I Sverige köar man inte, man tränger sig före

Krönikor/Samhälle
Foto: Mats Lindgren / Wikipedia.org

Köandet sägs utmärka det svenska. Men de välfärdslösningar som gjorde det rationellt att köa är länge sedan söndervittrade, skriver Nathan Hamelberg.

När svenskhet diskuteras, oftast utifrån tanken att de som inte är riktigt svenska ska bli svenska eller inte släppas in, så preciseras sällan något utmärkande svenskt. Men ska man ta fasta på en sak som brukar tas upp om och om igen så är det köandet: en svensk står i kö och väntar på sin tur, heter det.

Men är det så då? Häromdagen försökte min son och jag ta oss från Stockholmsförorten Skarpnäck in till city. Det pågår banarbeten på tunnelbanesträckan, så tågen går med reducerad hastighet. Just den dagen var det rökutveckling vid en station, så alla tåg stannade helt och passagerare ombads att ta andra färdmedel. Föga förvånande bildades enorma köer vid de bussar som sattes in. Men stod folk på sin plats i köerna? Nej, folk av alla hudfärger, bakgrunder, åldrar och kön trängde sig vilt och ohyfsat. Högst osvenskt! Av någon anledning fick det mig att tänka på katastrofen i New Orleans efter orkanen Katrinas framfart 2005: amerikanska komiker kommenterade syrligt att svarta människor plundrade medan vita människor kämpade för sina liv.

1233556297

Saken är ju den att viljan att stå i kö beror på om huruvida man tror att det är rationellt att köa eller inte. Svenska samhället byggde på principer och välfärdslösningar som gjorde det rationellt att stå i kö, men den välfärden och de principerna har vittrat sönder under årtionden.

Möjligheterna att få förlossningsvård ser helt olika ut i olika delar av landet. De politiker påstår sig vara mest brydda om svenskhet vill ändra på turordningsreglerna så att arbetsköpare lättare ska kunna frångå lagstiftning som ska skydda arbetare. På bostadsmarknaden har den kommunala allmännyttan urgröpts genom utförsäljningar i en rad kommuner, vilket medfört att den som vill lösa sin bostadssituation gör det just genom att köpa sig fram, inte att stå i bostadsförmedlingens kö. Makthavare ställer sig själva och sina vänner först i kön när den gemensamma välfärden säljs ut – till lägstbjudande: de som lovar att sänka kostnaderna tar ut vinster från det gemensamma.

Att köa är inte längre svenskt, att tränga sig före är det. Och det måste vi ändra på.

NATHAN HAMELBERG

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Vart leder fliten?

JÄMSTÄLLDHET. Visst har jämställdheten i Sverige kommit långt, men mycket återstår. För
Gå till Toppen