KVINNOFÄLLA. “Jag minns i våras när jag stod i en källare som med mycket uppfinningsrikedom kunde kallas för lägenhet. Paret som ägde huset undrade om mitt barn väsnas mycket.” Amra Bajric skriver om sitt mardrömsår och en modern kvinnofälla.
“Hej, vi har (tyvärr för din del) sålt lägenheten idag. Så du behöver ha flyttat ut sö 25/10.”
Sms:et från ägaren till lägenheten jag hyr i andra hand ger mig mindre än en månad att hitta en ny bostad till mig och min ettåriga dotter. I Stockholm, utan handpenning och utan decennier av köpoäng. Det spelar ingen roll att hon kortat uppsägningstiden med en månad mindre än bestämt, att hon tagit ut ockerhyra, lovat mig att få bo kvar länge och vid eventuell försäljning ge mig tillräckligt med tid att hitta nytt. Jag har varken orken, pengarna eller kunskapen att slåss för att få bo kvar i någon ynka månad till. Flyttlådorna har tagit över mitt vardagsrum och jag har ingenstans att bo.
Min tredje flytt inom loppet av tolv månader närmar sig och jag har panik. Hur blev det såhär? Jag är väletablerad, skattebetalande, korrekt folkbokförd svensk medborgare som gjort en klassresa. Mitt kulturella och sociala kapital är enormt, men det ekonomiska mycket mindre. Att göra en klassresa är att konstant vistas i nya sammanhang, med människor och platser som klassresenären inte har någon historisk eller personlig koppling till.
Att köpa en bostadsrätt tillsammans med din resursstarka partner betyder inte att du äger lika mycket av bostaden, det betyder bara att du köpt dig en plats på bostadsmarknaden så länge relationen håller. För när det tar slut så vill människor oftast inte dela lika utan de vill ha tillbaka exakt så mycket som de investerat. Du är inte mer säker i din partners hyresrätt heller. Du står inte på kontraktet och registreras som inneboende. Klassresenären har ingenting att komma med, att resa kostar pengar. Det är en investering i en förhoppning om en materialistisk och historisk överlämning till ens barn i framtiden. Jag reser så att hon inte ska behöva.
SBAB har gjort en kartläggning som visar att det är mycket svårare för kvinnor att hitta en ny bostad efter separation. Kvinnor har idag inte råd att lämna våldsamma relationer, eller relationer de helt enkelt inte vill vara i längre. Då lönegapet fortfarande existerar är vi mindre attraktiva kunder på marknaden och en hyresrätt med förstahandskontrakt är en omöjlighet i större städer. Kvarstår andrahandsmarknaden. Jag minns i våras när jag stod i en källare som med mycket uppfinningsrikedom kunde kallas för lägenhet, i en rikare förort i Stockholm. Paret som ägde huset undrade om mitt barn väsnas mycket och om hon skulle springa omkring i trädgården?
Trots välbetalt arbete, kontakter och vänner som ställer upp har mitt liv under 2020 varit en fullständig mardröm.
Eller om det möjligtvis var så att jag levde under skyddade uppgifter och därför sökte bostad som ensamstående, de ville nämligen inte ha några problem. Jag åkte hem till min väns övernattningslägenhet och grät i timmar. Eller den gången en kvinna erbjöd sig att hyra ut sin lägenhet om jag kunde lova att mitt barn inte klättrade på hennes möbler. 11 000 i hyra för en tvåa med 45 minuters pendlingsavstånd till jobbet. Som hittat.
Trots välbetalt arbete, kontakter och vänner som ställer upp har mitt liv under 2020 varit en fullständig mardröm. Att inte ha ett hem att känna sig trygg i omöjliggör produktivitet på andra plan. Mitt arbete och mina relationer blev lidande. Som en rebellisk handling såg jag till att köpa en liten inredningsdetalj varje vecka: en växt, ett kuddfodral eller ett doftljus. Trots att jag inte hade någonstans att bo så blev dessa ting något fast. Må så vara att jag inte hade en bostad men jag hade bitar av ett boende det inte krävdes kö poäng för. De var mina. Bara mina. Och i skrivande stund har jag, sedan en månad tillbaka – efter mycket tur, stöd och letande – nu en lägenhet att ha alla mina saker i.
amra.bajric@opulens.se
