Skepsis på gott och ont

Krönikor/Samhälle
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

TVIVEL. ”Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och med rätt stor entusiasm av många till vänster.” Skepsis behövs men den måste stå för reflektion och förändring, menar Nathan Hamelberg.

 

 

Allt oftare när jag diskuterar samhällsfrågor med vänner dyker tvivel upp. Alltmer tid går åt att fastställa att man ens diskuterar samma fenomen eller att man har förstått samma fenomen på ett någorlunda likadant sätt. Jag skulle säga att det på vissa sätt är bra, men på andra är det frustrerande och ibland till och med direkt farligt.

Hur många gånger har man dessutom inte fått se offentliga debatter pågå med noll procents sannolikhet att komma framåt beroende på att de som deltar inte ens diskuterar samma sak? Eller än värre, medvetet missförstår varandra och smygande försöker omformulera premisserna för samtalet så att deras egna problemformuleringar eller lösningar ska regera?

Det talas om filterbubblor, alternativa fakta och fake news som orsaker. Jag tänker dock att även vårt eget motstånd mot att översköljas av berättelser och utsagor – som nästan står oemotsagda – är en förklaring till varför vissa samtal inte leder någon vart.

Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

När hajpen av Hans Rosling var som störst var min bekantskapskrets uppdelad i läger som förhöll sig till hans budskap utifrån vad det gjorde med deras positioner i övrigt.

Roslings stjärna stod högst i media nästan parallellt med det, med historiska mått mätt, stora flyktingmottagandet hösten 2015. Därav följde att de olika mottagandena av hans berättelse fogades till hur folk såg på situationen för flyktingar respektive hur Sverige skulle kunna klara av detta mottagande. Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och som en skrattspegel mottogs samma berättelse med rätt stor entusiasm av många till vänster. Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

Och det är det jobbiga med skepsis (och entusiasm). Att den ibland leder till brist på reflektion. Jag själv drogs med av den i grunden teknikoptimistiska berättelsen, samtidigt som det var något som skavde. Ytterst få bland de jag känner som uttryckte skepsis förde fram några grundläggande ifrågasättanden av premisserna för Roslings teser. Jag kunde nästan bara notera att folk spjärnade emot utifrån att implikationerna av hans berättelse skulle grusa deras egna antaganden.

Men på senare tid har jag själv blivit mer skeptisk. Nu ser jag att det finns luckor i Roslings resonemang. Att folk runtom i världen drivs till att försörja sig på lönearbete och därmed får lön är inte ett mått på ökande rikedom. Inte heller kan jag se att de lyfts ur fattigdom. Den ökade produktiviteten möjliggör dessutom inte bara minskad barnadödlighet utan riskerar även att påverka klimatet.

Det finns skepsis och skepsis; ibland är skepsis det som ger oss möjlighet att omformulera frågeställningar, att börja i andra ändar, att se till att diskussioner kan klargöra skillnader eller förhindra att bisaker görs till huvudsak. Men mycket av den skepsis jag ser idag är av en annan karaktär. Det är en skepsis som letar småfel, slarviga formuleringar, gör illvilliga läsningar eller hittar perifera brister som inte har bäring på huvudargumentet – för att slippa ta ställning, sättas i rörelse, ändra på sig. Det är en i grunden konservativ skepsis. Men det som ska konserveras är inte så mycket en stabil samhällsordning som ett status quo där man själv inte behöver rucka på sig. Det är att göra Descartes tvivel på allt till norm, förutom att det tvivlet bekvämt hoppar över att tvivla på just status quo men fokuserar på allt som ifrågasätter det rådande tillståndet.

Det kan handla om tiraderna om att ”genusvetenskap är pseudovetenskap” som, upprepat som mantra, blir ett perfekt pansar för den som vill ha argument mot all kunskap som visar på hur kön har en socialt konstruerad dimension. Det perfekta argumentet mot förändring. Mer än något annat är det att klippa och klistra ihop argument mot allt som kräver omvärdering. Att de som är skeptiska till budskapet om mänskligt skapad klimatpåverkan fokuserar på Greta Thunberg är ett skrattretande men sorgligt exempel. En massa ovidkommande saker och trams om hennes person mobiliseras för att framställa det som att det skulle finnas en enorm forskarvärld som tvivlar på påståendet att klimatet ändrats drastiskt det senaste halvseklet (som resultat av mänsklig aktivitet).

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det finns en lockelse i den självbild som bygger på att vara den som går emot de dominerande åsikterna. Henri Poincaré sa någon gång ”att tvivla på allt och tro på allt är två lika bekväma lösningar, eftersom båda befriar oss från behovet att reflektera”.

Lockelsen i att iscensätta sig själv som David mot Goliat är en realitet, oavsett om man ifrågasätter händelserna 11 september 2001 eller menar sig säga saker som man inte ”får” säga.

Det finns en lockelse i att framställa de åsikter som utgör motsatsen till ens egna som uttryck för en religiös hysteri och så vidare. Egentligen finns det bara ett, förvisso enormt, problem med den sortens skepsis. Det problemet består i att det är en skepsis med avsändare som inte på något sätt vill ändra sig, utan vill leva kvar i bekvämlighet.

Skepsis behövs, men den måste stå för reflektion, för förändring och för att bryta med det ohållbara.

NATHAN HAMELBERG

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen