Ordningsbetyg — gamla idéer för den nya skolan

Krönikor/Samhälle
Caligula i Hets. Digital remix: Opulens.

SKOLFRÅGAN. Skolan är ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Linda Bönström är kritisk till hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg.

 

 

I början av 2019 tillkännagav Jan Björklund (L) att han bestämt sig för att avgå som partiledare för Liberalerna. Men tidigare utbildningsminister Björklund är inte den som ger en tid att pusta ut, hans vilja att lämna sitt avtryck på den svenska skolan fortsätter under parollen ordning och reda. Nu brinner debatten om betyg i uppförande igen, något som på Björklunds klassiska manér handlar om att forcera gamla idéer i en ny skola för det låter så vettigt. Och enkelt.

För visst är det så att skolan i många fall är en stökig miljö, i vissa fall är stämningen i klassrummen katastrofal. Situationen är ett allvarligt problem för såväl elever som skolpersonal men detta är det ingen från skolvärlden som förnekar, vi vet gott och väl att vi spottar i motvind. Men populisten Björklund, som styrde över de stora reformerna som satte svenska utbildningssystemet i den kris vi befinner oss i nu, fortsätter idogt med att inte lyssna på dem som faktiskt möter problemen ute i verkligheten. Hans klåfingrighet vet faktiskt inga gränser när han antyder att alla vi i skolan välkomnar förslaget, när det uppriktigt sagt snarare är så att yrkeskåren är splittrade i frågan. Nej, Jan Björklund, jag är en av dem som inte öppnar famnen för ännu ett moment för utslagning och bestraffning av framförallt studiesvaga elever.

Det är en del i varför Björklunds argumentation inte sammanfaller med den komplexa verkligheten, förslaget i sig fallerar på att det förutsätter att alla elever är lika medan de i realiteten är individer med olika förutsättningar till att kunna förhålla sig till detta med ”ordning”. Och på det måste man ändå fråga vad står ”ordning” egentligen för — att sitta tyst på sin plats och räcka upp handen? Skolan är dessutom ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Nu undrar jag, Jan Björklund, hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg?

Tanken om ordningsbetyg tycks ligga i bilden av värstingen, att det bara är kaxiga och vad som oftast kallas för stökiga elever som ska tvingas att falla in i ordningen. Och visst vore det väl skönt om det vore så men sanningen är att bakom ansiktet — masken — hos den som stör och ständigt utmanar finns det allt som oftast någonting annat som ligger och skaver. Vi möter elever dagligen som har det svårt, de som är socialt sårbara, de som skäms för sina bristande kunskaper när de jämför sig med jämnåriga, ofta redan utsållade och bortprioriterade. Att vara tonåring utan att kunna läsa, skriva och räkna är inget annat än en del av arvet vi fått efter Björklunds utbildningspolitik.

Istället faller skulden gärna på oss lärare, vi saknar auktoritet och har ingen pli på eleverna. Som motståndare till förslaget kan man dessutom få höra att man snarare är lat, att man inte orkar fylla i fler papper. Det enda som liknar sanningen i ett sådant påstående är att det hela rör sig om papper. Hur tycker Jan Björklund och hans falang att vi ska förhålla oss till de elever som av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som exempelvis adhd, ADD eller autism bokstavligen kan sakna förmågan att reglera sitt beteende i vissa situationer? Hur gör vi med elever som uppträder bra hos en lärare men sämre hos en annan? Det finns så många frågor och så få svar, jag är inte förvånad. Björklund skötte skolan utan gehör då och försöker att göra det även nu trots att vi entledigat majoren som saknar akademisk grundutbildning och lärarerfarenhet.

Få vill väl mer ha en lugn och trygg arbetsplats än elever, föräldrar och skolpersonal. Emellanåt är vi faktiskt rent desperata. Och det är då sådana här vackert klingande ord är en lockelse, det är så lätt att bli förförd, särskilt eftersom det finns en genuin passion och vilja att våra elever ska lämna oss med bra minnen av sin studietid och en stor ryggsäck kunskap som ska hjälpa dem igenom livet.

Men vi kan inte alltid skapa det och verkligen inte för alla, men det betyder inte att vi ger upp. Det betyder att uppifrån och ner-perspektivet gällande skolan måste upphöra, och det omedelbart. Nedärvda gamla idéer löser inte moderna problem i skolans värld. Vi kräver att återfå förtroendet kring att utöva vårt hantverk som skolpersonal.

LINDA BÖNSTROM

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen