ORÄTTVISOR. “Kanske lever vi nu i vad som kommer att bli känt som den senaste medeltiden, vi kanske är tiden emellan trots allt”, skriver Linda Bönström.
”Det är många som inte får vad de förtjänat. Det är också många som får vad de inte har förtjänat. Egentligen finns det ingen rättvisa alls”, skriver Elsie Johansson. Kanske är det så som giftet tar sig in, sprider sig i samhällskroppen, skillnaden mellan förtjänt och oförtjänt utfaller i en personligt tagen bitterhet. Elakhet. Att arbeta med samhällsfrågor, att försöka skriva världen till en tydligare plats, kräver att man känner en intensiv ilska över oförrätter som inte nödvändigtvis är ens egna. Berättelsen begär ett våldsamt hantverk, händer skrubbade med stålull och ett lent sinneslag. Vad har vi annars att säga? Jag kom, jag såg och det gjorde mig detsamma?
”Som författare måste du ändå ta ställning. Skriv inte mot ditt samvete.” Ivar Lo-Johanssons uppmaning föll in i mitt varande, önskan om att bliva till någonting bättre: ”Skriv inte mot ditt samvete”. Det är lätt att påstå att det här året, år 2020, är något vi aldrig kommer att glömma. Men det kommer vi, åtminstone de flesta av oss. Åren kommer att glida in i varandra och mannaminnet ta form. Det där kollektiva minnet som inte är riktigt så fast som vi gärna föreställer oss. December rusar – rasar – framåt. Håll avstånd, håll i, håll ut. Låter det ändå inte lite som ledord för den västerländska livsstilen sedan decennier tillbaka, att här ska vi ha lite jävla avstånd! Håll i leda och håll ut fattigdom.
Sopbilen dundrar nere på gatan, klockan är ännu inte ens sex på morgonen. Jag ska till mitt andra jobb om två timmar. Jag kommer att sitta på samma plats, i samma stol framför samma datorskärm och se avslutningen på höstterminen avlöpa. Ungdomarna som kämpat på hemmavid går på jullov, det ska vara en lycklig tid på året. Men medan sopbilen drar vidare och tystnaden åter sprider sig i kvarteret är det till att finna mig, fokusera mig, på årets sista krönika i Opulens magasin för min egen del. Också det en slags terminsavslutning. Därför vill jag ta tillfället i akt att inte skriva emot mitt samvete.
Först. Ansvar ska vid lämpligt tillfälle utkrävas av några väl utvalda, jag vidgar cirkeln till pressen och dess ägare. Blicken måste lyftas. De som skulle vara vårt fönster gentemot omvärlden har slutit oss till sig starkare än någonsin. Vi vet ta mig tusan knappt någonting längre! Det lilla vi vet får vi allt som oftast dessutom betala dyrt för – på ett eller annat sätt. Och det är oförlåtligt. Det är oförlåtligt att framställa resten av världen som stillastående och mindre akut, ja faktiskt, även i jämförelse med ett nytt dödligt virus. Andra människor och andra typer av lidande får nu fortsätta att pågå allt mer och mer i nyhetsskuggan. Krigsivrare, stöveltrampen, svälten, kropparna och nöden. Fler och fler går under radarn. Makten passar på. Jag lånar ett citat av Crister Enander: ”Det förrädiska är att det ofta kan verka smått och obetydligt; ser ut som om det helt enkelt inte är något att bråka om.”
Men här är också det andra. Låt mig återvända till elakhet. Missunnsamhet. Girighet. Det förtjänta och oförtjänta. Vi kommer inte att nå över det utan att lära oss njuta av varandra. Jodå, även en åldrande cyniker av rang så som jag själv ser detta, vårt samvete måste innehålla varje ansats till snällhet. Att vara hård utesluter inte glädjen över det mjuka, att vara stark betyder – som de flesta minns – också att man måste vara snäll. Tja, måste och måste, det är åtminstone mer sympatiskt. Men också detta: snällhet och skratt är inga billiga motsatsförhållanden till intellektuellt kritiska ögon – utan snarare tvärtom. Kanske lever vi nu i vad som kommer att bli känt som den senaste medeltiden, vi kanske är tiden emellan trots allt. Vad vi gör nu, ilska, skratt och orättvisa formar således alltid tiden efter. Tre rader ur Edith Södergrans ”Till de starka”:
”Lären eder stiga som vågorna i stormen.
Räcken bröder handen, världen blir en annan.
Höstsorgedagarna äro för alltid förbi.”
linda.bonstrom@opulens.se
