ESSÄ. I dag kan vi presentera en essä där Magnus Dahlstedt skriver om omvandlingarnas Kiruna med utgångspunkt i Viktor Krutröks roman ”Edens industritomt”.
Vittnesmål från ett slukhål: minnesbilder från omvandlingarnas Kiruna
Alla vi och det vi gör tillsammans är större än alla gruvor och stadsflyttar.
Höstorkestern, Kiruna dör… slåss!, 2024
Högst upp på semesterns läslista: Edens industritomt, Viktor Krutröks debutroman (Verbal, 2025). Läsningen tar mig åter till förra sommarens roadtrip längs kusten, norrut, inåt land, via Kiruna västerut mot Nordnorge och Narvik.
Handlingen utspelar sig i Kiruna, författarens hemstad. Huvudpersonen Ville är i tjugoårsåldern. Barndomen och skolan har ringt ut, vuxenlivets kravfyllda och tydligt utstakade lunk har ännu inte påbörjats.
Skådeplatsen är ett riksbekant stadslandskap.
Beräkningarna som gjordes när stan byggdes är sedan länge passé. Tuggorna har genom åren gröpt ur innanmätet under stadskärnan i en hastighet som fått sprickorna att spridas långt mycket snabbare än gruvarkitekterna kring förra sekelskiftet räknat med. Som fått tapeter att spricka, dörrar att sätta sig, fönster att skeva i Kirunas gamla centrum.
Romanen är en både gripande och dråplig gestaltning av vuxenblivandets sökande.
För många framstår gruvan som det självklara valet. Brytningen av fyndigheter under jord representerar trygghet, förutsägbarhet, sysselsättning fram till pension.
Andra lockas av studier söderut, där flytten är möjligheten att starta upp ett nytt liv, med den urbana livsmiljöns löften om valfrihet.
Ville kan inte avgöra vilket av valen som står närmast till buds. Föräldrarna gör sitt bästa för att övertyga honom om att han ska följa sitt läshuvud, medan lockropen från gruvan fortsätter att eka.
Samtidigt är det som att ta del av en etnografisk studie av erfarenheterna av att leva på en plats som är på väg att uppslukas av marken.
Erfarenheten skymtar fram i en sekvens där huvudpersonen under en nattlig biltur genom uppväxtkvarteren samtalar med kompisen Jesus Palovaara.
– Alla gator och platser ryker. För de som växer upp i nya centrum är det ju en sak förstås, de kommer ju bara känna till det nya Kiruna.
– Man förstår ju att en del bara tar det som erbjuds. Det är ju enklare än att börja om från noll som jag antar att det blir för många.
– Men allting går ju inte att köpa. Mina minnen är då i alla fall inte till salu.
Kärnfulla vardagsfragment fångar samspelet mellan pågående omvandlingar av det sociala landskapet och människorna som är del av dem, hur skeendena äter sig in i deras inre, formar såväl förhoppningar som farhågor, i nutid, dåtid och framtid.
* * *
Jag minns stegen mellan öde byggnader, hur de ekar. Fönster och väggar pryds av påminnelser om svunna tider, med bilder i ömsom färg, ömsom svartvitt, av kvarter fyllda av liv.
Urban transformation is progressing to ensure a future together.
Motivet på en av bilderna längs kvällspromenaden får en makaber känsla att dröja sig kvar. Budskapet träder fram vid en avspärrning framför anonyma rivningshus, med två unga tjejer i varsin röd klänning på en lastpall framför.
Kvällspromenaden förra sommaren var en minst sagt egendomlig upplevelse. Kvarteren är inte mina, men läsningen får mig att fantisera. Tänk om det var uppväxtens Falun som höll på att försvinna, medan jag vandrade runt centrum vid mitten av nittiotalet, när jag var i ungefär samma ålder som romanens huvudperson. Tanken hisnar.
Att promenera genom resterna av gamla Kiruna centrum var som att uppleva en hädangång, paketerad som pånyttfödelse. Frågan är bara: en omvandling till vad, för vilka då
* * *
Det skönlitterära skrivandet erbjuder frihetsgrader som det akademiska skrivandet saknar. Krutrök varvar friskt mellan redskapen. Scener byggs lager på lager, där alltifrån uppenbar spekulation, dag- och mardrömmar till saklig dokumentation, hårdkokt samhällskritik och underfundig humor har sin förtjänta plats.
– Tänk att vår historia, och då menar jag VÅR historia, inte den som man visar upp för turister och utländska investerare, bara ska försvinna, utbrister Jesus Palovaara i en intensiv konversation. Framtidens föräldrar kommer inte att kunna gå med sina ungar längs gatorna här och peka ut var de träffades första gången. Var de kysstes.
Någonstans mellan lagren skymtar författarens unika bank av upplevelser.
Upplevelsen av tomhet påminner om den jag kom i kontakt med ett par månader innan promenaden genom ett ekande Kiruna centrum, på nattåget kuskande söderut från Umeå. Jag delade sovkupé med en kille som berättade att han är uppvuxen i Kiruna och jobbar på gruvan. Jag var bara tvungen att fråga hur det är att uppleva hemstaden bli till ett slukhål.
– Så konstigt, suckade han. Man har minnen överallt. Man bli som nostalgisk. Där bodde första tjejen, där var man med om första slagsmålet. Krogen, nu är bar trappen kvar. Det är som att förlora en del av sig själv.
– Förstår, svarade jag, eller inte alls, faktiskt. Men nu byggs stan upp på nytt.
– Nya stan, avbröt killen, du vet, det är int samma sak. Man ha som inga minnen där.
– Du får skapa nya, försökte jag.
– Det är int samma sak, i den här åldern.
Romanen ger liv åt fantasin på ett sätt som får berättelsen att ta mig med på en resa i minnets irrgångar. Det är åtminstone i min bok bästa möjliga betyg.
* * *
Även om romanen undviker entydiga svar är det svårt att undgå budskapet som utmanar mantrat som upprepas i det offentliga narrativet om Kirunas existens: om det inte vore för gruvan så hade Kiruna inte funnits till.
Inbäddad i detta narrativ finns en endera uttalad eller outtalad skuld: tacksamhetens.
Jesus Palovaara är den av kompisarna som allra hårdast punkterar myten om Kirunas beroende av gruvan.
– Kanske finns det guld nånstans där nere i hålet, men folk måste sluta intala sig att Kiruna, Svappis, Gällivare, Malmberget och alla byarna runt omkring ska vara så jävla tacksamma över den. Att vi inte skulle finnas här om det inte fanns någon gruva. Det är skitsnack.
Under förra sommarens roadtrip blev jag vid flertalet tillfällen påmind om denna skuld. Det första tillfället var i samband med avfärd från tältplatsen strax norr om Luleå.
Mannen tillhörande sällskapet i husbilen intill undrade var vi var på väg därnäst och jag förklarade att nästa anhalt var Kiruna.
– Då får ni passa på att se kyrkan, inskärpte mannen, den ska flyttas.
– Jo, vi hörde det, bröt min fru Anna in.
– De ska tydligen direktsända flytten på tv, två dagar ska det ta. Slow tv, skrattade mannen.
– Kusligt ändå, fortsatte jag, tänk att flytta en stad.
– Jo, instämde mannen, men om det inte vore för gruvan så hade stan inte ens funnits till.
Konstaterandet lade sig till rätta som en självklarhet och kom upp till ytan först när vi följt E10:an fram till gruvstaden.
Där hade jag stämt träff med Ezekiel, en av dem som flyttat söderifrån för jobb i gruvan.
– Utan gruvan skulle det inte vara så många som bodde här, förklarade han. Det finns ställen där hela familjer har jobbat på gruvan, i generationer.
Än en gång samma konstaterande, följt av tacksamhet. När jag på tal om den senaste tidens utlovande paradigmskifte inom svensk migrationspolitik undrade hur Ezekiel såg på framtiden och hur han trodde att hans liv skulle se ut om fem år svarade han:
– Jag såg på social media, om krav för permanent uppehållstillstånd. Jobb, inkomst trettioen eller trettiotvå tusen, SFI. Jag vet inte. Om fem år. Jag borde ha allt, jobb, inkomst, uppehållstillstånd, medborgarskap, men jag vet inte. Hoppas, jag är tacksam för Sverige, för chansen jag fått.
Den här gången ville konstaterandet med efterföljande tacksamhetsskuld inte lämna mig ifred. Varför tvingas Ezekiel bedyra sin tacksamhet över möjligheten att komma till Sverige när jag har privilegiet att ta tillvaron för given som självklar? Romanen sätter fingret på att det självklara inte alls är självklart. Tacksamhetsskulden är inget annat än effekten av en politik som underblåser upplevelser av skam, skuld och mindervärde.
* * *
Handlingen är förlagd till en tidpunkt ett par år bakåt i tiden, oklart exakt när, och dokumenterar ett stadslandskap som vid tiden för läsningen redan delvis tillhör historien.
Hur som helst utspelar den sig långt innan en av tidernas mest egendomliga flyttar, det jättelika skådespel som utspelades strax innan romanen gavs ut: den direktsända flytten av Kiruna kyrka.
Det är troligen inte uttänkt, men jag väljer ändå att tolka berättelsens avslut som en ödets ironi.
Den avslutande sekvensen utspelar sig utanför Kirunas riksbekanta kyrka.
Ville och kompisen BG iakttar statyerna upp mot taket. I en viss vinkel, är det inte en obscen händelse som avbildas? Kompisarna enas om att så är fallet och ändlösa spekulationer följer, om hur motivet till statyernas utformning kan ha varit.
Läsaren lämnas i gränslandet mellan dur och moll. Samma stämningsläge präglar direktsändningen jag tar del av, en bit in på höstterminen.
Under två dagar pågår den. Tillresta åskådare från när och fjärran. Självaste kungen på besök. Uppträdande av popdrottningen, Carola. Ceremoni och gudstjänst av kyrkoherden i Kiruna pastorat och biskopen i Luleå stift. Världsrekord i kyrkkaffe.
Tv-studion med utsikt ut över kyrkans nya hemvist gästas av LKAB:s vd. Högtidligt deklarerar han att det gamla Kiruna centrum med flytten av kyrkan är borta, och att det nya är på plats.
– Det finns de som är mer negativa, försöker ankaret.
Jag har svårt att förstå den synen, förklarar vd:n. Det finns en symbios mellan gruvan och Kiruna, och ett Kiruna utan kyrkan, det är inte möjligt. Det finns inget alternativ.
Än en gång ser vi hur skeendet stakas ut av en oundviklig logik.
Romanen får minnet att återvända, av den beska eftersmaken karnevalen lämnat. I jakten på cash tycks allting möjligt, ingenting heligt.
En av konversationerna är som en direkt replik på vd:ns summering av den nyss avslutade kyrkflytten.
– Kunde man inte tycka att det kunde få vara nog med brytningen nu, utbrister Jesus Palovaara under ännu en bilfärd. Att jaha nu har vi grävt så pass mycket att det börjar skada samhället runt omkring oss, då får vi väl sluta då.
– Finns det ingen vilja att människor bara ska kunna få leva någonstans, griper Ville in. Måste de vara nyttiga? Måste nyttigheten vara den främsta orsaken till liv?
Samtalet fortsätter, landar i ett alternativt konstaterande: att ingenting är oundvikligt, oavsett hur mycket budskapet om att så skulle vara fallet än upprepas. Det till synes oundvikliga resultatet av intressen om vinning på andras bekostnad. Även om slukhålets krafter kan tyckas övermänskliga, som om allt som kommer i dess väg skulle följa med ner i mörkret, så finns det alltid strimmor av hopp, som riktar ljuset mot andra sätt att ordna tillvaron.
info@opulens.se
