SAMHÄLLE. ”Snällhet, vänlighet och omtanke kan spridas som ringar på vattnet. Tänker alla så blir kraften i detta enorm.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.
Det är inte dumt att vara snäll. Inte snäll i betydelsen mesig, överslätande och konflikträdd. Nej, verklig snällhet definieras ofta som medveten omtanke, omdöme, mod och att vilja andra väl på lång sikt. Därmed kan den göra underverk och föra en grupp, ja ett helt samhälle framåt.
Men ofta hävdas att vår samtid präglas av individualism och egoism. Tonen i samhället blir allt hårdare och mer elak. Därmed också rädslan och misstänksamheten.
Är det verkligen så? Tre aktuella episoder i mitt liv pekar på motsatsen.
När datorn räddades
Den första handlar om en person som gjorde det som kallas ”gå en extra mil”. Därmed bildligt talat räddade mitt liv. Min laptop är min i särklass käraste ägodel. Förutom att vara ett dagligt arbetsredskap så rymmer den viktiga delar av mitt liv och är mitt färdmedel ut i en spännande och skrämmande verklighet.
En dag glömde jag den under ett säte på ett av SJ:s snabbtåg. Jag trodde den låg i det fodral jag stoppade i min ryggsäck. Så var det inte. När jag kom hem upptäckte jag katastrofen. Järnvägens hittegodsavdelning, outsourcad till ett bolag med märkligt namn, nådde jag tre minuter innan det stängde för dagen. Beskedet var att om – rösten betonade ordet om – den fanns kvar då städpersonalen gick igenom tåget, så kunde den kanske lämnas in. Men innan den kom till hittegodsmagasinet och registrerades kunde det ta tre dagar.
Tre dagar var en evighet av osäkerhet för mig. Men medan jag samtalar ringer min hustrus mobil. Samtal från okänt nummer, något vi sällan svarar på. Avskyn för telefonförsäljare är djup hos oss. Fast något fick henne att svara. I luren en vänlig kvinnoröst som berättade hon arbetade på restaurangvagnar och att hon gått igenom tåget på Stockholms central och då funnit datorn. Hon gick då in i SJ:s bokningssystem och såg att min hustru köpt platsen samt angivit sitt telefonnummer.
Datorn räddad. Glädjen var stor och tre dagar för att få tillbaka den kändes okej.
– Fast var är du, frågade kvinnan. Jag är på Centralen nu, men ska ta ett tåg till Karlstad om 45 minuter. Hinner du?
Gudskelov, det var inga stopp på tunnelbanan. Med några minuter till godo träffades vi på stationen och hon överlämnade datorn. Jag propsade på att få ge hittelön, tio procent av värdet var minst en tusenlapp. Hon vägrade ta emot. Vi enades om att jag betalade summan till Läkare utan gränser.
När bara kontanter dög
För några år sedan var tre i vår i familj i tyska Sassnitz och köpte dricka till ett bröllop. I väntan på färjan hem gick vi på ett konditori och köpte kaffe, goda smörgåsar och lite sött efteråt. När vi skulle betala blev det klart att etablissemanget tokvägrade att ta kontokort. Servitrisen påpekade surt att detta minsann stod på en minimal skylt på dörren. Vi hade noll euro med oss. Hon vägrade betalning i efterhand via räkning. En bankomat, som kanske fungerade, fanns visst några kilometer bort. Trodde hon. Om vi inte fixade det, gällde Polizei. Tiden för den bokade avgången på färjan närmade sig. Vi vädjade, ganska högljutt. Hon vägrade lika högljutt.
Då hördes en skrovlig röst från en något ärrad medborgare:
– Hur mycket handlar det om?
Vi nämnde summan på strax under 30 euro.
– Jag betalar, jag vet hur det kan vara.
Vi trodde inte våra öron och tjatade om mannens adress för att skicka pengarna. Han vägrade ge oss den. Vi tömde våra fickor på svenska mynt och sedlar i små valörer. Hans intresse för pengarna var obefintligt.
När hatten glömdes kvar
Häromdagen glömde min hustru sin älskade hatt på tunnelbanan. Vi hade gått av på station Östermalmstorg. Efter några sekunder på perrongen insåg hon vad som hänt, sprang tillbaka till dörren där vi gått ur tåget. Bara för att finna att dörrarna stängts. En kvinna där inne höll upp hatten och pekade på den. Hustrun hann nicka innan tåget satte fart och försvann in i tunneln.
Vi tog nästa tåg med samma destination som det vi kommit med. Var noga med att kliva på i samma dörrar som på det vi lämnat. Färden till efterföljande station Stadion tar knappt två minuter. Vi hoppades att kvinnan lagt hatten på någon bänk på stationen. Men när dörrarna öppnas står en annan kvinna just vid vårt dörrpar. Med hatten i handen. Hon skulle av på stationen så hon erbjöd upphittaren att ta hatten. Så inte bara snällhet från en medmänniska utan även snabbt samarbete mellan två personer för att hjälpa.
Vänlighet bör föras vidare
Det viktiga med sådan här vänlighet är att den förs vidare. Det är styrkan i det hela. Kanske inte främst i form av tack till en välgörare, utan vänlighet på samma sätt mot någon annan.
Vad gäller datorn fick en beundransvärd organisation ett bidrag. Betala för någons räkning gjorde jag själv en tid senare. En luggsliten kvinna fann i Icas kassa att hennes betalkort var borta, men att hon verkligen behövde handla varorna just nu. Jag betalade men var inte helt säker på att hon skulle swisha pengarna, även om hon lovade. Fast det plingade i min lur på kvällen, hela summan kom.
Och hatten? Ja, vi får väl komma på något.
Slutsatsen är glasklar – snällhet, vänlighet och omtanke kan spridas som ringar på vattnet. Tänker alla så blir kraften i detta enorm.
lars.thulin@opulens.se
