Poesin fyller fortfarande en funktion

Debatt
Collage: Opulens.

LYRIKDEBATT. Poesin är alltsomoftast anspråksfull, vilket onekligen inte passar in i mellanmjölkens förlovade land. Iodine Jupiters krönika om poesins tillstånd följdes av Mattis Spansks och Jermiah Karlssons debattinlägg. Idag fortsätter Erik Bovin diskussionen.

 

Jeremiah Karlsson uppmanar oss att hata poesin. Helt i sin ordning, till och med tidsenligt kan man tycka

i en affektstinn era som vår – där fakta, bildning och kunskap är ute. Toppen! Allt vi behöver är hat, toapapper och beröringsskräck. Samt hatobjekt givetvis – där poesin utgör ett särskilt tacksamt offer att sparka på.

Jag tror förvisso inte hatet handlar om poesin som sådan, snarare de associationer blotta ordet väcker. Till syvende och sidst handlar det om hatet mot anspråk. Poesin är alltsomoftast anspråksfull, vilket onekligen inte passar in i mellanmjölkens förlovade land. Men låt mig då fråga Karlsson: Vad vore människan utan sina anspråk? Vart skulle vi ha tagit oss som art och civilisation utan dagdrömmeriet, visionerna, anspråket? Utan förmågan att tänka storvulet och outside the box hade vi troligen aldrig lämnat stenåldern.

Karlsson skriver bland annat i sin polemiserande text att nutida poeter är ”alienerade från kreti och pletis alienation”. Jag känner inte igen mig i denna beskrivning. Det ter sig helt enkelt osannolikt med tanke på att de flesta som skriver poesi idag har vanliga jobb där de dagligen möter så kallat ”vanligt folk”. Det går som bekant inte att försörja sig på poesi, därför är det ytterst få av de varelser Karlsson finner sorgliga som enbart identifierar sig som poeter.

Karlsson har helt rätt i att mycket av den samtida poesin är dunkel och svår. Men gör det den per automatik omöjlig att ta till sig för andra än redan invigda (och förstörda)? Det tror jag inte. Se på poplyriken! (Förvisso anser somliga att det är vanskligt att jämföra poesi med låttexter. Men kom då ihåg att lyriken när den hade sin guldålder under antiken faktiskt framfördes till musik, nämligen bestämt till tonerna från instrumentet lyra, därav ordet: lyrik.) Morrisseys och Joy Divisions låttexter är inte heller alltid så omedelbara. Om man inte tar till sig deras texter kan man alltid nöja sig med musiken. Likväl har jag tappat räkningen på alla de gånger jag i olika sammanhang hört människor bekänna att deras låttexter utgjort en slags katharsis.

Det numera nedlagda bandet Kent som under sina aktiva år försågs med epitetet ”Sveriges största rockband” – har även de blivit beskyllda för att skriva såväl poetiska som svåra texter. Markus Larsson (Aftonbladet) skriver exempelvis i sin recension av Röd (2009) att det ”blivit allt svårare att dechiffrera och förstå Bergs texter sen Vapen & Ammunition”. Det hindrar inte många människor från att uppskatta Jocke Bergs poplyrik. Vad hade Kent varit utan texterna? Det tidiga Kent var i princip en kopia på Radiohead. Det sena Kent hämtade istället friskt från Depeche Mode. Det var således med texterna bandet fick sin särprägel.

Poesi lever och frodas i olika former, och fyller fortfarande en funktion (om än oreflekterat hos många) i människors vardag. Det är jag övertygad om. Det är just poesin i bokform som håller på att dö ut. Men om vi ska vara ärliga – har den någonsin sålt i stora upplagor? Har inte poesin alltid varit något av en subkultur? Låt oss hoppas att poesin inte dör ut alltför snabbt så att Karlsson åtminstone hinner publicera den diktsamling han för närvarande jobbar på.

ERIK BOVIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt