DIKT. I Anna Carléns diktsvit ställs naturbilder och vardagliga scener mot ett större skeende där det sker en dramatisk stegring. Det är en rörelse från det trygga och invanda till en irrationell zon där starka krafter verkar.
Ur Budnätter
Den trygga platsen rör sig
i mig
jag skriver
men på behörigt avstånd
det kommer alltid tillbaka
det här är en av få dagar
då jag inte står ut med tystnaden
här, rutinerna
här, det rigida
här det skygglappade
jag har börjat vänja mig
vid ljuset
men också vid skammen
vid hur somliga minnen
helt enkelt inte får finnas
här
är kroppsdepåerna
av väte motstånd
och distans
Du
sköra skalv där långt tillbaka
håll dig levande
ända hit
Jag skriver till dig härifrån
varje morgon
luktar det från rökeriet här
jag försöker vara så mycket som möjligt
i morgnarna
vi lever i brist
förpuppade
med uttorkade gomsegel men
suckulenta
jag skriver på avstånd
men det söker alltid upp mig
det som besitter mig
är det som förvarnar
här är soltomhetens tid
här är munplåtarna
försök till språk
glamrösterna och glömskan
det kom ett samtal jag inte ville veta av
någon hade valt bort ett liv
barnen hade lämnats kvar
i en värld av blindhet
en värld där prestation
förväntas visa vem du är
men där du aldrig egentligen
får synas
jag sa jag måste tyvärr gå tillbaka
till middagen
och la på
nu kommer samtalet tillbaka
i form av döda foster om natten
skriver här
här:
magnolians
vilda droppar
tystnad
här
det här ljuset som går att vara i
det här ljuset som går att dö i
här är växtlighet vålnader
här kan vara
mandelblomslycka
här är det lövtunna skvalpmodet
och hatet
gräset är så sprött nu
färgen som bärnsten
det handlar inte längre
om förnekelse
den trygga platsen är ett sorgebarn
jag bryter bladen
av den feta växten
det rinner grön vätska
jag slickar från fingrarna
öppnar bladen
ett efter ett
utplånas dom
embryot
fröet
det
den
dog under vintern
skrumpnad säd
har lämnats åt vinden
Skymningstid i de råmande fälten
solen är privatiserad och
blåsvalget
jag skriver till dig igen att
det är i morgnarna det går att vara som lyckligast
här är vi ännu trygga
men torra
När ska jag tillåta mig
den trygga platsen?
Tarmar ur vred
vreds det ur mig
slets det ur mig
slem och ord
här är en hynda en
lögnare
här är kärlek
jag ligger i badet med
mitt ofödda barn i magen
imiterar känslan av en livmoder
alla ljud
en motorväg av
tarmar, hinnor
rädslor och pulsen
stryker mjukt
den hickande ryggraden
– klockan från insidan
ligger i badet och gläfser
imiterar en mor
Den trygga platsen
kan nu vara många
jag har blivit blindare med åren
men jag slutar aldrig drömma om tågen
Att färdas här
jag dras till bergssidorna
deras bistra ansikten glor
munnar med
hängande överläpp
helt nära här på tåget
över fälten kommer
dovhjortsdimman
tydlig med sina horn i grått och
slickar mig
ljusröda puppor
i gardinen
rälsen som smälter
löper med i transporten
solen sår en reva
det luktar sot och fett
man kan ana röken nu
på andra sidan flodfåran
jag ser en duva krypa ihop
och lägga vingarna runt sig
där mitt i solen
temperaturen har stigit till 34 och en halv
redan innan första espresson
När vi närmar oss stationen märker vi att det brinner
på spåret
i hemmen
längre fram
en pojke står på perrongen
med ansiktet i radioskugga och
sandalklädd vänsterfot
han höjer handen och
sträcker ut den bland flammorna
när tåget rullar förbi
En transport
måste ställas in ikväll prognosen
är ännu oklar
dom säger några ville tillbaka
till lågorna
inne i vagnen lyser vitorna
gråa krateransikten
och så mumlandet
nackarna faller till slut
spädbarnet har tystnat
vagnarna sjuder
och havet
kupén blir allt mindre
fönstren går inte längre att öppna
taket sjunker
det glöder i väggarna
vi drömmer torra drömmar
när jag vaknar
har jag magma under fingrarna
och ändå
har det bara börjat
info@opulens.se
