”De avvisade” är en en varning beträffande dagens flyktingpolitik

FLYKTINGPOLITIK. Journalisten och författaren Christoph Andersson har gått tillbaka i historien och undersökt ödet för några judar som avvisades från Sverige till Nazityskland under åren 1935 till 1942. Gregor Flakierski har läst Anderssons bok ”De avvisade” och ser paralleller till dagens restriktiva flyktingpolitik.

De avvisade av Christoph Andersson
Norstedts

Det finns knappt någon politisk fråga idag som inte kopplas ihop med invandring, samtidigt som det pågår en märklig kapplöpning mot botten om vem som har varit mest restriktiv i sin invandringspolitik. De mest bisarra beslut har fattats om utvisning till krigets Gaza (något som dock tagits tillbaka) eller förtryckets Belarus. För varje ut – eller avvisning infinner sig frågan om vad som har hänt dem som drabbats av besluten.

Journalisten och författaren Christoph Andersson har gått tillbaka i historien och undersökt ödet för några judar som avvisades från Sverige till Nazityskland under åren 1935 till 1942.

Boken är en hjärtskärande skildring av ett tiotal tyska judars mardrömslika kamp med svenska myndigheter för att få komma in/ stanna i Sverige. Det är människor i olika åldrar, med skiftande yrkesbakgrund. Det de har gemensamt är sekulariseringen, deras judiskhet är i bästa fall ytlig, oftast helt obefintlig. Några är dekorerade krigshjältar från första världskriget, och konservativa tyska patrioter.

Mest frapperande är nog ändå att de samtliga har någon form av anknytning till Sverige, barn, syskon, och framför allt att de alla har någon form av ekonomiska garantier eller tillräckliga medel till sin försörjning.

Ändå körs de ut, om de alls släpps in. Deras öde är obevekligt, de mördas i Förintelsen.

Nazisternas politik gentemot judarna är till en början att genom diskriminerande lagstiftning, trakasserier, våld och konfiskeringar tvinga dem att i så stor skala som möjligt lämna Tyskland. Efter krigsutbrottet 1939 minskar möjligheten att utvandra kraftigt, för att upphöra helt i oktober 1941.

Därefter gäller den slutgiltiga lösningen, massutrotning, den vi känner som Förintelsen.

Det hade således varit fullt möjligt att rädda en stor del av den tyska judenheten. Men dörren var stängd. Under Eviankonferensen i juli 1938 uttryckte de 32 deltagande staterna sin starka sympati för de diskriminerade judarna men också sin totala ovilja att ta emot dem.

1937 års svenska invandringslag gjorde det rent av svårare för judiska flyktingar att komma in i landet. Enbart det faktum att man var jude – och förföljd och diskriminerad, det kände man väl till – räckte inte som asylskäl. Det enda godkända asylskälet var ”politisk förföljelse”. Lagen var också mycket riktigt avsedd att minska invandringen samtidigt som det skulle underlätta för tyska socialdemokrater, kommunister och fackligt aktiva att få en fristad i Sverige.

Det kunde ibland leda till absurda situationer, veritabla moment 22, som i fallet med Max Askanas, som efter att ha blivit avvisad från Sverige håller sig undan de tyska myndigheterna och därför blir stämplad som kommunist! Vilket ger honom rätt att söka asyl i Sverige. Dessvärre saknade han kännedom om sakernas nya tillstånd, och hade nog ändå inte haft möjlighet att än en gång ta sig till det förlovade landet i norr.

Hans destination blev istället Auschwitz, och senare Buchenwald, där han mördades i februari 1945.

Ibland kunde det uppstå gråzoner som de svenska tjänstemännen tvingades att lösa i kreativ anda, som till exempel ”Rassenschande”, alltså sexuellt umgänge mellan arier och judar. Det var ett brott i Nazityskland men enligt svensk uppfattning inte ett politiskt sådant, så även om det ledde till förföljelse utgjorde det inget asylskäl.

Var ska man söka förklaringar till den svenska avogheten, som ju delades med många andra länder?

Oro för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

Man det går inte att bortse ifrån att det rörde sig också om ren och skär rasism och antisemitism.

Enligt Andersson skickades minst 306 judar in i döden genom restriktiv svensk lagstiftning och xenofoba attityder bland svenska myndighetspersoner. Det är med all säkerhet mycket lågt räknat, inte minst med tanke på de drygt 7000 ut- och avvisningsärenden under åren 1935 och 1942. Till det kommer alla direkta avvisningar genomförda under samma period av den kommunala polisen.

Christoph Andersson har tidigare skrivit en bok om svenska SS-fruar, svenskar kvinnor som reste till Nazityskland för att gifta sig med SS-män, och föda barn åt Tredje riket. Efter fullbordat uppdrag – och ett förlorat krig – reste de hem till Sverige utan att möta några invändningar. I många fall följde deras nazistiska män efter, utan att möta några hinder. Kontrasten är slående.

Efter kriget pekade den så kallade Sandlerkommissionen på möjligheten till asyl enligt 1937 års lagstiftning, och som tillsammans med mottagandet av norska och senare danska judar skulle bevisa att svensk flyktingpolitik hade varit generös. Som om asylrätten var en fråga om generositet!

”De avvisade” är, som författaren påpekar i efterordet, inget vetenskapligt verk utan en ”journalistisk produkt”, som har ambitionen att tjäna som inspiration för forskare som vill undersöka saken på ett mer systematiskt och fullständigt sätt.

Vi får hoppas att han lyckas med det syftet.

Men boken är också en påminnelse och en varning. Eller som en ingift, tysk-judisk släkting säger till Andersson på gamla dar: ”Christoph, alles kommt zurück, nur aber anders” (Christoph, allt kommer igen, men annorlunda).