TRIVIALITET. Parkinsons ”trivialitetslag” går helt enkelt ut på att vi är mer bekväma med att diskutera och ha synpunkter på sådant vi förstår. Han förutsåg därför att ju mindre de ekonomiska konsekvenserna är av ett beslut, desto större tid kommer att ägnas åt frågan. Därför engagerar Sverigedemokraterna. Partiet är en renodling av Parkinsons trivialitetslag, skriver Mattias Svensson.
Allt fler kommuner har underskott i sin verksamhet och kommer under de närmaste åren att ha allt svårare att garantera välfärd, skola och göra nödvändiga investeringar i exempelvis vattenledningar. Till nästa år fattas 8 miljarder kronor för att under samma förutsättningar som idag bedriva samma verksamhet i kommuner och regioner, och redan 2022 är samma gap uppe i 38 miljarder kronor. Viker konjunkturen minskar skatteintäkterna och då fattas det ännu mer.
Diskussionen borde alltså pågå för fullt om hur välfärdens kärna ska kunna värnas. Vilken verksamhet borde minska eller i ökad utsträckning finansiera sig själv? Borde delar av välfärden rentav lyftas över till privat sektor och täckas av egna försäkringar och vore det kanske rentav bättre för ekonomiskt ansvarstagande och utveckling av tjänsterna? Hur kan de som idag står långt från arbetsmarknaden fylla en funktion istället för att långvarigt leva på bidrag? Är det rimligt med maxtaxor för omsorg som gör att kostnaden istället behöver täckas via skatt på inkomster och borde de inte åtminstone höjas?
Istället diskuterar vi Sverigedemokraterna. Den senaste veckans mest diskuterade kommunalpolitiska fråga har gällt att Sölvesborgs kommun under sverigedemokratiskt styre inte kommer att hissa regnbågsflaggan under Pridefestivalen i Stockholm, vilket kommunen gjort under föregående styre.
På riksplanet diskuterar vi också Sverigedemokraterna. Ska eller ska de inte ska bjudas in att fika med regeringen och i samförstånd med de andra partierna undvika frågor som legalisering och avkriminalisering av den narkotika som idag finansierar gängen som skjuter och spränger?
Vi kritiker har bara alltför tacksamt kastat oss över symbolpolitiska utspel om utebliven Prideflaggning, policy för konstinköp eller böneförbud på raster, och därmed kunnat markera skarpt mot Sverigedemokraterna utan att behöva gå in på asylmottagandets och integrationens svåra frågor.
Varför handlar snart sagt varje diskussion om Sverigedemokraterna när det egentligen finns viktiga saker att diskutera? Jag tror att svaret formulerades redan 1957 av historikern C Northcote Parkinson. Hans fiktiva men illustrativa exempel rörde en styrelse för ett kärnkraftverk som på två och en halv minut avhandlade planer på att för stora pengar bygga en ny reaktor för att sedan ägna fyrtiofem intensiva minuter åt att diskutera ett cykelskjul för de anställdas cyklar.
Parkinsons ”trivialitetslag” går helt enkelt ut på att vi är mer bekväma med att diskutera och ha synpunkter på sådant vi förstår. Han förutsåg därför att ju mindre de ekonomiska konsekvenserna är av ett beslut, desto större tid kommer att ägnas åt frågan. Därför engagerar cykelskjul mer än en investering i en kärnreaktor, och därför engagerar flaggning under Prideveckan mer än miljarderna som fattas i kommunernas budget.
Ja, därför engagerar Sverigedemokraterna. Partiet är en renodling av Parkinsons trivialitetslag. Vi diskuterar Sverigedemokraterna för att här är ribban för deltagande som lägst.
Flaggdiskussionen illustrerar hur det fungerar.
Titta till exempel på anhängarna till förslaget som är närmast maniska i att stämpla det breda Pride-engagemanget för tolerans och rättigheter för hbtq-personer som inte bara ”vänster” utan ”vänsterextremt”. En illustration av hur tydlig man behöver vara för att göra sig förstådd för den här målgruppen. Så är också Sverigedemokraternas USP (Unique Selling Point reds. anm.) väldigt enkel – alla problem, både personliga och samhälleliga, kan skyllas på invandring/islam.
Sverigedemokraternas kritiker lockas av samma enkelhet. Inga flyktingar, svartlistad konst, misstro mot homosexuella, till och med långtgående djurskydd. Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna, men de är inte direkt subtila med sina politiska influenser. Vilket är närmast oemotståndligt att påpeka när man fått så tydliga exempel.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Då vaknar debattens grindvakter till höger och invänder med självklarheten att det inte betyder eller behöver betyda koncentrationsläger och världskrig, varpå apologethögerns kritiker kan svara att det var inte heller så nationalsocialisterna började och att det hursomhelst är en utveckling man inte bör medverka till vare sig som anhängare eller samarbetsparti.
Om debatten ens når så långt. Vi kritiker har bara alltför tacksamt kastat oss över symbolpolitiska utspel om utebliven Prideflaggning, policy för konstinköp eller böneförbud på raster, och därmed kunnat markera skarpt mot Sverigedemokraterna utan att behöva gå in på asylmottagandets och integrationens svåra frågor.
Alla deltagare kan inta sina invanda roller och mobilisera bland egna anhängare. Så snurrar tyckonomins hjul ytterligare några varv med ett parti i ständigt fokus. Problemet är bara att de icke-triviala problemen förblir kvar i debattens skugga, trots att de blir alltmer påtagliga i vår vardag.
mattias.svensson@opulens.se
