ARKITEKTUR. “Mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande”, skriver Sofia Nerbrand.
Jag älskar art nouveau. Att bo i en jugendlägenhet är en dröm som jag har förverkligat. Och jag är inte ensam om att vilja ha ett hem i ett sekelskifteshus. Men beståndet av denna typ av hus är relativt litet i Sverige, och priserna drivs upp på attraktiva lägen i stadskärnorna.
Samtidigt som de drygt hundra år gamla byggnaderna är vackra, charmiga och har hög takhöjd så är de inte alltid lägenheterna optimalt planerade för livet i dag. Badrummen och köken var ofta små förr. Tänk om det hade funnits fler moderna bostäder med förmodern arkitektonisk utformning.
För alla tycker faktiskt inte bara om modernismens formspråk. Det finns förvisso riktigt fina modernistiska hus, inte minst från 30- och 40-talen, då de byggdes med hög kvalitet. Både material och design var påkostade och håller än i dag. Men många flerbostadshus från 1960-talet och framåt har inte åldrats med grace. Enkla fyrkantiga lådor, lamell efter lamell, punkthus efter punkthus. Dessa miljöer är hopplöst tråkiga.
Visst tillförde ”Den sorte diamant”, tillbyggnaden till Köpenhamns bibliotek med en ebenholtsfärgad granitfasad, en spännande accent till den danska huvudstaden 1999. Men alla dessa livlösa svartvita kuber som därefter har producerats kan knappast kallas för arkitektoniska pärlor. Och alla gillar inte heller det monokroma och avskalade.
En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud.
Själv uppskattar jag organiska former och en bred färgpalett. När det kommer till tapeter och heminredning finns det ett stort utbud att välja mellan. Men antikviteterna och det snirkliga gör sig inte lika bra i en ”ljus och fräsch” nybyggd lägenhet som i en äldre.
En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud: Varför byggs inte bostadshus i fler stilar så att även sådana som jag skulle kunna bo i något nyproducerat och praktiskt utan att ge avkall på behovet av skönhet?
Nu handlar inte detta om mig personligen, utan jag tar mina estetiska preferenser som ett exempel på att människor är olika och efterfrågar skilda saker. Men mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande.
Detta rätt modesta önskemål gör dock att jag riskerar att avfärdas som reaktionär. För vilka är det som också vill ha fler hus i icke-modernistisk stil? Sverigedemokraterna och Arkitekturupproret.
Sverigedemokraternas värderingar och politiska förslag är nationalkonservativa (och står för det allra mesta i direkt motsats till mina). Medlemmarna i Arkitekturupproret vill se färre rivningar av gamla hus och mer nybyggnation i till exempel nyrenässans, andra klassiska stilar eller jugend – som var en motreaktion till nystilarna. Detta görs faktiskt i andra länder i Europa och Nordamerika. Och det finns ett litet embryo även i Sverige: i Upplands Väsby vill den borgerliga majoriteten se nya hus i klassisk stil, precis som Socialdemokraterna har valt att göra i Göteborg. Men Arkitekturupproret har hamnat i konflikt med Sveriges arkitektkår, som i stort sett bara består av modernister. ”Pastischer!”, ropar de föraktfullt – som om inte allt de ritar i dag är trötta upprepningar av funktionalismen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Eller så avfärdas vi ”reaktionärer” som fascister. Och det är sant att diktatorer som Mussolini, Hitler och Stalin uppförde skrytbyggnader i klassicistiska stilar, vilket gett den sortens arkitektur dåligt rykte. Så mitt sällskap i denna fråga är varken skönt eller fördelaktigt i debatten.
Arkitektur och stadsplanering innehåller mycket ideologi och uppfattningar om hur människan är funtad och om hur vi bör leva. Funktionalismen har inte ett litet mått socialism i sig. Inte desto mindre måste inte det man finner vackert och estetiskt tilltalande vara så politiskt tudelande. Min liberala grundinställning är att det borde finnas mångfald, hållbarhet och valfrihet även på bostadsmarknaden.
Modernismen har sin plats, men tänk om man – också – skulle kunna köpa en splitterny lägenhet i ett hus, som är smyckat, ornamenterat och uppfört för att hålla minst ett sekel. Det vore vackert.
sofia.nerbrand@opulens.se
