MINNESORD. Som bekant har påve Franciskus förts till den sista vilan. Jytte Holmqvist tecknar här ett porträtt av ”påven av alla påvar”, en ”kärlekens vapendragare”.
Papa Francesco, Sua Sanctitas – kärlekens vapendragare (1936-2025)
Habemus papam. Vi hade påven av alla påvar. Han existerade mirakulöst nog; världens mest självklara och jordnära påve som gick sin egen väg och lyste upp en dunkel omvärld av rämnande moraliska stöttepelare.
Konsten att leva som man lär, att våga vara människa i en medlarroll mellan det värdsliga och det andliga, att representera Gud och bli verkligt allsmäktig i sin sårbarhet, att vara stark men ödmjuk, innerlig och trofast men stolt i sin övertygelse, att leda med insikt och värdighet, och att vara allestädes närvarande. Franciskus – redan namnet klargjorde vad han stod för och såg som kärnan i sin roll som ledare för den katolska världen.
Franciskus av Assisi som förebild
Den argentinsk-födde Jorge Mario Bergoglio var ’perfectly imperfect’ och blev påve Franciskus, som inspirerades av den italienske mystikern och diktaren Franciskus av Assisi – ett ”alla tiders helgon” som ”kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde [han]… extrem fattigdom i sin tjänst för de utstötta”.[1] Franciskus av Assisi var en man som var lika mystisk i diktarskapet som den jesuit-tillvände zuchetto-bärande påve Franciskus var förunderlig i sin attityd till sitt ämbete.
Franciskus diametrala motsats
Dennes diametrala motsats, ’hyper’-konservative tyskfödde föregångaren Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, hade som bekant vitt skilda grundvärderingar och antog ett desto mer högfärdigt förhållningssätt; snävt fokuserad på det ytliga och kyrkan som institution snarare än förvissad om en levande, engagerad kyrka (The Two Popes skildrar träffsäkert deras spända samspel och nyligen Oscarsbelönade Conclave ligger i allra högsta grad även den i tiden).
Med religionen som politiskt verktyg
”Reformpåven”[2] påve Franciskus fascinerade och blev en medial frontfigur och ansikte utåt som valdes till ”TIME’s person of the year” 2013 och prydde omslaget till Vogue och Rolling Stone. Han utstrålade en personlig kraft och uppmanade oss att drömma och aktivt bidra till en bättre, annorlunda värld (”Soñá que el mundo con vos puede ser distinto”, på idiomatisk argentinsk spanska).
Hur balanserade han sin ideologi med en tilltro till, men även oro för, mänskligheten? Hur lyckades han använda religionen som ett politiskt verktyg? Och var går gränsen mellan politik och sunt förnuft? Ska inte politik handla om just sunt förnuft?
Franciskus gick från klarhet till klarhet
I sina 15 år av påvliga åtaganden gick Franciskus resolut från klarhet till klarhet. En politisk aktör som agerade utifrån hjärtat och vad som såväl kändes – som var – rätt, valde han sida i den globala dragkampen och klyftan mellan Nord och Syd, uttalade sig om fattigdom och rikedom, flykting- och migrationspolitik, obalanserad resursfördelning, klimatförändringar, naturkatastrofer och hungersnöd, ökad nationalism, kyrkliga övergrepp, kapitalism och klassförtryck, kvinnans roll i samhället och samhällets behov av hennes ökade närvaro i offentliga institutioner inklusive hennes vikt för Vatikanen, homosexuella rättigheter, osv.[3]
Liksom för hans namne från Assisi, var påve Franciskus tilldelade yrkesroll när han valdes in 2013 ett kall som han besvarade genom att tala till massorna men där han likaså inledde dialog med de mindre grupperna och valde att aktivt företräda de som lever i marginalen, på samhällets undersida.
Caritas var ett ledord för Franciskus
Passande född i kulturens smältdegel kosmopolitiska Buenos Aires där han utsågs till Ärkebiskop 1998 innan han fick kardinalstatus 2001 och tog på sig ordförandeskapet för den argentinska biskopskonferensen 2005 till 2011, blev Bergoglio/Franciskus under sin karriär mer världsmedborgare än porteño.
Fokuserad på det allmänmänskliga och det existentiella som förenar oss påminde han oss om att allt när som helst kan tas ifrån oss och rådde oss att slå ett slag för medlidande, empati, och respekten och kärleken till medmänniskan – där caritas blev ett ledord och nyckelbegrepp.
Omgiven av kardinaler i Vatikanens mikro-makrovärld tänjde han på traditioner och förhållningssätt och följde sin egen sanning. Han tvagade fångars fötter och besökte så sent som på Skärtorsdagen Regina Coeli-fängelset i Rom där han i vad som har setts som ”en av de vackraste gesterna”[4] inför 70 intagna förklarade att ”[j]ag vill varje år göra det som Jesus gjorde på skärtorsdagen, tvätta fötterna, i fängelset” /…/ ”I år kan jag inte göra det, men jag kan och jag vill vara nära er. Jag ber för er och för era familjer”.[5]
Han levde så spartanskt som möjligt
’Påven av alla påvar’ kände ”ömhet för dem som sitter bakom galler” och frågade sig ”varför de och inte jag”[6]. Han levde så spartanskt som möjligt ”i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae istället för i det apostoliska palatset i Vatikanen”[7], talade till folket på folkets vis eller bönder på bönders vis, och gick i deras skor.
Deltog i samhällsdebatterna
Han var kritiskt engagerad i aktuella samhällsdebatter och satte sig emot politiker som en gång representerade den (villkorligt) fria världen men där den fria världen nu är ett minne blott. Och bara elva dagar innan Franciskus gav upp andan på morgonen annandag påsk efter att ha vinkat ett sista tacksamt farväl av sin personliga sköterska Massimiliano Strappetti, som räddade hans liv mer än en gång, föredrog denne argentinare som aldrig återvände till sitt hemland[8] att i Peterskyrkan bära poncho framför sedvänlig kaftan – ett visuellt och symboliskt drag som har kallats ”Pope in a poncho, revolution in a photo”.[9]
En av de största tänkarna
Därmed närmade han sig mentalt sina rötter och fick kanske äntligen chansen att återvända till sitt hemland genom en annan dimension. Latinamerikan i hjärta och själ, och en man som djupt älskade sitt land men var tvungen att lära sig att bli far för hela världen[10], kom påve Franciskus från en nation av öppensinnade och var en av de största tänkarna och människorna världen någonsin har skådat. Riposa in pace.
Jag vill tacka min kollega och vän Roberta Colonna Dahlman vid Lunds Universitet för hennes tankar och inspiration och för att hon generöst delat med sig av artiklar på hennes italienska modersmål (La Gazetta Italiana, Vatican News, etc). Dessa, liksom hyllningar till påven i La Nación, Clarin, och andra stora argentinska tidningar, ger läsare ynnesten att få komma närmare påve Franciskus – nu i memoriam. Det språk man föds med och faller in i är otvivelaktigt starkt rotat i sinne och själ trots att kroppen länge befunnit sig på andra breddgrader.
[1] https://katolsktmagasin.se/2018/10/04/franciskus-av-assisi-ett-helgon-for-alla-tider/
[2] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/
[3] https://www.abc.net.au/news/2025-04-22/pope-francis-geopolitical-player-weath-climate-nationalism/105201666
[4] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html
[5] https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2025-04/paven-besoker-fangelse-i-rom.html
[6] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html
[7] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/
[8] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo
[9] https://www.nytimes.com/2025/04/11/world/europe/pope-francis-st-peters-basilica.html (se även https://www.americamagazine.org/issue/pope-poncho )
[10] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo
info@opulens.se
