FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival.
Besvikelsen och irritationen var stor när kulturminister Parisa Liljestrand valde att lysa med sin frånvaro vid Filmpolitiskt toppmöte 2025, arrangerat av Göteborg Film Festival, Svenska Filminstitutet och Västra Götalandsregionen. Representanter från filmbranschen hade samlats i en fullsatt Drama Hall i Hotell Draken i Göteborg för att diskutera den svenska filmpolitikens framtid.
Kulturministern prioriterade Netflixbesök
En närmast Roy Anderssonsk stämning uppstod när toppmötet skulle öppnas. De omkring 200 deltagarna fick inledningsvis via storbildskärm följa en pressträff i Stockholm där Parisa Liljestrand inför en nästan tom lokal presenterade tilläggsdirektiv till den pågående statliga filmutredningen – den ska nu också formulera förslag om hur illegal så kallad ip-tv ska kunna förbjudas.
Därefter skyndade kulturministern vidare till strömningsföretaget Netflix, dit hon skulle på ”studiebesök”. Kvar på golvet i Drama Hall stod den församlade filmbranschen och visste inte riktigt vad man skulle göra med den information man just via länk hade fått ta del av.
Parisa Liljestrands val att prioritera ett studiebesök på Netflix framför att delta i det filmpolitiska toppmötet i Göteborg uppfattades av många av de närvarande som ett uttryck för arrogans, ett ointresse för de frågor hon har det politiska ansvaret för att hantera.
Kulturministern prioriterar skattesänkningar
En och annan erinrade sig Parisa Liljestrands svar i en SVT-intervju i höstas, när Farah Abadi frågade kulturministern vad hon skulle göra om hon hade obegränsat med ekonomiska resurser för att utveckla kulturpolitiken. Svaret kulturministern då gav var att hon skulle sänka skatten.
Kulturministern blev utbuad
Senare samma kväll fanns Parisa Liljestrand på plats för att på biograf Draken inviga filmfestivalen. Men då fick kulturministern skörda det hon tidigare under dagen hade sått. När hennes tal dessutom tidigt tog sig formen av en uppläxning av filmbranschen för att den önskade ökade anslag började delar av publiken bua. Efter det korta talet lämnade Parisa Liljestrand snabbt lokalen.
Svensk film blöder. Få europeiska länder visar lika låga tal när det gäller biobesökarnas val att se nationellt producerad film.
År 2023 var endast tio procent av de sålda biobiljetterna i Sverige till en svensk film. Motsvarande siffror för Danmark och Norge var året tidigare 30 respektive 25 procent. Samtidigt ligger Sverige i botten med avseende på offentlig finansiering av film och tv-produktion. Andra länder i Europa satsar avsevärt mer på stöd till filmproduktion än vad Sverige gör.
En av de stödformer som finns – det så kallade produktionsincitamentet – har varit uppskattat i filmbranschen. Stödformen har gjort det billigare att spela in film i Sverige, vilket inneburit att flera produktioner förlagts till Sverige i ställer för till exempel de baltiska staterna.
Hur ska svensk film kunna hävda sig?
Den enda kritik som riktats mot stödformen har varit att beloppen varit för låga och att ansökningsprocessen kunde förbättras. Nu väljer regeringen i stället – helt överraskande och utan egentlig motivering – att minska produktionsincitamentet för film och tv med 13 miljoner kronor, från redan blygsamma 100 till 87 miljoner.
Om några veckor förväntas den sittande filmutredningen presentera den delen av sitt betänkande som berör den svenska filmpolitikens framtid.
Hur ska svensk film på bästa sätt kunna hävda sig inför de utmaningar som teknikutvecklingen och strömningstjänsternas växande inflytande innebär?
Vilka stödformer behövs för att utveckla kvaliteten i svensk film, och hur ska det ökade stöd som de flesta menar behövs finansieras?
Hur ska svensk films oberoende värnas i en tid när högerautoritära krafter i politiken får allt svårare att upprätthålla den armlängds avstånd som behövs för att upprätthålla den konstnärliga kreativiteten och friheten?
En tondöv kulturminister
För att kunna hantera dessa frågor på bästa sätt krävs en kulturminister som tar frågorna på allvar och som visar närvaro i de sammanhang där filmpolitiken diskuteras. Det duger inte att då smita undan genom att förlägga en pressträff i Stockholm och gå på studiebesök hos Netflix, eller att visa en sådan tondövhet inför sammanhanget som ministern gj0rde i sitt invigningstal på biograf Draken
Genom sitt bristande engagemang förlorade Parisa Liljestrand ytterligare en bit av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Hennes ministertid präglas av ett svagt ledarskap. Det är olyckligt för svensk film och för svenska biobesökare.
info@opulens.se
