KULTURARV. Jesper Nordström skriver i Veckans DDR om hur en central del av det gemensamma tyska kulturarvet rent geografiskt hamnade i Östtyskland. Något DDR sedan kunde utnyttja på olika vis.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Föreställ er ett Sverige där säg Carl Michael Bellmans födelseort, Strindbergs grav, Gamla stan i Stockholm, Birka, Strängnäs, Dalarna och Glasriket i Småland hamnat i en politiskt känslig enklav som betraktades som en problematisk anomali.
Så förhöll sig Östtyskland till Västtyskland.
Bach, Schiller, Luther, Goethe.
Alla var de kulturpersonligheter vars centrala orter i levnadsbanan nu låg bakom järnridån.
Det var inte bara ett problem för Västtyskland att se kulturarvet bli taget som gisslan. Det innebar också ett ideologiskt hårklyveri för DDR eftersom det nya socialistiska landet helt enkelt hade fått ett övermått traditionell borgerlig kultur i knäet.
Ibland krystade man så man sprack i den ideologiska omtolkningen. Främsta exemplet på detta var månne Leipzigmässan, Leipziger Messe, som varit en kommersiell tillställning sedan 1165. Nu skulle det kapitalistiska evenemanget vips inlemmas i det socialistiska universalistiska världssamvetet. Man ställde till med 800 års-jubileum 1965 och det med besked. Mässan lockade utställare och besökare från en lång rad länder (bland andra Danmark, Jugoslavien och Sovjetunionen) och visade upp framsteg inom bland annat DDR:s foto- och elektronikindustri.
Ideologiska kompromisser
Den tyskaste av de tyska – Martin Luther – var inte så svår att klämma in i den socialistiska världsbilden.
Han hade tidigt varit vän med den djupt revolutionära teologen Thomas Müntzer som var en centralgestalt under bondeupproren. Visserligen bröts den vänskapen men det gick ändå att etikettera Luther som ett slags röd teolog.
Snårigare och också intressantare är hur den agrara småskalighet som präglade Thüringen och Sachsen skulle ideologiseras. Här uppstod en krock mellan den storskaliga fabriksromantiken och det romantiskt småskaliga där Heinz och Helga går i sina vadmalsdräkter och skördar.
Känns det inte lite igen från det andra historiska totalitära Tyskland? Lättast möts de historiska tendenserna i de sachsiska porslinsfigurinerna som antagligen bara jag och Sveriges alla mormödrar och farmödrar har i bokhyllan.
Men, kan man tala om en gisslansituation, för att nu återknyta till begreppet jag använde inledningsvis? Ja, i en lättare överförd bemärkelse. Det kan vara belysande att jämföra med Sverige och Västtyskland, två länder som så snabbt och radikalt moderniserades att känslan av en viss förlust av kulturella och själsliga värden infann sig. Kort sagt uppstod den märkliga situationen att DDR både var en skrämmande anomali och ett undantag men även en slags tidkapsel som bevarade något slags genuin och traditionell tyskhet.
Som om den sämre ekonomin och det stelbenta planekonomiska tänkandet också fungerade konserverande mot en alltför hjärtlös modernisering. Med en lustifikation kan man säga att DDR i realiteten inte såg ut som DDR. Fördomen om ett land som bara hade stora fyrkantiga betonggetton stämmer inte. I många regioner kunde stadsbilden snarare se ut som ett mer förfallet och mindre turistifierat Visby.
Ledningen i Berlin var så klart inte okänsliga för detta, att de i viss kulturhistorisk bemärkelse hade tummen i ögat på Bonn. Närmast som om Östtyskland var det gemensamma Tysklands Skansen.
Exemplen är otaliga och ett av dem är Wassermühle Höfgen, Kreismuseum Grimma. Hit förväntades västtyskar komma med mycket västvaluta och bland annat köpa mjöl till överpris. Ursäkta syrligheten men det påminner om när stockholmare kommer till Österlen och betalar 120 kronor för tre matskedar sylt.
DDR förhandlade med Västtyskland
Nå, lite allvarligare var det ju. Östtysklands ekonomi var konstant ansträngd och jakten på västvaluta tog sig många former. När Jurij Andropov i Kreml så i början av 1980-talet drev igenom en fatal sänkning av den sovjetiska råoljeexporten havererade DDR:s status som kommunistiskt skyltfönster mot väst. Vilken himla flax då att det 1983 var 500 år sedan Martin Luther föddes.
Plötsligt ville ledningen i Berlin ge en utsträckt hand till Bonn och använda det gemensamma teologiska kulturarvet som en täckmantel för att förhandla krediter.
Västtyskland förhöll sig som så till Östtyskland att det rent geopolitiskt var bättre att blåsa lite lagom på glöden för att i alla fall hålla landet flytande än låta det kollapsa helt.
Så kom då ett antal representanter från Västtyskland till Östtyskland, drack lite Rotkäppchen och klippte band, för att senare sätta sig vid förhandlingsbord och diskutera ny konstgjord andning för DDR i form av krediter. Från östtyska sida hade man ju dessutom ändå varit så välvillig att i slutet av 70-talet ta bort trampsplitterminorna vid gränsen.
Hela tiden var det denna katt och råtta-lek. Oftast åtföljd av det hyckleri som det innebar att tumma på den kommunistiska ideologin.
jesper.nordstrom@opulens.se
