”Den digitala revolutionen talar för poesin som uttryck”

Debatt
Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

POESINS PLATS. ”Konsumtion, narcissism och inte minst skrämsel och lätta kickar får många att betrakta livet som en sjukdom. Men det är inte poesins fel, heller ej poeternas”, skriver Mattis Spansk apropå Iodine Jupiters litteraturkrönika igår.

 

Mattis Spansk är aktuell med sin debutbok Minneslunden – Ett fotografi av ett malignt medvetande. En samling haikudikter men även med inslag av prosa och som konverserar kring ämnet suicid.

Efter att ha läst Iodine Jupiters litteraturkrönika på Opulens så dyker lite blandade tankar och känslor upp i denna vilsna poets fläckiga medvetande.

Jag själv saknar den rockstjärnestatus författare av så kallad kvalitetslitteratur hade förr. Ta till exempel Jean-Paul Sartre som dominerade hela den moraliska debatten kring Vietnamkriget bland annat med sin självutnämnda krigstribunal. Det närmaste vi har i Sverige är väl Camilla Läckberg eller Leif GW Persson.

Självutnämnda experter säljer självhjälpslitteratur som aldrig förr. Erotiska romaner säljer som smör i solsken. Deckartörsten verkar vara konstant.

Vad i människan – såsom varande ett psykologiskt, socialt och puristiskt djur – gör oss år 2020 till sådana litteraturkonsumenter? Och varför trollband Sartre en hel värld 50 år sedan? Evolutionistiskt är 50 år inte ens en gäspning, så ett biologiskt svar lär vi ej få. Men på vad beror då denna avgrundsdjupa diskrepans till konsumtionsmönster? På 1-2 generationer transformerad, inte minst tack vare en digital metamorfos utan dess like.

Först och främst talar faktiskt den digitala revolutionen för poesi som uttryck. I alla fall den kärnfulla lyriken. Små, korta, kraftfulla texter som talar om det stora i det lilla, såväl som det lilla i det stora.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

Twitter, Instagram, LinkedIn, Facebook, Snapchat, TicTok, med flera är perfekta plattformar för ordsmeder att sprida insiktsfulla poem. Själv brukar jag tänka och säga att ett bra poem är liksom ordspråket att ”en bild säger mer än tusen ord”. Och vem säger förresten att poesi enkom och allena är skriven konst?

Nu är just bilder och videor med diverse stjärnor vår narcissistiska, tillika sensationslystna samtids motsvarighet till Sartre. Idag vill människan inte dissekera det mänskliga medvetandet eller blotta dess texturer. Likväl vill vi människor idag känna, helst mycket och åt alla de håll vår rymds kubikmeter tillåter. Gärna patologisera livet. Hellre bokstavskombinationer än en naturalistisk analys av människans varelse och väsen. Varpå bilden och videon blir perfekta droger i vår tid.

De stora poeterna idag är rockartisten, som exempelvis Thåström, Winnerbäck och inte minst de skickliga ordsmederna i hip hop-genren. Ja, Bob Dylan fick till och med Nobelpriset i litteratur. En gemensam nämnare är dock att de poetiskt skickliga artisterna, oavsett genre, får stå tillbaka för det enkla envägs-emotionella-maskin–pop-monster, som likt en scen ur A Clockwork Orange, betingar människor till konsumtion. Marx sade: Religion är opium åt folket. Konsumtion, narcissism och inte minst skrämsel och lätta kickar får många att betrakta livet som en sjukdom.

Alltså, det är inte poesins fel, ej heller poeternas. Ty, vi är bara djur drivna utav våra instinkter precist såsom andra arter på denna planet. Men vi har ett medvetande som särskiljer oss evolutionistiskt. Som vi kan svärma för. Snarare än gömma oss inför.

Troligen muttrade många av den äldre generationens författare över Sartres populistiska kändisskap.

Men svaret ligger kanske i frågan, bara det att dagens poeter ser annorlunda ut. Har nya plattformar och nya uttryckssätt!

Troligen muttrade många av den äldre generationens författare över Sartres populistiska kändisskap. Troligen behöver vi poeter ta oss igenom såväl den vänsterdrivna lättkränkta PK-chauvinismen liksom den popkulturella mainstreamfåra som idag polariserar debatten. Göra såsom nya generationens artister gjort. Använda vår digitala värld för att slå oss fram, förmedla våra insikter och måla medvetandeporträtt av människan som varelse och väsen.

Med kärlek i såväl fluffigt mjukglassformat som brödkavelshårda spegelbilder, så framträder poesins magi med dess betjänter – poeterna – i alla möjliga utstyrslar och former. Till syvende och sist så är det ordsmedens språkbankande som är det intressanta. Kreerandet av recept bakade på språkets magnifika manifestering. I alla dess former; bild- video- twitter- bok- open mic- slam-, et cetera. Den enda begränsningen är ju kvaliteten. Bra kvalitet står pall för tidens drivved. En bra bulle är alltid bra och jämförs bullar emellan. Inte med dessertbordets kompletta utbud. Sen säljer chokladbollar betydligt bättre jämfört med bullar. Men vill man bli rik, ja, bara att börja baka chokladbollar.

Poesins algoritm är som Sju Sorters Kakor, klassiskt och felbart men alltid och alltjämt berörande, berikande och en smula ”spegelbildsobehagligt”.

MATTIS SPANSK

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt