Helgporträttet: “Människor är inte schabloner”

BOKSLÄPP. I tisdags kom Tone Schunnessons senaste bok ut. Elin Stadenberg fick en pratstund med henne om bland annat samtiden, alienation och vad som är meningsfullt, och om hennes uppmärksammade bevakning av valåret.

Din senaste bok, Tone Tur och Retur – Tales från Bullshit city och andra ställen, är en samling texter från din valbevakning och dina kolumner i Aftonbladet, blandat med nya texter. Hur fick Stockholm namnet Bullshit city?

– Från början tror jag det är Ulf Lundell som kallar Stockholm för Bullshit City i en låt eller i en bok. Och jag och mina kompisar har alltid kallat staden för det. I texten där jag skriver om Bullshit city är den som handlar om Elin Wägner och flanören, att det i alla fall fortfarande är gratis att gå. Jag skriver om hur en stad är tillgänglig eller otillgänglig, och Stockholm är ganska otillgängligt.

Och du lämnade Stockholm för att ge dig ut i Sverige och “ta upp kampen mot känslan av meningslöshet”. Så här efteråt, känns det mindre meningslöst?

– Jag känner mig mindre alienerad än vad jag gjorde innan jag satte igång med valbevakningen. Att engagera sig i människor och söka kontakt är en antidot till alienation och meningslöshet. Jag tror att många av mina kompisar har känt att det är meningslöst efter valet, medan jag känner att det är mindre meningslöst än någonsin. Nu måste vi verkligen hålla fast vid mening.

Vad var det med alla möten som fick dig att känna mer hopp?

– Att det känns meningsfullt är inte samma sak som att det känns hoppfullt. Det är svårt att känna hopp just nu tycker jag, men just därför är det meningsfullt att vara i världen, skriva om världen, skildra världen. Jag tänker mycket på att skriva om den, det är mitt sätt att vara på.

– Jag tror det har att göra med att jag träffat så mycket folk det här året som vanligtvis inte hörs i debatter, för människor är inte alls som man tror att de ska vara. Som jag skriver i mitt förord; människor är inte schabloner, även om det offentliga samtalet vill göra oss till det. Och det tror jag är särskilt viktigt nu när vårt näst största parti bygger hela sin politik på att gruppera människor utifrån identitet, kultur, etnicitet, men det är inte så enkelt. Så fort jag blev påmind om det så kändes det meningsfullt.

Vad mer har du upptäckt under din valbevakning?

– Jag tänker rätt mycket på våld. Som jag skriver, en våldsam berättelse om våld har dominerat svensk politik de senaste åren. Även om många har fått det sämre så upplever jag att det finns ett jättestort glapp mellan hur politiker pratar i valrörelsen och hur det faktiskt är. Poliserna säger att hårdare straff inte kommer att hjälpa för att lösa kriminaliteten. Vissa politiker säger att vi måste adhd-testa alla barn i förorten, medan de som jobbar i vården säger att det inte finns några pengar, det är jättelånga köer, allting läggs ner.

– Som författare tycker jag också att det är språkligt intressant. Jag tänker mycket på vilket språk som används och varför, ofta är det väldigt slarvigt och inte så precist. Ibland är det så svepande att det blir våldsamt. 

Vad beror det här glappet på, tänker du?

– Under det här året har jag skrivit och tänkt jättemycket på rädsla som en motor, att använda rädsla för att fånga människors uppmärksamhet och få sin vilja igenom. Då tänker jag både på medielandskapet och uppmärksamhetsekonomi med telefoner och notiser, men också hur politiker använder rädslan. Jag tror den har med glappet att göra.

Du skriver ju också att politiker ofta vill förfrämliga det som inte är önskvärt.

– Ja precis. Där tänker jag också att rädsla spelar in. Nästan alla politiker och alla partier säger så, att skjutningar hör inte hemma här, hedersvåld hör inte hemma här, att barn dör hör inte hemma här. När man pratar på det sättet så gör man hela tiden våldet till något som hör till den andra, och det tror jag är en felaktig språklig figur som får stora konsekvenser. Att säga att det egentligen inte är vårt problem är ett dåligt sätt att försöka gå till botten med allvarliga problem. Varför ska man då ens engagera sig i det?

Du sökte svar på frågor som varför SD har en så lyckad YouTube-kanal och huruvida Miljöpartiets språkrör har dödsångest, är det frågor du själv gått och grunnat på? Har du hittat svaren?

– Alla de här texterna från valrörelsen kom från det första reportaget som jag gjorde på Riks. Vem fan är den där Rebecka Fallenkvist, undrade jag. När jag åkte dit trodde jag att hon var mer influencer, men hon var verkligen aktivist och sa att hon kunde tänka sig vilken plats som helst i partiet så länge hon kunde “rädda Sverige”, som hon uttrycker det. Så alla frågorna blev texter med svar i och det var så vi, jag och mina redaktörer, gick in i valbevakningen. Istället för att undra vem som kommer att bli nästa näringsminister handlar det mer om vad blir jag nyfiken på när jag ser de här människorna eller när jag tänker på Nato. Genom de här mer mellanmänskliga frågorna känner jag att jag bättre förstår hur en valrörelse ser ut och vilka frågor som får fäste i samhället.

Ditt intresse för politik började ju tidigt, du praktiserade på Vänsterpartiets kansli i Malmö under gymnasiet och var ordförande för Ung Vänster i Malmö, vad var det som gjorde dig engagerad?

– Det är så svårt att säga varför man är som man är. Men jag tror att det som fick mig att gå med i Ung Vänster specifikt var att USA gick in i Irak, det var första gången som jag verkligen tänkte på världen och på internationell solidaritet. Det blev så tydligt. Det är krig, FN har sagt att Irak inte har några kärnvapen, USA går in i Irak för att de säger att de visst har det, vad är det som händer? Det finns ett intresse här, ett dolt intresse, som inte uttalas. Vilket dolt intresse var det? Var det ekonomi? Handlade det om hur man ska leva sitt liv? Det var en fråga i världen som högg tag i mig.

Just det, du skriver också att det var en viktig händelse när Hannes Westberg under de så kallade Göteborgskravallerna 2001 blev skjuten av polis.

– Ja, förra året började jag tänka på vilka historiska händelser som format mitt politiska medvetande och då var det Irakkriget och 9/11. I Sverige var det ju väldigt stort att Hannes Westberg blev skjuten av polis under EU-demonstrationerna. Att han blev det var som en pr-kupp för den frågan. Jag började sätta mig in i frågor om EU, globalisering, Attac var en stor rörelse då och jag läste också deras bok. Så polisövervåldet ledde till att jag satte mig in i varför de demonstrerar.

Du är ju författare, dramatiker och kolumnist, men under det här året och i det uppdrag som resulterat i den här boken, har du ju varit lite journalist också. Hur trivs du i den rollen?

– Det är en roll som kommer med jättemycket ansvar. I Tones röst träffar jag folk, intervjuar och skriver reportage, men en stor del av texten handlar om vad jag tänker om det jag har sett. Det gör ju inte en vanlig journalist, då det kan vara en smärtsam form för dem jag träffar.

– Jag har lärt mig och tänkt mycket på ansvar och att förvalta förtroende. Att låta någon komma till tals utan att driva en egen tydlig agenda. Särskilt när jag träffade tjejerna som hade fått sina lärare mördade på Latinskolan. Men jag saknar ju fiktionen. Jag kommer ihåg att den är så jävla nice, man kan bara säga vad man vill. Så det är dubbelt, jag har lärt mig mycket men jag är glad att jag ska gå tillbaka till att skriva skönlitterärt nu.

Men du har den här nyfikenheten på världen och samhället, var kommer den ifrån?

– Jag tycker människor är så jävla balla och gulliga. Jag är en sådan person som är överdrivet engagerad i alla runt omkring och deras problem. Jag försöker vara tyst ibland men känner att jag bara måste säga något. Och jag är intresserad av samtiden, jag älskar Netflix, att beställa hem mat, åka taxi och voi, samtidigt som jag tycker det är helt fucked up med gig-ekonomi och att algoritmer väljer vad jag ska titta på. Där skapas ett intresse för hur man ska leva.

Du verkar också ha en rakhet, eller ska jag säga ärlighet, såsom jag uppfattat dig i sociala medier, håller du med?

– Jag försöker vara det när jag skriver, jag är sämre på att vara det i mitt privatliv. Men jag tänker jättemycket på uppriktighet som ett begrepp när jag skriver. Det har ett värde för mig.

När du var på Moderaternas valvaka påpekade du att folk gick in på toaletten och sminkade sig. Jag har faktiskt tänkt på att det är något skönt med folk som sminkar sig offentligt, som att de inte har någonting att dölja.

– Haha. Vi ser bygget! Jag tycker om att visa bygget.

Hur har det påverkat din syn på omvärlden att vara en så nära del av samhällsdebatten?

– Jag tror jättemycket på det osäkra, på tvetydigheten och det obegripliga. Jag tror det är det mest uppriktiga sättet att vara på, och det gillade jag med valtexterna till skillnad mot min roll som kolumnist. Det jag har lärt mig som kolumnist är att det kan vara väldigt värdefullt och en jättestark valuta att vara himla tydlig. De kolumner där jag är det är de som blir mest lästa och där folk hör av sig mest. Så jag har mest tänkt på det som en formfråga mer än någonting annat. Att vara tydlig språkligt och textmässigt. Det är skitskitskitsvårt, kolumner är en jättespeciell form.

Hur hänger ditt samhällsintresse ihop med behovet av att skriva?

– Jag gillar allting som är samtiden för att jag skriver.

Men vad var det som fick dig att börja skriva från första början?

– Jag vet inte. Det är en sådan märklig syssla. Och det sjuka är att jag inte började, utan jag fortsatte.

Förutom att vara skribent har du givit ut två romaner, Tripprapporter 2016 och Dagarna, dagarna, dagarna 2020 (Norstedts), och just nu dramatiserar du Anna Karenina som sätts upp på Orionteatern i vår. Vad har du för skrivdröm som du inte uppfyllt än?

– Många! Jag vill skriva jättebra romaner och mer dramatik. Det har varit jättekul att göra en reportagebok, att åka till en plats eller skriva om en fråga. Det är en form jag har läst mycket och tycker väldigt mycket om, längre reportage av författare som är ute i världen. Jag hade gärna fortsatt med den. Som att göra en text ur valbevakningen, fast en hel bok!