SKIVNYTT. Kangas klanger vrider upp volymen och låter högtalarna ta stryk av skitiga, långsamt malande metalliska avarter. Vi lyssnar på Kurt Cobains gamla husgudar men också på några akter som tagit starkt intryck.
Tungviktsrock med Melvins
Två tungviktare först, båda med Melvins-anknytning. Vi börjar med ”Tarantula Heart” (Ipecac, LP/CD/DL) från veteranerna inom det som ibland benämns sludge metal. Melvins var tongivande i den gryende 80-talsscenen i delstaten Washington och en Aberdeen-spoling som presenterade sig som Kurt Cobain blev snabbt en av deras ständiga följeslagare. Ett par medlemmar i grungepionjärerna Mudhoney har också spelat i tidiga inkarnationer av Buzz Osbournes envist råriffande påfund. I dag är Redd Kross-basisten Steven McDonald stadig medlem, särskilt som han inte längre spelar i Off!
Nya plattan på Faith No More- och Fantomas-vokalisten Mike Pattons skivbolag Ipecac har tillkommit på ett lite annorlunda sätt än vi är vana vid från Melvins. Bandet har träffats och skapat en massa ljud och oljud, för att först senare omforma dessa till låtar. Lite som om du skulle göra EDM-musik.
Ibland lååånga låtar, som det pardonlösa inledningsspåret ”Pain Equals Funny”. Det klockar in på 19 minuter och sätter tonen för hela skivan. Inte helt lättspisat, alltid, och ibland sänks tyvärr koncentrationen något. Men överlag ett positivt livstecken från bandet (inte för att Melvins någonsin tar en paus…) Och i ”She’s Got Weird Arms” närmar sig Melvins nästan XTC:s ryckiga, knyckiga pop, med en touch av Brian Eno när han varit på det humöret.
På skivan tar Melvins in en andra trummis i Roy Moyarga (Hellyeah, Stone Sour, Ministry) för att få extra tryck i ljudet, och Gary Chester (We Are the Asteroid, Ed Hall) adderar gitarr.
Är fotot på Taylor Swift äkta?
Självaste Taylor Swift har visat sig vara ett fan. Åtminstone poserar superstjärnan med ett exemplar av ”Tarantula Heart”, som släpptes samma dag som Swifts egen vattendelare ”The Tortured Poets Department” (Republic, LP/CD/CASS/DL). Om nu inte fotot är manipulerat?
Brutalt dån med High On Fire
Tidigare Melvins-trummisen Coady Willis (även bekant från kompisbandet Big Business) är ny på pallen när High On Fire slutligen följer upp den fem och ett halvt år gamla ”Electric Messiah”. Gruppens medgrundare Des Kensel kastade in handduken efter den skivan, men har en fullghod ersättare i tungt slående Willis på ”Cometh the Storm” (MNRK Heavy, LP/CD/DL).
På sitt nionde album förenar High On Fire sin patenterade stoner metal och det Melvins-lika sludge-hamrandet med vissa influenser från turkisk folkmusik. De gör de på ett sätt som deras otaliga imitatörer bara kan drömma om. Brutalt dånande, men med den där variationen i tempo och ton som höjer High On Fire över konkurrenterna.
Whores är marinerade i Melvins
Atlanta, Georgia-bandet Whores är även de marinerade i Melvins och musiken runt skivbolaget Amphetamine Reptile. Inledningspåret på nya albumet ”War” (The Ghost Is Clear Records, LP/CD/CASS/DL) är det mer rättframt metalrockande ”Malinches” men redan i efterföljande ”Quitter’s Fight Song” kommer den där tyngden fram. Helmet och Killing Joke är några band jag kommer att tänka på.
”Hieronymus Bosch Was Right” drar upp tempot betydligt, och sedan är vi i gång. ”Back When I Was A Savage” har en del av intensiteten och rytmtänket från Foetus skivor, även om instrumenteringen naturligtvis skiljer sig rejält.
Hela baletten är inspelad, mixad och mastrad av Ryan Boesch, som förutom Melvins även jobbat med Fu Manchu och nyss nämnda Helmet.
Ja, ”War” är precis så intensiv som albumtiteln låter påskina, och visar att Whores inte blott är något band som är nostalgiskt för 90-talets amerikanska undergroundmusik. Ni vet de där fula ankungarna, som efter att såna som Hüsker Dü, Sonic Youth och Nirvana tagit steget till majorbolagen, plötsligt låg på gigantiska skivbolag som ofta inte visste vad de skulle göra med sina nya artister.
Couch Slut gör apokalyptisk musik
Couch Slut är maskarna i Det Stora Äpplet, och att döma av ”You Could Do It Tonight” (Brutal Panda, LP/CD/CASS/DL) håller megastaden på att ruttna inifrån – igen. NYC-kvartettens slaktarsolkiga noise rock har även den en del gemensamt med Melvins. Megan Osztrosits röst låter mer övertygande infernalisk och giftig än de flesta metalvokalister, liksom de textrader jag lyckas tyda i det elektrifierande oväsendet.
Uniform-medlemmen Ben Greenberg har tidigare hjälpt såna som Algiers, Drab Majesty, Portrayal of Guilt och Metz i studion, och får här till ett klaustrofobiskt, apokalyptiskt sound som passar Couch Sluts uttryck som en antibakteriell handske. Snäll musik är detta inte, snarare en sjuklig avkomma från hardcore- och sludge-scenerna.
info@opulens.se
