LYRIK. Idag presenterar vi lyrik av Michael Nyhaga, som vid flera tillfällen medverkat med texter i Opulens. “Jag brukar också tänka på paradoxer / hur de skapas av ord som alla, allting, ingenting,” skriver han bland annat.
I
Sorgen är odelbar
sticker upp som ett torn ur gräset
och alla dessa båtar som ger sig av
i skilda riktningar
Du sa att de skulle komma tillbaka
men vi ser bara akterskum
ständigt föränderligt som eldsflammor
aldrig något som återvänder
dit det en gång varit
Natten kryper fram och månen hänger i fönstret
det periodiska systemet
den systematiska galenskapen
bambuspön som gnisslar när de rör sig mot varandra
blommorna som andas
i en parallell, men mycket påtaglig, verklighet
Om jag varit en annan
lyft mig själv i håret och så vidare
nynnat när jag kokat kaffe
lyssnat på Ekot
så där som du ville
skulle vi inte vara här nu
Du skulle inte stå där vid diskbänken
händerna i bakfickorna
pengar på låsta konton
Du skulle vara ute på gatan
och dela ut mycket små lappar
till alla som gick förbi
II
Jag tänker på bältet som dras åt runt oss
mer och mer för varje år
Jag tänker att det håller oss kvar
i kulturen
i små silverlådor
inköpta på den lokala loppmarknaden
Jag brukar också tänka på paradoxer
hur de skapas av ord som alla, allting, ingenting
och sedan vad Spinoza sa
Du kan bara uppleva något som begränsat från utsidan
Döden förändrades
den blev allt mer acceptabel
men också svårare ju närmare den kom
När vi var unga och liftade i Europa
och inga bilar syntes
brukade du stoppa ner handen i byxorna
jag sa att ingen skulle plocka upp oss om du gjorde så
men du vinkade bara avvärjande
Någonstans i Tyskland
i det grå diset av dimma och asfalt
fanns en pil på marken
tre pinnar pekade mot en stig in bland träden
Jag kunde höra dig ropa
när jag satt kvar och väntade i diket
Till slut reste jag mig och
gick igenom skogen
eklöven var frasiga av frost
det luktade hjort och grävling
vinden friskade i från väst
och där stod du
uppe på däck
två stjärnstopp från ingenting
info@opulens.se
