SAMTALSKLIMAT. “Jag tror tyvärr inte att vi kommer att få se den stora samhällsrevolten många av oss längtar efter, min livstid kommer inte räcka. Men alla civilisationer övergår till nya. Så prata på, håll samtalet levande”, uppmanar Linda Bönström.
Aldrig har så många haft så mycket att säga om så lite. Hopplösheten, det tjatiga och knatiga, mycket snack och lite verkstad. Äntligen har tidens verkningar om inte förlöst så åtminstone skingrat något av tvivlet om människan som tänkande varelse! Den ena katastrofen efter den andra har lett till någonting det svenska samhället inte verkade redo för: Samtal. Lite jävlar anamma och bastoner i rösten. Nog är det rörigt, men också häpnadsväckande spännande.
Det är som om vi antingen vågat eller blivit knuffade över den mentala tröskeln till att delta i små som stora sammanhang. Det vi ser idag är någonting som börjar ta form, en social omställning vars utfall vi bör hålla ögonen på. Låt mig förklara.
Förändras samhället? Absolut. Till det bättre eller sämre är i sammanhanget en oviktig fråga, resan är viktigare än målet. Det är här samtalet kommer in i tankegången. Sociala medier har exempelvis i många år nu verkat som samhällskroppens lackmuspapper. När stormedia svikit som den tredje statsmakten har folks nyfikenhet, intressen, engagemang och uttryck funnit nya vägar. Funnit att man kan vara sin egen nyhet. Jo, jag vet, det låter flummigt som tusan men återigen så är det rörigt och att överblicka vad som är viktigt i närsamhället liksom på den globala arenan är som ett besök i Underlandet. Och vi borde värdesätta det.
Barn och ungdomar tar sina egna liv eftersom det egna livet inte tillhör dem utan svenska myndigheter så som Migrationsverket.
Covid-19 pandemin både binder samman och sliter isär, alla vet något och ändå ingenting. Och det kan vi prata om. Eller skrika, bråka och sura. Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol, går och dör av cancer vid åttiosju års ålder och det berör människor till den grad att hennes sista önskan blir en huvudnyhet i lilla Sverige.
Vi pratar om kampen, vi pratar om motstånd. Barn och ungdomar tar sina egna liv eftersom det egna livet inte tillhör dem utan svenska myndigheter så som Migrationsverket. Barn och ungdomar tar sina egna liv eftersom det egna livet är för många sorger och för få hjälpande händer. Vi kan tillsammans gråta, tända ljus, böna och be. Och vi kan förbanna det system som gör ensamhet till något solitt och solidaritet till någonting ickerelevant. Vi kan tjuta.
Försäkringskassan, myndigheten som verkar som garant för vår trygghet och rätt till värdigt leverne, har blivit fienden bakom den egna linjen. Efter etthundraåttio dagar är du frisk, sjuka lider vidare. När deras röster inte hörsammas kan vi vara medmänniskor. Vi kan tillsammans lyssna och kräva med omedelbar verkan.
Kapitalismen visar sig långt ifrån ödmjuk inför att ensam är inte stark, ensam är inte fri – jag är inte viktigast. Skriver jag och du svarar någonting, du mejlar mig. Tack för din tid, den är värdefull.
Porr, vaginalskador och RFSU.
Preem, hybrid och brinnande flyktingläger.
Att ha flera ”bollar i huvudet”, klaner och omhändertaganden.
Budgetproposition, snuva och grundlagsbrott.
Jag tror inte ett dugg på att vi närmar oss en utopi, den omöjligheten ligger snarast i sakens natur. Jag tror tyvärr inte att vi kommer att få se den stora samhällsrevolten många av oss längtar efter, min livstid kommer inte räcka, hur uppmätt den nu må vara. Men alla civilisationer övergår till nya, transduktion hej å hå. Så prata på, håll samtalet levande. Även det där fullständigt befängda eller ytterligt tråkiga. Var inte rädda för att skälla på varandra, skaka liv och skaka loss. Tyck och tro. Utmana. Båten gungar redan så det är lika bra att ställa sig upp.
”Sånt är livet”.
linda.bonstrom@opulens.se
