Det eviga bondfångartricket

Media.
Illustration: Geralt Pixabay.com

MEDIEKRITIK. ”Reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis, en influencer, som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar”, skriver Erik Cardelús.

Var går gränsen mellan jaget och reklamen? Det enkla svaret är att den inte finns, för vi simmar alla runt i en soppa där någon vill sälja oss något. Och nog har det alltid sett ut så: varumärken har aldrig varit kirurgiskt separerade från omgivningen. Människan är ett synnerligt socialt djur, från savannen till Säffle. Och alla vill vi göra intryck på varandra. Impa och stajla är en förutsättning för den parningslek som sedermera sätter människor till världen och att vara utanför gör ondare än något annat för oss människor. Därför är rädslan i en cancel- eller incelkultur så effektiv och plågsam, för ingen vill vara ensam och utstött. Alla vill ju vara med och lira, som rockpionjären Jerry Williams en gång förkunnade. Eller: Vi vill never walk alone, för att sjunga den gamla fotbollsdängan på svengelska.

Köper man en ny hatt dubbelexponeras någon cool typ som glider runt i just i en sådan hatt. Läppjar man på en drink eller sätter på läppstift stryker bilden av en snajdig kändistyp förbi i rörelsen. Allt det där är gammal kommersiell och självförhärligande skåpmat, just nu kallad för influencer, personligt varumärke och relationsbyggande marketing.

Skillnaden mellan nu och då är att flödena har blivit så mycket effektivare. Bluffen maxas, nu när flödena är så digitala och lättmanipulerade. För alla vet att de andras liv inte är så perfekta som på Instagram, men ändå. Går man på teater, ja då ska det vara vässat illusionsmakeri.

Förr var det annorlunda. Verkligheten hade fler synliga skråmor och repor. Ville man efterlikna Snygg-Jonas eller Stark-Stina på bondgården eller ungdomsgården, fanns alltid motbilder och nyanseringar. Ibland var Jonas kraftigt bakis och hade nyutslagna finnar, Stina hade svåra menssmärtor och stukad fot. Det fula gick inte att filtrera bort; det trista snacket inte att klippa bort. Fulheten fanns där hela tiden, tillsammans med skönheten. Det svaga och det starka badade i samma pöl. Varken skönhetskirurgi eller (o)verklighetskirurgin var så utvecklad.

I Svenska Dagbladet i måndags skrev Essy Klingberg insiktsfullt om vår nya sköna värld, med influencers och deras följarflockar. Närmast påminner de om sekter, snurrande kring säljet och inte själen. Det sägs att om ”blankpolerade och poserande selfies kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår: våra blickar riktas hit. Således också annonsörerna.”

Prova Opulens GRATIS i en månad!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

I texten droppas några akademiska kändisar: den franske filosofen Baudrillard som menade att vi lever i en hyperverklighet, med manipulationen som mänsklig motor. Här nämns också den frustande skäggige slovenske filosofen Slavoj Žižek, som menar att vår digitalt dopade tillvaro ger oss möjlighet att leva ut undanträngda delar av oss själv. Tänk bara alla perfekta plutmunnar och inoljade tvättbrädor på Tinder, snyggheter som sedan visar sig vara något annat. Ny-marxisten Žižek kanske inte menade just så, för manipulationen kan såklart löpa åt olika håll och det finns både överjag, jag och det, liksom en sublimerande fantasi enligt bland andra Freud. Men reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis (en influencer) som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar. Reklamen använder enkla drifter och lovar en superversion av oss själva. Och detta bondfångartrick passerar aldrig bäst-före-datum.

Att det digitala formatet lätt kan förvrida, förvränga och förgifta, är inget nytt. Bekant är också att vi saknar effektiv beredskap för det; inte minst om ”vi” råkar vara unga, med hjärnor och erfarenheter som inte riktigt mognat. Människan har trots allt haft många tusentals år att finslipa den analoga samtalskonsten, men blott ett par decennier att kommunicera digitalt. Psykiatern och skribenten Anders Hansen – och alla hans forskande gelikar – har pumpat ut mängder av folkbildande böcker och föredrag om saken. Forskningsrapporter visar i princip samma sak: att personliga jämförelser baserade på digitala berättelser lätt kan få oss att må dåligt, att överdriven skärmtid tar tid från annat och bidrar till att de sociala relationerna inte underhålls och utvecklas, att digitala medier skickar dopaminduschar som får oss att fastna och påverkar sömnen negativt. Gammal skåpmat numera. Frågan är ändå hur vi går vidare.

Redan på 1950-talet gav Sven Lindqvist ut den omtalade och omdebatterade boken Reklamen är livsfarlig. Och nog hade han många poänger, den skarpe Sven. Själv skulle jag gärna skriva en fortsättning på boken (väl medveten om att Sven nog hade gjort det bättre).

Andemeningen i min bok skulle vara att reklamen alltid varit livsfarlig, men främst livsfientlig: att vi undervärderar, missaktar och underutnyttjar det enda liv vi fått, tillsammans med andra. Reklamen bygger på att vi ständigt är missnöjda med oss själva, att vi ständigt är på väg vidare, sneglar bort och på någon annan, ständigt vill köpa mer och nytt. Att vi ständigt vill vara någon annan och någon annanstans. En rastlös och uppstressad eskapistisk-kommersiell rörelse utan slut, ett oändligt svajpande, zappande och zoomande. Och med dagens extraordinära globala hot är den inställningen mer skadlig än någonsin. För vi behöver mer än någonsin stå kvar och kämpa för den enda värld som vi fått och aldrig kan byta ut.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Det senaste från Media

0 0kr