Postmodern fredsforskning är amoralisk

Debatt.
"Fred." Montage: C Altgård / Opulens.
”Fred.” Montage: C Altgård / Opulens.

FRI FORSKNING. Sverige har fått ett nytt kunskapscentrum för kärnvapennedrustning. Invigningen gav sken av att all kritiskt laddad forskning som inte är politisk korrekt är utrotningshotad. Penningen tycks ha tagit över styrningen av universiteten och forskningen, menar Carolina Sundell.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

I förra veckan invigdes Alva Myrdals kunskapscentrum för kärnvapennedrustning vid Uppsala universitet. Redan för två år sedan gav den S-ledda regeringen lärosätet i uppdrag att skapa en helt ny forskningsmiljö, som sedan dess legat i sin vagga men nu ska få komma till liv och gå under parollen: ”Alva Myrdal-centrum ska med forskning från olika vetenskapsgrenar ta fram ny kunskap om kärnvapennedrustning i vid mening, med målet att bidra till en säkrare värld”.

Inga långhåriga hippies i stickade koftor syntes till, istället bara kostymer så långt ögat kunde nå under de förgyllda takkronorna i Uppsalas ståtliga universitetsaula i renässansstil. De moraliska budskapen som allt fredsarbete borde bygga på lyste i det hela med sin frånvaro och samtliga av de prominenta talarna lyckades helt utelämna vapenindustrins makt och påverkan på stater och folkvalda ur sina tal. En fredskämpe kunde ha häpnat när ingen kritik framfördes över att Sverige övergivit sin neutralitetspolitik efter mer än åttio år. Varken ordet PAX eller ”farväl till vapen” förgyllde några skyltar vid universitetshusets entré. För den fredstörstiga besökaren hägrade möjligtvis något som liknande ett fredstecken, men en sådan illusion sprack när det visade sig att de egentligen föreställde blänkande Mercedes Benz-loggor fastsvetsade på de välpolerade svarta bensinslukande fordonen som anlänt med gäster till kunskapens tempel.

Vad menar regeringsmakten när den talar om ”att bidra till en säkrare värld”?

Ytterst få studenter deltog på invigningen, istället minglade de inbjudna gästerna från utrikesdepartementet med diplomater, Nobels fredspristagare, anställda hos fredsforskningsinstitutet SIPRI, någon representant från Handelskammaren samt professorer. Alla letade de efter sittplatser kring den halvcirkelformade amfiteatern där vanligtvis doktorspromotionen hålls och nyblivna doktorer får sin hatt. I den stund Tjajkovskijs Svansjön slutade ljuda i högtalarna inleddes öppningen och fredskonferensen. Detta dagen efter att Sverige blivit med ny försvarsminister, ingen annan än Pål Jonson, en av kungl. krigsvetenskapsakademiens ledamöter som doktorerat i just krigsvetenskap. Försvarsministern höll sig på behörigt avstånd från fredsmäklarna genom att resa till Finland, för att försäkra både Nato och finländarna om att den nya regeringens högsta prioritering är att ro ett Nato-medlemskap i hamn.   

Idén bakom ”kärnvapennedrustning” som är vacker men av diffus karaktär, föddes inte som man skulle kunna tro i detta kunskapens tempel utan på det svenska utrikesdepartementet, något som Ann-Sofie Nilsson från UD, ambassadör för nedrustning och icke-spridning, inte hymlar med eller försöker dölja i sitt anförande. Uppsala universitets nobla projekt är främst ett uppdrag universitet erhållit av regeringen och har således fått runt 10 miljoner kronor för att bedriva denna så kallade fredsforskning. Från ett upphöjt podium beskrev ambassadören Ann-Sofie Nilsson för den lyhörda publiken hur ”teknologi kan användas för att göra gott men den kan också användas för dess motsats”. Den som läser mellan raderna, i både UD:s representants och ordförande för centrumet Cecilia Wikströms tal, förstår att den nämnda sentensen även är applicerbar på en stor del av fredsforskningen; att forskning kan utnyttjas av politiker och diverse aktörer, i syfte att påverka opinionen och för att stärka sin maktposition.

Centrumets ordförande är därför noga med att upprepa att allt ska vara faktabaserat och avskärmat, ”skyddat” från åsikter. I förbifarten konstaterar Cecilia Wikström dock motsägelsefullt att det behövs mer forskning för att stödja viss utrikespolitisk policy, när hon precis hävdat att forskare inte ska ta ställning när det kommer till någon policy.

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

I dagens tidevarv när regeringar lägger fram forskningspropositioner står inte humanioran högt i kurs och den filosofiska debatten tycks utelämnas i hopp om att bibehålla status quo. Vilket oftast handlar om att bevara det rådande finansiella styret och dess regim. Men vad menar regeringsmakten när den talar om ”att bidra till en säkrare värld”? Om man de senaste åren lyssnat på förre utrikesminister Ann Linde framstår det som att hon och landets senaste regeringar representerar ett visst maktintresse. Det går att driva tesen att ett särintresse kan skapa en beroendeställning; nationens maktsfär och dess koppling till geopolitiska aktörer, både finansiella och stater. Anknytningen till väst och det angloamerikanska styret har kommit att dominera sedan 80-talet, detta efter att Sveriges politiker valt att avhända sig landets ekonomiska suveränitet till affärsbanker och finansiella jättar, samtidigt som de under flera decennier avindustrialiserat ekonomin och eliminerat självförsörjningsgraden, vilket i sig bidragit till ett nytt utrikespolitiskt läge för vårt land.

Samtidigt råder en viss tidsanda och ett antiintellektuellt klimat där den ekonomiska logiken härskar och gror. I en sådan är det svårt att bedriva någon form av fredsforskning. Även andra discipliner på universiteten påverkas i högsta grad och kan klassas vara det av August Strindberg myntade epitetet ”dekadensvetenskapen”.

Utan ideologi och moral kan en politiker jonglera både Immanuel Kants demokratiska fredsteori, Hobbes politiska realism och Machiavellis maktteori, för vad de påstår är demokratin och frihetens skull. ”Friheten” de talar om verkar inbegripa enbart att skydda och bevara några fås finansiella tillgångar och dessas “värden”, tillika förmögenheter. Detta anser makthavare, frälsta av penningen, vara sammanflätat med den säkerhetspolitiska dimensionen.

När det kommer till fredsforskning vore det barbariskt –om ett sådant uttryck må tillåtas i dessa tider– att bara tala om säkerhetspolitik och inte orda om moral. Den moraliska aspekten är enbart en vålnad i aulan på landets äldsta lärosäte, när den ena efter den andra talar sig varm om det ”faktabaserade” och ”riskreduktion”. Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktkunskap, önskar att det teoretiska ramverket ska lira med verkligheten.

Inget kan vara svartvitt, utan är komplext när det kommer till konflikter.

Den moderna akademiska jargongen präglas hela tiden av det postmoderna. Vad är det för fakta man söker och behövs ens det för att argumentera för fred? Flera citerar Alva Myrdal från talarstolen. Myrdal, en tänkare och fredskämpe som inte ryggade tillbaka för att ta den moraliska striden. Hon hade högst troligen blivit förvånad över den ensidiga hotbilden, om att endast ett hot skulle existera och hade med ett sådant läge inte kunnat låta bli att angripa det ohälsosamma debattklimatet och den inskränkta åsiktsfriheten som råder i landet och i väst generellt sett.

Inget kan vara svartvitt, utan är komplext när det kommer till konflikter. I konflikten som just nu befinner sig i strålkastarljuset vill vissa intressen få flertalet tro; att den enbart innefattar Ukraina och Ryssland. När den verkliga maktstriden, menar flera observatörer, emellertid pågår mellan USA och Ryssland, där Ukraina används som en så kallad proxy. Alva Myrdal skulle onekligen analyserat och haft mycket att säga om detta. Men att måla upp en fiende och ett folk som problemet, skulle hon troligen ansett enbart gynna våldskulten och, som Alva Myrdal själv sagt, “borde de stora summorna pengar till vapen istället användas till att förbättra världen”.

Om det nya kunskapscentret för kärnvapennedrustning ska kunna inneha ett riktigt forskningsområde har de mycket att bevisa för allmänheten men även fredsrörelsen, om de inte vill bli förkastade och stämplade –med modern terminologi– för att syssla med ”green washing”, i detta fall ”peace washing”. Det vore förkastligt att enbart ägna sig åt den politiskt korrekta kosmetikan. Humanioran måste åter stå högt i kurs och universiteten måste alltid ta sig för de forskningsområden och frågeställningar som inte enbart ger högre anslag. Den första relevanta frågan som Alva Myrdals kunskapscentrum för kärnvapennedrustning bör angripa –för trovärdighetens skull– handlar om hur en liten nation som är exportberoende omvandlar och nedrustar sin vapenindustri? Fredsforskarna kan inte missa att vapenindustrin inte vill ha fred. 

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
CAROLINA SUNDELL
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr