Gussy: Bland skärmtroll och hatbotar

Media.
bitterhet_hat_ilska
Collage: C Altgård / Opulens.

POLARISERING. Gussy Löwenhielm torde vara bekant för flertalet Opulensläsare. Han har publicerat sina ”Fredsdruvor” både här och i DN. Enligt Gussy borde livet vara lite småputtrigt – som i en film av Woody Allen. Men idag råder polarisering och på sociala medier kan Gussys snälla skämt väcka hat och vrede. Här berättar han mer om det.

I Woody Allens film ”Annie Hall” (1977) står Alvy Singer (Woody Allen) och Annie Hall (Diane Keaton) i kön till en film där en kulturentusiast använder stora ord när han lägger ut texten om modern film. Singer blir frustrerad och använder sig av det då nyskapande greppet att tilltala oss tittare. Han går fram till kameran och berättar vad han tycker om den orerande kulturentusiasten som då tar en paus från sin utläggning och ställer sig bredvid Singer och försvarar sig genom att berätta att han visst vet vad han talar om. Det hela kulminerar i att den professor kulturentusiasten blivit inspirerad av kliver in i bilden och berättar att kulturentusiasten minsann helt har missuppfattat professorns arbete. Singer tittar in i kameran och säger ”boy, if life were only like this”.

Och nu har vi hamnat här. Där vi kan kritisera varandra öppet och lägga fram fakta. Eller det vi tror är fakta. Men frågan är om saker och ting har blivit så mycket enklare. I varje fall när folk envisas med att gömma sig bakom sina datorer. Internet har blivit som en Pandoras ask där det väller ut giftiga ämnen bara man öppnar locket en smula. Vi får fingervisningar om hur vi ska gå till väga för att finna de rätta svaren. Det är mansplaining hit och womansplaining dit. Det är besserwissers, foliehattar och troll. Det är hårda ord. Och det är ofta ditt ord mot mitt. Vi ser ändlösa trådar på Twitter, Facebook och Instagram där slutsatsen lyser med sin frånvaro. Och det hela skvallrar om ett alltmer polariserat klimat där ingen någonsin kommer säga ”Du har faktiskt rätt. Det var jag som var ute och cykla”. Förmodligen för att våra egon har blåsts upp till oanade proportioner. För där dokusåporna under sin guldålder kunde göra gemene kvinna och man känd har nu de sociala medierna gjort att vi alla kan ha följare. Och religionshistorien har ju faktiskt lärt oss att det räcker med 12 följare för att man ska få ett Messiaskomplex.

Det är snälla skämt.

Jag driver Instagramkontot ”Fredsdruvor” där jag sätter sekelskifteskvinnan i fokus. Med sin stora hatt och den alltför smala midjan levererar hon underfundigheter som har som främsta uppgift att göra folk glada. Underhålla. Framkalla skratt. De har bland annat synts här i Opulens. Och även i DN. Och som namnet antyder vilar det en fredlighet över detta konto. Det är snälla skämt. Ibland ordvrängerier eller absurditeter, men alltid med en omisskännelig ton av finurlighet. Underfundigheter helt enkelt.

Jag startade kontot i maj 2019 för att jag ville nå ut bredare med min humor. Innan dess hade mina ”oneliners”, enradersskämt, figurerat i de kollage jag i en längre tid ägnat min kreativitet åt. Men dessa nådde aldrig riktigt fram. Och eftersom mitt mål att skriva den perfekta onelinern har gjort att jag maniskt plitar ned varenda observation, för att formulera om den i en mening som med små medel ska beskriva något så stort som möjligt, har jag nu ett dokument på 371 sidor med bara oneliners. Det är i runda slängar över 4 000 oneliners.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder.

Men nu handlade det om att sålla ut guldkornen. Och lagom till att pandemin lamslog vårt klot hade Fredsdruvor blivit en institution där flertalet följare tillkom dagligen. Det motiverade mig än mer och med hjälp av de hjärtmarkeringar jag fick kunde jag direkt göra en snabb analys av vilka ämnen som berörde. Det svenska folket ställde sig i en unison kör där de förmedlade att alkohol, måndagar, morgontrötthet och klockrena vardagsbetraktelser är kommersiellt gångbart material som folk kan ta till sig av. Men även aktualiteter. Och där är ju Twitter en bra katalysator. Och en bra skola. Där man till en början endast fick använda 140 tecken för att ge en subtil känga åt något som hade inträffat samma dag. Nu får man använda 280 tecken. Men det är för långt. Jag vidhåller att 140 tecken räcker gott och väl. Men samma mängd tecken räcker ju även för att få en medmänniska på fall. Det har vi blivit varse.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder. Och man ställde sig frågan vad som kom först; trollet eller ägget? Och nu har detta kulminerat och urvattnat Twitter där skojfriska twittrare har strukit på foten till förmån för politiskt engagerade troll. Och ibland går de hand i hand. När det skojfriskt hängs ut person efter person utan att ha en tanke på vad det kan göra med de människorna. Twitter har blivit ett forum för bristande impulskontroll där man tror att alla spelar efter samma regler. Och där har även jag fällt någon dräpande kommentar. Fast med glimten i ögat. Tyvärr syns inte den glimten på Twitter. Den hätska stämningen och de envetet raljerande användarna har bidragit till att hela plattformen har blivit tömd på positiv energi. Under Twitters guldålder kunde en riktigt vass ordvits generera uppåt 3 000 likes och 700 retweets (delningar). Nu ska man bli glad om man får 4 likes. Storhetstiden är över. Och nu har detta dessutom smittat av sig till Instagram.

Gussys skämt om luftangrepp.
Gussys skämt om luftangrepp.

Torsdagen den 24 februari vaknade vi till den hemska nyheten av att en av de nervklena psykopaterna med storhetsvansinne i öst hade invaderat Ukraina. Den ryska ”specialoperationen” var ett faktum. Eller som vi vanliga människor kallar det: KRIG. Det var förödande på så många plan. Men jag gjorde det jag alltid gör. Använde min främsta försvarsmekanism; humorn. Jag skrev bland annat en Fredsdruva med texten ”Covid. Ryssar. Så trött på luftangrepp.” Och det var första gången mina kommentarfält vände sig mot mig. Innan hade de alltid varit mig till lags. Sagt det jag ville höra. Med några få undantag, då folk anklagade mig för att vara en kopia av något annat internetfenomen. Men den här gången reste sig alla i givakt och berättade att jag hade gått för långt. Att det här minsann var droppen. Att jag uppenbarligen var en empatistörd individ.

Jag blev såklart påverkad av alla hårda ord och tänkte att jag bara gjort det jag alltid gjort. Och kan bäst. Omvandlat tråkiga incidenter till humor. Tagit negativ energi och alstrat om den till positiv energi. Med utgångspunkt från en aktuell händelse.

Men där hade jag fel. För reaktionerna fick mig att förstå att jag hade omvandlat negativ energi till en arg pöbel av ett koncentrat av hatiskt flöde. I vredesmod pekade folk finger och berättade hur fel jag var ute. Såklart påverkade av dagens hemskheter. Men det intressanta var ju att de inte bara valde att sluta följa mig. Det är ju så enkelt numera. Man trycker bara på ”Avfölj”. Det är till och med enklare än att avregistrera sig från nyhetsbrev. Men så funkar inte den moderna människan. Den moderna människan är uppfylld av sitt ego där man har egna följare, får daglig bekräftelse på bilder av sig själv. Där man kan tvärstanna mitt på stan för att man läser något som man måste ta in.

Idag är det knäpptyst på tunnelbanan. Vi sitter i våra bubblor, i våra små världar och beter oss som om vi fortfarande satt i karantän. Har vi inte lärt oss någonting? När någon inkräktar på vår intima bubbla, ja då blir vi rosenrasande och berättar hur det ligger till. Det som förut kunde uttryckas enligt svensk jantelag med orden ”kan det inte vara så här?” har nu förändrats av självutnämnda experter med orden ”Så här ligger det till”. Vi har blivit Karlsson på taket, fantasifigurer i form av avatarer som berättar vad som är ett korrekt sätt att agera. ”Jag avföljer dig”. ”Det här var pinsamt dåligt. Skäms”. Och så lite kuckelimuckmedicin på det.

Jag fick en känsla av att jag hade blivit Putin. Jag kände mig minst lika hatad. Därför kändes det helt naturligt att göra en pudel. För jag vill inte kränka folk. Jag störs av bara tanken. Mitt främsta mål är att underhålla. Jag är på tok för konflikträdd för något annat. Men det är mer tungrott i sociala medier idag. Kanske att pandemin har fått oss att inse att vi är dödliga, att livet är för kort för att inte stå upp för vår sak. Dessutom kan alla ta åt sig av det informationsflöde internet besitter som gör oss alla till experter.

En av Gussys Fredsdruvor som väckte hätska reaktioner.
En av Gussys Fredsdruvor som väckte hätska reaktioner.

Förra veckan blev Ulf Kristersson vald till statsminister (om detta har undgått någon) och jag tog tillfället i akt att bjuda på en betraktelse kring ordet ”statsminister”. Det blev en Fredsdruva med texten ”Ulf Kristersson sätter ’mini’ i statsminister”. Ett till synes ganska oskyldigt skämt. Egentligen bara ett konstaterande. Men så var det dags igen. Hatstormen var ett faktum och inte ens i stormens öga kunde man vara säker. Nu reste sig folk och tackade för sig. Även de som inte var moderater ansåg att jag handlat fel. Att jag använde lyteskomik. Att jag var pinsam. Och jag blev uppriktigt sagt förvånad. Men så förstod jag att politiken nu har gjort vårt Sverige ännu mer polariserat. I takt med att vi bevakar våra egna intressen och säger vad som i dagens samhälle är ett korrekt sätt att agera. Och jag ställde mig frågan om man inte kan skämta om någonting längre.

Med den här Fredsdruvan gjorde Gussy en pudel.
Med den här Fredsdruvan gjorde Gussy en pudel.

Jag gick än en gång ut och gjorde en pudel med en Fredsdruva med texten ”jag tycker man kan skämta om allt. Men man bör ha i åtanke att när man gjort det finns det inget mer att skämta om”. Och sedan dess har jag dragit mig för att publicera Fredsdruvor som kan misstolkas. Jag orkar helt enkelt inte.

I stället har jag ägnat mig åt saker jag tycker är roligt. Som Woody Allen till exempel. Och i lördags gick jag och såg hans mästerverk ”Hannah and her sisters” (1986). En begåvad skildring av en New York-familj där Woody Allen, starkt influerad av Bergman, frossar i intellektuella referenser på sitt sparsmakade och neurotiska sätt. En bit in i filmen skrattar jag till och hör då en kvinna säga ”men, schhh”. När jag skrattar en liten stund efteråt hör jag samma röst säga ”Men skratta tystare, så kul var det faktiskt inte”.

Jag blev djupt frustrerad och kände att jag efter filmen var tvungen att konfrontera kvinnan. Jag förklarade att glädje är det finaste vi har. Att ingen ska tala om hur roligt något är. Att inte få hänge sig åt konstens alla uttryck och behöva lägga band på sig är inte värdigt. Att hindra någon från att skratta är att missunna någon ren och skär lycka. Kvinnan uttryckte en viss ånger och bad om ursäkt för att sen lägga till ”men du skrattade väldigt högt”. Och det gjorde jag. Det gör jag. För jag gillar att hänge mig åt kultur. Det berikar mig och inspirerar mig. Men frågan är vad jag ska med den inspirationen till om jag inte får uttrycka mig hur jag vill.

När den här texten är publicerad, vad ska jag då hänge mig åt? Och faktum är ju att jag också beskriver vad som är fel med vårt samhälle där jag sitter bakom min dator. Det bästa är ju såklart att ta kontakt med folk. Prata. Inte skriva hatiska kommentarer gömd bakom en profilbild i form av ett ägg. Fast det är ju tyvärr det lättaste sättet att agera. Men jag tror på att kontakta personen direkt om det är något någon har på hjärtat. Men jag tror inte att man kan ha hat på hjärtat. Det finns för mycket kärlek där.

GUSSY LÖWENHIELM
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

Twitter vs Mastodon. (Collage: Opulens)

Att dansa eller dö

DOPAMINKICKAR. “Här förenas många nyfrälsta i synen på twittrare som en sorts
0 0kr