En rockmusikens gränsförflyttare

Musik
Eddie Van Halen. Montage: Opulens. (Bildkälla: Wikipedia)

NEKROLOG. ”Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng.” Gustaf Johansson minns Eddie Van Halens banbrytande gitarrspel.

 

Det var en explosion. På något annat sätt kan det knappast beskrivas. 1978 spelade ingen elgitarr som den i förrgår avlidne Eddie Van Halen (1955 – 2020). Inte efteråt heller förresten. Han var och förblev unik, trots alla efterföljare under 1980-talets våg av mycket tekniskt skickliga gitarrister – Steve Vai, Joe Satriani, Paul Gilbert, Marty Friedman. Allihopa virtuosa instrumentalister, något annat går inte att säga, men nej, de är ändå inte i närheten av den leende mannen från Pasadena. Något saknas. Kalla det glöd eller själ eller vad du vill.

Van Halens debutskiva från 1978 låter hårdare än allt annat från den tiden. Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng. Det är, bokstavligt talat, en rasande dansant skiva. Den har ett djupare släktskap med souldrypande amerikanska 1970-talsband som Montrose, Grand Funk Railroad och James Gang, än med det 1980-talshårdrockssound den ofta tas som startpunkt för. Detta är, det förstår man omedelbart, ett band som började sin karriär med att spela covers på fester och bakgårdar i Pasadena och sedan i åratal försörjde sig på barbandsscenen i Los Angeles. De var helt enkelt så vana att underhålla att det blev en del av deras musikaliska DNA.

Tillsammans med Chuck Berry och Jimi Hendrix, är Eddie Van Halen en av rockgitarrens verkligt stora gränsförflyttare. Innan var och en av dem fanns ett före, nu lever vi oundvikligen efter. Man måste minnas honom så, som den som introducerade tappingtekniken till hårdrocken och drev fram ett hårdare, mer överstyrt gitarrljud i slutet av 1970-talet. Han var inget mindre än banbrytande.

Samtidigt är den bilden alltför snäv, snudd på snål. För mig är det en större sak hur allt han spelade liksom dansade fram, hur det lät som en musikalisk manifestation av some real good times, man – en perfekt pendang till sångaren Diamond Daves showande och texternas gestaltning av festerna och det goda, kaliforniska livet. Det är en ovanligt kroppslig spelstil. Tonerna tar kropp i ett rörelsemönster, eller om det är rörelsemönstret som omsätts i toner. Det låter hursomhelst som att varje fras och riff är uttänkt för att det ska vara möjligt för honom att göra en piruett, luta sig framåt, och sedan ta ett par snabb danssteg över scenen och ställa sig rygg mot rygg med basisten Michael Anthony.

Och nu är han alltså borta, alltför ung, blott 65 år gammal. Han kommer tids nog att få en grav, men vården är redan rest. Allt du behöver göra för att besöka den är att ge dig ut på valfri musikplattform och lyssna. Du kan vara säker på att människor kommer att fortsätta göra det i generationer.

GUSTAF JOHANSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik