenny knappt ta sig ur sängen. Yrsel, illamående, okontrollerbara kräkningar, kraftiga svettningar, nyckfulla och otäcka temperaturökningar med febertoppar som ger henne frossa och som får hela hennes kropp att skaka okontrollerat flera timmar i sträck. Ingen mat eller fast föda över huvud taget får hon behålla. Ett överväldigande illamående tar överhanden. Bredvid sängen har hennes man ställt fram en plasthink som hon under en lång period tvingas använda efter varje försök att äta. Bara lite vätska, då och då, får hon behålla och bra dagar några skedar A-fil eller yoghurt. Jenny är nu fast, som kedjad, i sin säng. Med stor ansträngning kan hon osäkert och trevande gå de få stegen ut till toaletten. Andra gånger vaknar hon upp efter någon timmes sömn som mest liknar medvetslöshet, och ligger där i sängen dyngsur av sin egen urin.

Jennys man hjälper henne, torkar henne och tvättar henne åtminstone hjälpligt ren, byter om och om igen sängkläder. Högarna med smutsiga lakan, täcken och madrassöverdrag tycks leva sitt eget liv ute i hallen. Deras gemensamma sovrum stinker snart av ingrodd piss. Unket. Vasst. Ammoniak och en tilltagande stickig stank av mögel.

Förnedringen går henne allt djupare till sinnes. En depression, förlamande och full av en anklagande självdestruktivitet, växer sig stark, ett mörker och ren svart desperation omger henne. Hon gråter ofta och blir periodvis helt okontaktbar. Hon stänger ute omgivningen för att krampaktigt och som en sista utväg försöka värna sig själv.

Den förnedring hon känner är stor och paralyserande mäktig och underminerar snart hela hennes syn på sig själv. Självmordstankar börjar dyka upp, särskilt när hennes man Anders är på arbetet. Situationen börjar bli såväl outhärdlig som ohållbar. Vardagen går i baklås. Ingenting fungerar som det tidigare gjort.

Efter bara några veckor börjar nästa mardröm. Breven från och till Försäkringskassan blir fler och fler, och snart blir tonen från handläggaren, som i början byts flera gånger, närmast aggressiv och fördömande, klart hotfull och konsekvent ogin och misstänksam. Jag har bara sett en mindre del av alla dessa skrivelser; de jag läst ger rysningar av det djupaste obehag.

Har verkligen någon med vett och vilje suttit och formulerat dessa hårda och inte sällan elaka ifrågasättanden av allt som Jenny försöker att förklara? De är skrämmande och upprörande att läsa. Och egentligen obegripliga. Det finns ingen vettig förklaring till att tjänstemännen på Försäkringskassan ska ta Jennys sjukdom som en personlig förolämpning.

Ingenting i Jennys många svar är svårt att förstå eller obegripligt. Hon är från sitt arbete van vid att skriva tydligt och klart. Missförstånden, och de är många och såvitt jag kan avgöra fullt medvetna från Försäkringskassans sida, skapar en avgrund mellan å ena sidan den sjukes vardagliga verklighet och å andra sidan ett oöverskådligt regelverk som i händerna på handläggaren alltid tycks rymma nya undantag och nya försämringar. Inte ens en fullt frisk och juridiskt skolad människa kan hänga med i dessa byråkratiska vändningar och dess konsekventa illvilja.

Jenny förklarar och förklarar, och många gånger även hennes man, som måste hjälpa till med att försöka förstå vad som verkligen står i de snåriga breven och formulera de tankar som Jenny inte längre riktigt mäktar med att själv sammanfatta på grund av utmattning och en tilltagande desorientering. Sjukdomen gör henne svagare, men Försäkringskassan vägrar att ta någon som helst hänsyn till vad som faktiskt står i Jennys svarsbrev, allra minst då till hennes rop på hjälp i en ohållbar situation. Utan tillstymmelse till begripliga argument avfärdar de läkarintygen som de upprepade gånger krävt att Jenny ska skicka in.

Snart kommer beskedet. Försäkringskassan har beslutat att Jenny är arbetsför och måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. En av deras förtroendeläkare har utan argument avfärdat hennes läkares utlåtande. Jenny är inte sjuk. Hon kan visst arbeta.

Där Jenny ligger i sin säng framstår den slutsatsen som absurd. Ingen som till skillnad från läkaren på Försäkringskassan har träffat Jenny skulle ens komma på tanken att hon ens kan klara av ett vanligt möte på Arbetsförmedlingen. Alla som träffar henne blir i stället rädda för hennes liv. Kommer hon att överleva? Hon blir magrare och magrare.

Arbetsförmedlingen skrattar åt hennes försök att skaffa ett arbete. Handläggaren säger, helt sanningsenligt, att Jenny i nuläget inte klarar av något som helst arbete, inte ens de enklaste uppgifter. Man vägrar att fortsätta att spela med i komedin. Jenny behöver vård, inte ett arbete.

Men Försäkringskassan lyssnar inte. Brev efter brev möts med total oförståelse. Jenny avvisas. Hon är inte berättigad till sjukpenning. Hon måste skaffa sig en inkomst. Jenny tvingas att helt leva på mannens lön. Tanken på kvinnans frigörelse och självständighet är nu ett hån. Livet för Jenny är förbi i hennes egna ögon. Nu saknar hon alla inkomster. Inget från Försäkringskassan. Inget från A-kassan. De sociala myndigheterna går inte ens med på att träffa henne. Familjens gemensamma inkomster är för höga, en bit över normen.

Hur det kommer att gå för Jenny vet jag inte. Hon är kvar i skärselden. Detta hände nyligen. Hennes och Anders kamp är långtifrån över.

Detta är Sverige. Det händer nu. Det är vanligt i ett av världens rikaste länder. Vad tänker socialministern om alla dessa drabbade? Räcker det verkligen med en retorik om att ingen ska ”hamna mellan stolarna”? Räcker det med att sparka chefen för Försäkringskassan? Jag tycker inte det. Och det är numera många som tycker som jag. Ett nytt förtryck, en i systemet inbyggd orättvisa, har skapats i ruinerna efter det grundligt raserade folkhemmet.

I år är det som bekant valår. Är någon beredd att på allvar förändra lagar och förordningar till förmån för de utsatta och sjuka? Det är tid att tala klarspråk. Politikerna kan inte fortsätta att mumla och nöja sig med blommiga språkridåer. Inget mer tal om att ”hamna mellan stolarna” – förändringar, tack! Konkreta åtgärder. Ge Försäkringskassan nya entydiga regler att följa, regler som hjälper och inte stjälper de sjuka.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen